Hur man slänger ett par byxor
Som så många andra mammor rensar jag garderober inför hösten. Barnens först, sedan min egen (M klarar sin själv). För många är det skönt att rensa garderober. För mig finns det ett moment i samband med garderobsrensning som är starkt förknippat med oro. Jag vet redan på förhand att det kommer att komma över mig. Jag vet hur det kommer att kännas, jag vet hur jag kommer att göra. När allt kommer omkring har jag städat garderoben många gånger sedan 2002.
Jag vet inte exakt var de ligger någonstans, vilken låda jag stoppat dem i den här gången. Men jag vet att de finns där. Och jag vet att jag borde slänga dem.
Men jag känner liksom på mig att jag inte kommer att göra det.
Så, när barnens garderober är färdigstädade är det dags för min. Det är bara att börja. Jag vet några kläder som skall ut och bort. Några andra som behöver lagas. Jag omorganiserar lite grann, bläddrar igenom tröjor inför vintern och kollar att de är hela. Plötsligt ligger de där, instuckna mellan några träningskläder…de blå byxorna.
De blå byxorna borde slängas.
De är för långa. De är lagade – ja, tjugo gånger kanske. Resåren är dålig. De är slitna, färgen är nästan borta från dem. En gång i tiden var de intensivt blå och mjuka, tjocka, lyxigt sköna. Nu är de väldigt tunna och nästan grå. Jag använder dem nästan aldrig.
Men jag kommer inte att slänga dem idag heller.
Det är byxorna jag hade när Ansgar dog. Den där morgonen, när det bara var att klä sig så fort man kunde och springa ner till neonatalen/spädbarnsintensiven. Samma kläder som jag hade när jag själv nöddöpte Ansgar på sjukhuset. Samma kläder jag hade när jag höll honom när han dog.
De finns med på korten från den dagen. Men självklart innehåller de inga spår av Ansgar eller något, de är ju tvättade och de första åren använde jag dem väldigt ofta. Jag, som väldigt sällan bryr mig om att laga trasiga kläder, har pietetsfullt restaurerat dem när det blivit hål eller slitningar. Jag vårdade dem ömt, under några år. Men jag var löjligt noggrann med att inte packa ner dem som sjukhuskläder någon av de andra gångerna vi varit inne och fött barn.
De första åren använde jag dem väldigt ofta, som sagt. Lite för minnenas skull, men också för att de var sköna. Och - då för tiden – rätt snygga. Dessutom anpassade de sig på ett mjukt och vänligt sätt till en gravid eller nyförlöst kropp. Det var ju mjukbyxor, men liksom eleganta mjukbyxor.
Nu har jag inte burit dem många gånger de senaste åren. De är så lagade, slitna, etc. Jag har funderat på om jag skulle sy påsar av benen på dem, påsar att packa kläder i kanske? Eller om jag skulle spara dem lite mer på allvar, lägga ihop dem med Ansgargrejerna kanske? Eftersom jag ändå inte tycks kunna släppa taget om dem? Eller om jag, rationellt och intelligent, helt enkelt skulle slänga dem.
De tar nämligen inte så stor plats i mitt minne, inte så stor plats i verkligheten heller, för den delen. Jag har lyckats slänga andra Ansgar-förknippade saker och anser inte att jag håller så hårt i mina minnen. Så det rationella är verkligen att låta byxorna gå. De har tjänat mig väl och de förtjänar att vila.
Det är här garderobsrensningsmolnet kommer in i bilden, molnet som har hängt över min dag. För jag vet att garderobsrensning är ett sådant utmärkt tillfälle att ta farväl av byxorna.
Jag lägger dem med bestämd min i utrensningspåsen. Det är dags nu, fyra barn senare och nästan åtta år senare. Byxorna är inte något alls för mig. De har inget med Ansgar att göra, de minnena finns på andra håll. De har inget med sorgen att göra heller – det är inte så att jag använder dem för att sörja eller gråta ut vid. Jag vet ju inte ens riktigt var jag har dem om jag skulle stanna upp i vardagen och fråga mig själv. Det är dags nu.
Jag packar vidare igenom mina prylar. Tänker förvånansvärt lite på byxorna. Lyssnar på musik, det är tomt i huset för M och alla barnen är ute och målar falu rödfärg i garaget. E sover i sin inne-vagn. Det känns skönt, beslutet är fattat. Jag är mogen nu.
När jag ser barnen och maken korsa över gårdsplanen för att komma in i huset och fika, går jag resolut till min kläder-att-slänga-säck och plockar ur byxorna. Jag har diskuterat och argumenterat med mig själv men det finns tydligen andra värden än de rationella.
Det här blev inte heller dagen då de skulle slängas.
Största storebrorsan
Idag hade M en av sina "tio dagar i samband med förlossningen" så vi tog bilen upp genom Uppland för att introducera E för Ansgar och plantera lite på graven. Det har vi gjort med alla barnen när de varit nyfödda, känns nödvändigt. Idag var också S hemma från dagis - hostig men inte febrig, så vi tyckte att en liten stillsam biltur kunde passa även honom bra.
S frågade mycket i bilen om hur Ansgar dog. Han visste svaret själv, svaret vi brukar ge barnen "en muskel i hans hjärta var så stor att hjärtat inte riktigt kunde slå" - men han frågade så många gånger att vi anade något annat bakom frågan. En tanke om hur sådant kan få ske kanske? Hur kan BARN dö? En av världens absolut läskigaste frågor, och den blir väl inte mindre skrämmande om man själv är barn när man frågar den?
Hur svarar man som förälder på ett bra sätt på en sådan fråga? Jag läste i en föräldratidning en gång om en pappa som var så skrämd av sin sjuåriga dotters insikt om att alla skall vi dö, att han till sist sade till henne "Nej, du slipper dö." och hon sade "Får man göra så?" och han sade "ja, det får man", bestämt, som för att mota döden i grind. Men det får man ju inte. Och som vuxen måste man våga svara på frågorna som barnen vågar ställa. Eller?
Vi gör iallafall så gott vi kan, förklarar och förklarar och förklarar, både den fysiska verkligheten av hur barn kan dö och de fundersamma existentialistiska spörsmålen som ligger bakom. Att vi också undrar, att vi också tycker att det är orättvist, att barn oftast inte dör, att de flesta som dör är gamla, men att ibland händer sådana sorgliga saker.
E begrundar allt detta i sitt hjärta, eller ser iallafall ut att göra det, med den visa blick man har när man är femton dagar gammal. S bestämmer sig helt tvärt för att det får vara färdigfördjupat för nu och börjar förklara hur många ben myror har och hur svårt det är att rita av en myra, för den springer bara iväg hela tiden.
Penséinköp. Och så är vi framme. Vi gräver bort vissen ljung och S tar upp alla våra olika föremål på graven, en nalle, en kanin, några hjärtan och vi förklarar i vilka sammanhang vi satt dit dem. Vi sätter penséerna på finast tänkbara sätt och M och jag hör på när S säger till E: "Här ligger din största storebrorsa och sover. Men han finns liksom överallt också. Och han är jättesnäll."
Och så hemåt över Upplandsslätten för att hämta de andra barnen på dagis och i skolan. Och när vi väl är hemma och det är kväll säger S efter godnattkramen "Nu har jag kramat alla som lever i det här rummet." Och efter en blick ut i evigheten säger han "nu kramar jag dig också Ansgar. Kram kram" och kryper ner i sängen.
Ansgars namnsdag
På H:s samling i skolan idag pratade de som vanligt om vems namnsdag det var och H hade räckt upp handen och förklarat att hennes döda bror heter Ansgar och att vi skulle tända ljus och äta glass ikväll av den anledningen.
Sedan hade hon kommit av sig lite och frågat om döda syskon "räknades".
Den underbara fröken hade förklarat att det gjorde de visst det och att det var bra att tända ljus för då kunde Ansgar titta ner och se att vi åt glass och firade honom.
Kan man vara annat än glad åt sådana fröknar?
För egen del firar jag alltid Ansgars namnsdag med att skänka bort pengar till något ändamål som passar. Just nu känns det som att Haiti ligger absolut närmast till hands men det blir nog lite pengar till Födelsefonden också.
Sedan hade hon kommit av sig lite och frågat om döda syskon "räknades".
Den underbara fröken hade förklarat att det gjorde de visst det och att det var bra att tända ljus för då kunde Ansgar titta ner och se att vi åt glass och firade honom.
Kan man vara annat än glad åt sådana fröknar?
För egen del firar jag alltid Ansgars namnsdag med att skänka bort pengar till något ändamål som passar. Just nu känns det som att Haiti ligger absolut närmast till hands men det blir nog lite pengar till Födelsefonden också.
Sju år sedan
Här är Ansgar tre minuter gammal och ingen anar
att hans liv kommer att bli kort...
Sju år sedan Ansgar föddes in i våra liv och gav dem en mening vi aldrig anat innan.
Sju år sedan vi fick del av den där mystiska kärleken som bara föräldrar känner.
Sju år sedan allting bytte perspektiv, blev större, viktigare, starkare.
Sju år sedan vi lärde oss att överjordisk lycka kan ge överjävlig sorg.
Grattis Ansgar på sjuårsdagen.
Är du en sjuårig ängel någonstans? Har du blivit en stor pojke nu?
Eller är du fortfarande den lille kerubbebis jag höll och kramade?
Det lilla knyte som vi lovade att skydda mot allt ont?
Någonstans bakom bebisen i mina minnen anar jag skuggan av en sjuåring...
Grattis Ansgar, vi saknar dig.
Sju år sedan jag dog själv. Den Jag som jag varit.
Någon annan "Jag" har plockat upp delarna och hittat vägar vidare.
Jag har vandrat mig fram till ett nytt Jag, ett sorgsnare, annorlunda Jag.
Vilka vägar har du vandrat sedan dess, Ansgar?
Grattis Ansgar. Hoppas att du vet att vi älskar dig.
Alla helgon...
Idag, helt apropå, när vi egentligen pratade om vilken present vi skulle köpa till H:s nästa barnkalasbesök, så sade hon:
-Vet du, ibland känner jag liksom bara att Ansgar är med mig. Det är konstigt. Men mysigt.
-Vet du, ibland känner jag liksom bara att Ansgar är med mig. Det är konstigt. Men mysigt.
Jag hoppas så mycket att han ibland kan känna att vi är med honom - "konstigt, men mysigt".
När jag får oväntat besök
Ibland funderar jag lite på hur barnen präglas av att Ansgar funnits i våra liv. De har ju aldrig träffat honom, men det är uppenbart att han är viktig för dem. Vid varje uppräkning av alla familjemedlemmar är han med (och även vår hund och vår saligen avlidna katt), de pratar ibland om hur han har det och räknar också upp honom när folk frågar hur många syskon de har.
Imorse kom det ett pyttelitet lakansförsett spöke in i mitt sovrum. Det var S men det erkände han inte. Med sin övernaturligaste röst sade han "Hej! Jag är spöket Ansgar! Jag kommer för att säga ett meddelande..."
Jag hade mycket starka förväntningar på att meddelandet skulle vara att det var dags att gå upp och äta frukost, eller att jag borde gå upp och leka bilkrasch med mina söner, eller något sådant. Så döm om min förvåning när meddelandet var....
"Jag skall nu säga mitt meddelande. Meddelandet är: Jag är Ansgar och jag vill vara med er. Jag älskar er för jag är er stora storebror! Ho, ho (spökljud), jag skall åka upp till himlen igen nu och mata katten. Hejdå."
Sedan smög han försiktigt tillbaka till sitt sovrum och låtsassov. Efter ett par minuter av detta kunde han dock inte hålla si utan kom upp och frågade om jag hade "märkt något särskilt" alldeles nyss. Jag sade att jag hade haft besök av ett väldigt gulligt spöke med ett Snobbenlakan över huvudet och att jag tyckteatt det verkade vara ett väldigt snällt spöke.
Han nickade gillande. Sedan tittade han forskande på mig och log tveksamt.
-Mamma, sade han stillsamt och liksom lite vuxet, som bara en fyraåring kan - du vet att det inte finns spöken va?
-Jag vet, sade jag, men kunde inte låta bli att tillägga "men ibland kan vi ju låtsas lite,eller hur?"
-Japp, sade han belåtet och lutade sig mot mig i en kram, det var det jag tänkte.
Imorse kom det ett pyttelitet lakansförsett spöke in i mitt sovrum. Det var S men det erkände han inte. Med sin övernaturligaste röst sade han "Hej! Jag är spöket Ansgar! Jag kommer för att säga ett meddelande..."
Jag hade mycket starka förväntningar på att meddelandet skulle vara att det var dags att gå upp och äta frukost, eller att jag borde gå upp och leka bilkrasch med mina söner, eller något sådant. Så döm om min förvåning när meddelandet var....
"Jag skall nu säga mitt meddelande. Meddelandet är: Jag är Ansgar och jag vill vara med er. Jag älskar er för jag är er stora storebror! Ho, ho (spökljud), jag skall åka upp till himlen igen nu och mata katten. Hejdå."
Sedan smög han försiktigt tillbaka till sitt sovrum och låtsassov. Efter ett par minuter av detta kunde han dock inte hålla si utan kom upp och frågade om jag hade "märkt något särskilt" alldeles nyss. Jag sade att jag hade haft besök av ett väldigt gulligt spöke med ett Snobbenlakan över huvudet och att jag tyckteatt det verkade vara ett väldigt snällt spöke.
Han nickade gillande. Sedan tittade han forskande på mig och log tveksamt.
-Mamma, sade han stillsamt och liksom lite vuxet, som bara en fyraåring kan - du vet att det inte finns spöken va?
-Jag vet, sade jag, men kunde inte låta bli att tillägga "men ibland kan vi ju låtsas lite,eller hur?"
-Japp, sade han belåtet och lutade sig mot mig i en kram, det var det jag tänkte.
Den bästa trösten
Igår natt när jag inte kunde sova kom H över.
-Mamma, jag har läskiga drömmar, får jag ligga hos dig?
Det händer då och då, de läskiga drömmarna alltså. Jag vet inte vad jag skall säga eller göra, men oftast vill hon bara ligga tätt tätt och liksom hämta tröst ur kroppsvärmen och närheten.
Det passade mig finfint för jag hade också tröstbehov. Jag har varit så tagen av det som hände på kyrkogården i förra veckan och diverse andra saker i vänkretsen, så jag kunde inte sova, ältade och saknade och mådde dåligt.
Att i det läget få hålla ett av mina barn och trösta och vara mamma, det var det mest djuptröstande och sorgerenande jag kunde ha fått vara med om. Lite tror jag, vill jag gärna tro, att den otroligt tröstande känslan kom ifrån Ansgar, som jag ibland tänker mig att alla våra levande barn, alla småsyskonen, är nedskickade från någon slags barnhimmel av Ansgar, så att vi ändå skulle ha några att få vara föräldrar till.
H vaknade till.
-Vet du vad jag drömde, mamma? Jag drömde att det kom en arg drake och klippte av mina flätor. Men nu drömmer jag inget läskigt, för du är den bästa trösten. Och så fick jag en kram.
-Nej, H, jag tror att du är den bästa trösten. Den bästa trösten är att jag får trösta dig.
Tystnad, i fem sekunder.
-Vet du, mamma, det säger Nasse också, i Nalle Puh.
-Mamma, jag har läskiga drömmar, får jag ligga hos dig?
Det händer då och då, de läskiga drömmarna alltså. Jag vet inte vad jag skall säga eller göra, men oftast vill hon bara ligga tätt tätt och liksom hämta tröst ur kroppsvärmen och närheten.
Det passade mig finfint för jag hade också tröstbehov. Jag har varit så tagen av det som hände på kyrkogården i förra veckan och diverse andra saker i vänkretsen, så jag kunde inte sova, ältade och saknade och mådde dåligt.
Att i det läget få hålla ett av mina barn och trösta och vara mamma, det var det mest djuptröstande och sorgerenande jag kunde ha fått vara med om. Lite tror jag, vill jag gärna tro, att den otroligt tröstande känslan kom ifrån Ansgar, som jag ibland tänker mig att alla våra levande barn, alla småsyskonen, är nedskickade från någon slags barnhimmel av Ansgar, så att vi ändå skulle ha några att få vara föräldrar till.
H vaknade till.
-Vet du vad jag drömde, mamma? Jag drömde att det kom en arg drake och klippte av mina flätor. Men nu drömmer jag inget läskigt, för du är den bästa trösten. Och så fick jag en kram.
-Nej, H, jag tror att du är den bästa trösten. Den bästa trösten är att jag får trösta dig.
Tystnad, i fem sekunder.
-Vet du, mamma, det säger Nasse också, i Nalle Puh.
Vid graven idag
Idag var jag upp till Ansgars grav. Det är nio mil åt varje håll så det blir både en inre och en yttre resa. Jag gör helst den resan själv. Någonting händer i bilen där jag sitter i min ensamhet och allt existentialistiskt som ligger under ytan, som man inte hinner med i en upptagen flerbarnsmors liv, får komma fram och röra om lite i mig.
Det är så fruktansvärt svårt att gå till sin sons grav. Man tycker att jag borde vara van, att jag borde ha Ansgar prydligt instoppat i ett fack i mitt huvud där det går vattentäta skott till resten av livet, till resten av barnaskaran. Men det gör det inte. Det är en chock varje gång. Jag är en mamma som måste gå till en grav. Jag är en mamma som aldrig kommer att se barnen samlade omkring mig.
Det hade kommit ogräs i planteringen. Jag rensade och ryckte, försökte göra fint. Det kom en kvinna gående, en som jag träffat på kyrkogården förut. Jag började försöka förklara för henne, skamset, att jag inte varit upp till graven på länge, att jag inte hunnit göra sommarfint riktigt. Hon sade bara:
-Jag förstår att det här är svårt för dig.
Jag tror inte hon var nöjd med det hon sade, hon tyckte nog att hon inte sade tillräckligt. Men för mig var det det bästa som kunde sägas "Jag förstår att det här är svårt för dig." Det räcker långt. Det finns både visdom och omsorg i de orden.
Sedan frågade hon, snabbt och tyst som om hon inte riktigt vågade, om vi hade fått några fler barn nu. "Tre stycken, 3, 4 och 5 år gamla". Det framkallade det vanliga leendet och ett litet lätt skämt om att jag inte hade svårt att få dagen att gå. Så vi kunde gå därifrån med ett leende som avslutning. Det känns alltid lite lättare då.
I bilen på vägen hem spelade de en låt på radion, från melodifestivalen förra året. Jag var tvungen att stanna bilen och gråta, det är inte ofta jag blir så berörd av schlagermusik:
I never realised it could make me cry
To hear the children laugh and play outside
A walk in the park shouldn't be that bad
But everything without you seems to make me sad
Empty room
Empty heart
Since you've been gone
I must move on
Empty space
Lonely days
My life goes on
Just like the moon
And to sail across the sky alone
Forever trying to find its home
I can't believe I have to say
I don't know where you are today
Just de där sista raderna. "I can't believe I have to say I don't know where you are today."
Det är så fruktansvärt svårt att gå till sin sons grav. Man tycker att jag borde vara van, att jag borde ha Ansgar prydligt instoppat i ett fack i mitt huvud där det går vattentäta skott till resten av livet, till resten av barnaskaran. Men det gör det inte. Det är en chock varje gång. Jag är en mamma som måste gå till en grav. Jag är en mamma som aldrig kommer att se barnen samlade omkring mig.
Det hade kommit ogräs i planteringen. Jag rensade och ryckte, försökte göra fint. Det kom en kvinna gående, en som jag träffat på kyrkogården förut. Jag började försöka förklara för henne, skamset, att jag inte varit upp till graven på länge, att jag inte hunnit göra sommarfint riktigt. Hon sade bara:
-Jag förstår att det här är svårt för dig.
Jag tror inte hon var nöjd med det hon sade, hon tyckte nog att hon inte sade tillräckligt. Men för mig var det det bästa som kunde sägas "Jag förstår att det här är svårt för dig." Det räcker långt. Det finns både visdom och omsorg i de orden.
Sedan frågade hon, snabbt och tyst som om hon inte riktigt vågade, om vi hade fått några fler barn nu. "Tre stycken, 3, 4 och 5 år gamla". Det framkallade det vanliga leendet och ett litet lätt skämt om att jag inte hade svårt att få dagen att gå. Så vi kunde gå därifrån med ett leende som avslutning. Det känns alltid lite lättare då.
I bilen på vägen hem spelade de en låt på radion, från melodifestivalen förra året. Jag var tvungen att stanna bilen och gråta, det är inte ofta jag blir så berörd av schlagermusik:
I never realised it could make me cry
To hear the children laugh and play outside
A walk in the park shouldn't be that bad
But everything without you seems to make me sad
Empty room
Empty heart
Since you've been gone
I must move on
Empty space
Lonely days
My life goes on
Just like the moon
And to sail across the sky alone
Forever trying to find its home
I can't believe I have to say
I don't know where you are today
Just de där sista raderna. "I can't believe I have to say I don't know where you are today."
Namnsdag
Idag är det Ansgars namnsdag. Ända sedan den första namnsdagen, då han skulle ha varit drygt två månader och vi denna dag hade styrka att ta ut alla pengar som vi sparat ihop till honom under graviditeten och sätta in på ett konto för barn som var döende, så har vi stött någon välgörenhet denna dag.
Så också i år. Det är ett bra firande, att vi får komma ihåg honom och att vi får försöka göra världen lite bättre till minne av honom. I år har jag haft funderingar på att stödja någon skola i en fattig del av världen, han skulle ju ändå ha gått på sexårs och varit stora pojken nu. Jag har också haft tankar på att stödja Spädbarnsfonden som gör ett storartat arbete med att hjälpa föräldrar i sorg och framtidens barn. Det är bra saker att stödja och säkert kommer vi att skicka pengar till dem någon gång under året. Men inte idag....
Det är det ju det här med att jag följer bloggen Heja Abbe Hans pappa kan ju som få andra beröra och eftersom Ansgar delade Abbes öde att ha ett hjärta som motverkade honom, så när jag läst det han skrev så blev det en självklarhet att stödja Alla barnhjärtans månad. Det här året. Den här gången. För tänk om vår minnesgåva för Ansgar kan hjälpa till att rädda livet på ett annat barn som föds med oddsen emot sig?
Det går inte att motstå den tanken. Att ett förlorat liv kan göra att någon förälder någonstans får behålla ett barn gör vårt eget helvete lite mer relevant att leva med.
PS För dem av er som gillar nätauktioner och har barn under två år hemma, vill jag tipsa om ett annat sätt att stödja barn med hjärtfel
Så också i år. Det är ett bra firande, att vi får komma ihåg honom och att vi får försöka göra världen lite bättre till minne av honom. I år har jag haft funderingar på att stödja någon skola i en fattig del av världen, han skulle ju ändå ha gått på sexårs och varit stora pojken nu. Jag har också haft tankar på att stödja Spädbarnsfonden som gör ett storartat arbete med att hjälpa föräldrar i sorg och framtidens barn. Det är bra saker att stödja och säkert kommer vi att skicka pengar till dem någon gång under året. Men inte idag....
Det är det ju det här med att jag följer bloggen Heja Abbe Hans pappa kan ju som få andra beröra och eftersom Ansgar delade Abbes öde att ha ett hjärta som motverkade honom, så när jag läst det han skrev så blev det en självklarhet att stödja Alla barnhjärtans månad. Det här året. Den här gången. För tänk om vår minnesgåva för Ansgar kan hjälpa till att rädda livet på ett annat barn som föds med oddsen emot sig?
Det går inte att motstå den tanken. Att ett förlorat liv kan göra att någon förälder någonstans får behålla ett barn gör vårt eget helvete lite mer relevant att leva med.
PS För dem av er som gillar nätauktioner och har barn under två år hemma, vill jag tipsa om ett annat sätt att stödja barn med hjärtfel
De mortuis
H och jag i samtal.
H: Du har ju förresten bara tre levande barn. För Ansgar är ju död. Ja, det är ju väldigt tråkigt det där med Ansgar. Att han dog alltså. Vad dog han av?
Jag: Han hade en muskel som var för stor i sitt hjärta, så hjärtat kunde inte slå och då dör man.
H: Andas då?
Jag: Nej, man kan inte andas heller då. Då dör man.
H: Farmor dog också.
Jag: Ja, hon var så gammal och sjuk.
H: Och Ville (katten) orkade inte leva längre, så han dog.
Jag: Ja, så är det. Vi känner tre som är döda, Ansgar, farmor och Ville.
H: Jag känner faktiskt en till som är död.
Jag: Jaha, gör du?
H: Ja, han bor i Göteborg. Han heter --- Vilan.
Jag: Jaha.
H: Och William i efternamn.
Jag: Vilan William, snyggt namn.
H: Och han dog för att han muskel gick sönder i hans hjärta.
Jag: Jaha, som Ansgar då?
H: Nej, inte alls som Ansgar. Hans muskel var ju för stor. Den här gick sönder. Han var fem år gammal.
Jag: Och så dog han. Det var väldigt sorgligt.
H: Ja, fast han hade bränt sig också så han dog av det med. Och trillade ner från ett tak. Och så hade han en farlig sjukdom som man får om man har en kniv som sitter fast i huvudet.
Jag: Oj, dog han av allt det där?
H: Nej, han dog inte alls. Doktorn kunde göra så att han är frisk, så nu lever han igen. Men han har brutit ena benet. Och så har han ett rött märke på benet som behöver hudkräm.
Jag: Oj, så han är inte död?
H: Nej, inte alls. Han bor i Örsundsbro.
Jag: Jaha! Vad lustigt. Vilket dagis går han på då?
H: (som kommer på att vissa saker kan kollas) Öh....Humlan.
Jag: Finns det ett dagis som heter Humlan i Örsundsbro?
H: Ja, längst bort, inne i skogen. Ett pyttelitet ett.
Jag: Och där går Vilan?
H: Mmmm. Fast han går inte så bra för han har brutit benet. Men han har iallafall träffat Ansgar, när han var död alltså.
Jag: OK.
H: Ansgar är också fem år nu.
Jag: (lite förvånad) Ja, det är han faktiskt.
H: Och de var liksom kompisar.
Jag: Vad bra.
H: Och Ansgar hälsade till dig faktiskt.
Jag: Vad snällt.
H: Jag tänkte bara att du ville veta det.
Jag: Jo, det ville jag gärna.
H: Förresten, vet du vad jag kan? ALLA orden till Hajar-som-hajar-låten (börjar sjunga istället).
H: Du har ju förresten bara tre levande barn. För Ansgar är ju död. Ja, det är ju väldigt tråkigt det där med Ansgar. Att han dog alltså. Vad dog han av?
Jag: Han hade en muskel som var för stor i sitt hjärta, så hjärtat kunde inte slå och då dör man.
H: Andas då?
Jag: Nej, man kan inte andas heller då. Då dör man.
H: Farmor dog också.
Jag: Ja, hon var så gammal och sjuk.
H: Och Ville (katten) orkade inte leva längre, så han dog.
Jag: Ja, så är det. Vi känner tre som är döda, Ansgar, farmor och Ville.
H: Jag känner faktiskt en till som är död.
Jag: Jaha, gör du?
H: Ja, han bor i Göteborg. Han heter --- Vilan.
Jag: Jaha.
H: Och William i efternamn.
Jag: Vilan William, snyggt namn.
H: Och han dog för att han muskel gick sönder i hans hjärta.
Jag: Jaha, som Ansgar då?
H: Nej, inte alls som Ansgar. Hans muskel var ju för stor. Den här gick sönder. Han var fem år gammal.
Jag: Och så dog han. Det var väldigt sorgligt.
H: Ja, fast han hade bränt sig också så han dog av det med. Och trillade ner från ett tak. Och så hade han en farlig sjukdom som man får om man har en kniv som sitter fast i huvudet.
Jag: Oj, dog han av allt det där?
H: Nej, han dog inte alls. Doktorn kunde göra så att han är frisk, så nu lever han igen. Men han har brutit ena benet. Och så har han ett rött märke på benet som behöver hudkräm.
Jag: Oj, så han är inte död?
H: Nej, inte alls. Han bor i Örsundsbro.
Jag: Jaha! Vad lustigt. Vilket dagis går han på då?
H: (som kommer på att vissa saker kan kollas) Öh....Humlan.
Jag: Finns det ett dagis som heter Humlan i Örsundsbro?
H: Ja, längst bort, inne i skogen. Ett pyttelitet ett.
Jag: Och där går Vilan?
H: Mmmm. Fast han går inte så bra för han har brutit benet. Men han har iallafall träffat Ansgar, när han var död alltså.
Jag: OK.
H: Ansgar är också fem år nu.
Jag: (lite förvånad) Ja, det är han faktiskt.
H: Och de var liksom kompisar.
Jag: Vad bra.
H: Och Ansgar hälsade till dig faktiskt.
Jag: Vad snällt.
H: Jag tänkte bara att du ville veta det.
Jag: Jo, det ville jag gärna.
H: Förresten, vet du vad jag kan? ALLA orden till Hajar-som-hajar-låten (börjar sjunga istället).
Namnsdag
Idag är det Ansgars namnsdag. Jag brukar fira den genom att ge pengar till något gott ändamål. Ansgars första namnsdag var nämligen den dagen då vi tog ut alla pengarna som vi satt in på hans konto under graviditeten och skänkte dem till en fond på Akademiska sjukhuset för leksaker till barn som var sjuka.
Jag vet att en av Ansgars kusiner varit inne i en kyrka och tänt ett ljus för honom idag. Lycklige Ansgar som har så bra kusiner.
Ansgars syskon har firat dagen på olika sätt. Ett syskon har blivit friskt, ett annat har ätit kanelbulle och det tredje har gosat mest hela dagen. Kanske en sammanfattning av Ansgars önksningar för syskonen: Friskhet, bullar och gos. Bra livsmål för vem som helst, tror jag.
Grattis Ansgar. Vi saknar dig.
Jag vet att en av Ansgars kusiner varit inne i en kyrka och tänt ett ljus för honom idag. Lycklige Ansgar som har så bra kusiner.
Ansgars syskon har firat dagen på olika sätt. Ett syskon har blivit friskt, ett annat har ätit kanelbulle och det tredje har gosat mest hela dagen. Kanske en sammanfattning av Ansgars önksningar för syskonen: Friskhet, bullar och gos. Bra livsmål för vem som helst, tror jag.
Grattis Ansgar. Vi saknar dig.
Ansgar 5 år
Ansgar föddes inte idag för fem år sedan, utan han dog idag för fem år sedan. Hans födelsedag är den 22 november och nu har jag gått igenom hans "årsdagar" - en smärtsam process varje år men en som jag inte vill vara utan. Min Ansgar som jag inte får ha hos mig, som inte har en plats vid vårt bord eller en säng i vårt hus men som bor i våra hjärtan, han får de här dagarna, till reflexion, sorg, och stillhet.
På Ansgars femårsdag var vi uppe vid graven i Hökhuvud. Vi hittade fina saker, ett jättebra gravljus, en porslinskatt och fina blommor. Vi planterade och gjorde fint. I fem år har jag haft en son. Fast i fem år har jag varit utan honom också.
Under de här dagarna har jag varit på semester från jobbet, eftersom jag ändå inte får så mycket bra saker gjorda när det är de här dagarna. Men stillheten har inte riktigt infunnit sig, det har varit syskon som varit sjuka, bilar och annat som krävt tankeverksamhet. Det har känts rörigt och svårt att få vara i den meditativa stämningen som jag vill ge de här dagarna.
Men kanske är det här trösten? Mitt i dödens tid - livet. Som stör och avbryter min fint planerade sorgetid, som ger goda besked och tråkiga vardagsslitage, som är full av högljudda skratt och syskonbråk, vuxensysslor och vänner och bekanta.
Mitt i dödens tid - Livet. Som visar, genom de tre barn vi får ha hos oss, allt som Ansgar gett - och som han tagit med sig, som vi inte får ha? För han har sina hemligheter, Ansgar. Han vet saker som inte vi vet. Och han har gett oss gåvor som vi inte kan ta på.
På Ansgars femårsdag var vi uppe vid graven i Hökhuvud. Vi hittade fina saker, ett jättebra gravljus, en porslinskatt och fina blommor. Vi planterade och gjorde fint. I fem år har jag haft en son. Fast i fem år har jag varit utan honom också.
Under de här dagarna har jag varit på semester från jobbet, eftersom jag ändå inte får så mycket bra saker gjorda när det är de här dagarna. Men stillheten har inte riktigt infunnit sig, det har varit syskon som varit sjuka, bilar och annat som krävt tankeverksamhet. Det har känts rörigt och svårt att få vara i den meditativa stämningen som jag vill ge de här dagarna.
Men kanske är det här trösten? Mitt i dödens tid - livet. Som stör och avbryter min fint planerade sorgetid, som ger goda besked och tråkiga vardagsslitage, som är full av högljudda skratt och syskonbråk, vuxensysslor och vänner och bekanta.
Mitt i dödens tid - Livet. Som visar, genom de tre barn vi får ha hos oss, allt som Ansgar gett - och som han tagit med sig, som vi inte får ha? För han har sina hemligheter, Ansgar. Han vet saker som inte vi vet. Och han har gett oss gåvor som vi inte kan ta på.
Allhelgonahelgen
Var uppe och gjorde fint hos Ansgars grav. Det är konstigt, men ibland fortfarande nuförtiden kan det göra precis lika outhärdligt ont som det gjorde hela tiden i början. Idag var en sådan dag.
Igår var det fem år sedan
jag satt och stirrade oförstående på det lilla plustecken på ett gravtest som visade att Ansgar kommit in i våra liv och försökte fatta det som jag fortfarande inte riktigt har förstått. Fem år. Det är inte så lång tid kanske men det är fem år nu som jag inte har varit den viktigaste människan i mitt eget liv. Fem år sedan jag började vandringen mot att bli mamma.
Föräldraskap är inte det lättaste, jag tycker man famlar mest hela tiden. Skall man bli arg eller låta det passera när de slår varandra i huvudet men ingen av barnen verkar bry sig eller bli arg eller ledsen? Skall man själv avstå från godis (eller ännu värre, möjligheten att använda sig av svordomar eller dåligt språk) under alla deras vakna timmar? Är man i så fall en fuling om man ägnar sig åt sådant när de sover eller inte är med? Skall man köpa en rosa prinsessklänning åt sin dotter när hon vill ha en eller är man inte tillräckligt feministisk då? Skall man köpa en rosa prinsessklänning åt sin son när han vill ha en eller är man lite för feministisk då? Vill man välja att ha dåligt samvete för att man är en curlingförälder eller för att man lämnar dem för mycket för sig själva?
Svårlösta frågor, japp. Men ändå är det tusenfalt lättare att brottas med den här typen av vardagsfilosofi än att vara förälder till ett barn som man inte får ha hos sig. När Ansgar dog så var det någon som skrev "nu är ni föräldrar på det svåra sättet" till oss. Och det var bra skrivet. Det kan inte bli mycket svårare än så, att man inte får ha sitt barn, inte fatta alla de där besluten, inte se utvecklingen och mognaden och inte se glädjen och smärtan i barnets liv.
Det där lilla blåa Clearblue-pluset, det fick bli ett tecken för Ansgar. Han är mitt lilla plus. Mitt extra. Min storhet. Mitt kors... Here's to you, Ansgar. Jag är så glad att jag fick dig.
Föräldraskap är inte det lättaste, jag tycker man famlar mest hela tiden. Skall man bli arg eller låta det passera när de slår varandra i huvudet men ingen av barnen verkar bry sig eller bli arg eller ledsen? Skall man själv avstå från godis (eller ännu värre, möjligheten att använda sig av svordomar eller dåligt språk) under alla deras vakna timmar? Är man i så fall en fuling om man ägnar sig åt sådant när de sover eller inte är med? Skall man köpa en rosa prinsessklänning åt sin dotter när hon vill ha en eller är man inte tillräckligt feministisk då? Skall man köpa en rosa prinsessklänning åt sin son när han vill ha en eller är man lite för feministisk då? Vill man välja att ha dåligt samvete för att man är en curlingförälder eller för att man lämnar dem för mycket för sig själva?
Svårlösta frågor, japp. Men ändå är det tusenfalt lättare att brottas med den här typen av vardagsfilosofi än att vara förälder till ett barn som man inte får ha hos sig. När Ansgar dog så var det någon som skrev "nu är ni föräldrar på det svåra sättet" till oss. Och det var bra skrivet. Det kan inte bli mycket svårare än så, att man inte får ha sitt barn, inte fatta alla de där besluten, inte se utvecklingen och mognaden och inte se glädjen och smärtan i barnets liv.
Det där lilla blåa Clearblue-pluset, det fick bli ett tecken för Ansgar. Han är mitt lilla plus. Mitt extra. Min storhet. Mitt kors... Here's to you, Ansgar. Jag är så glad att jag fick dig.
Ansgar 4 år
Från det ena födelsedagsfirandet till det andra, det helt annorlunda.
Imorse for jag iväg upp till graven. M var i skolan (obligatorisk närvaro), storbarnen på dagis och A med i bilen men sovande. Så det blev som en minnesresa för mig och lite skönt att få vara ensam i den stunden. Precis 09.09, det klockslag som Ansgar föddes, så var jag på väg upp till hans grav för att sätta dit ett nytt halmdjur, som han får i present av oss varje år. Av alla saker jag trodde klockan 09.09 den 22 november 2002 så var det här inte alls med på listan.
En stunds bra sorg blev det. Och alltid skönt att hälsa på Ansgars grav. Och det blev väldigt vackert med den fina renen med sitt röda band runt halsen.
Här hemma firade vi med glasskalas efter middagen. Ballongerna satt kvar sedan Hs kalas. Och så tände vi ljus och pratade med barnen om storebror. De var glada och sade "skål Ansgar!".
Kontrasten till helgens festligheter är så tydlig. Tänk om vi hade haft ett fyraårskalas nu med stoj och spring och bus och presenter.
Jag har tre fantastiskt underbara barn hos mig. Jag är så oerhört tacksam för dem så det finns ingenting som kommer i närheten av den lyckokänslan i mitt liv. Men den här dagen och fyra dagar framöver får handla om det barnet som jag inte får ha hos mig.
Ni vet hur det känns när man är så lycklig så det liksom värker i hela hjärtat, så glad att det gör ont? Så känns det här fast utan lyckan.
Fast det är inte heller riktigt sant för jag är lycklig över Ansgar. Lycklig över att vi fick träffa honom och att vi fick de där fyra värdefulla dagarna med honom. Men man kan ju inte förneka saknaden. Så det kanske är så man skall säga helt enkelt: lycklig så att det värker i hjärtat.
Imorse for jag iväg upp till graven. M var i skolan (obligatorisk närvaro), storbarnen på dagis och A med i bilen men sovande. Så det blev som en minnesresa för mig och lite skönt att få vara ensam i den stunden. Precis 09.09, det klockslag som Ansgar föddes, så var jag på väg upp till hans grav för att sätta dit ett nytt halmdjur, som han får i present av oss varje år. Av alla saker jag trodde klockan 09.09 den 22 november 2002 så var det här inte alls med på listan.
En stunds bra sorg blev det. Och alltid skönt att hälsa på Ansgars grav. Och det blev väldigt vackert med den fina renen med sitt röda band runt halsen.
Här hemma firade vi med glasskalas efter middagen. Ballongerna satt kvar sedan Hs kalas. Och så tände vi ljus och pratade med barnen om storebror. De var glada och sade "skål Ansgar!".
Kontrasten till helgens festligheter är så tydlig. Tänk om vi hade haft ett fyraårskalas nu med stoj och spring och bus och presenter.
Jag har tre fantastiskt underbara barn hos mig. Jag är så oerhört tacksam för dem så det finns ingenting som kommer i närheten av den lyckokänslan i mitt liv. Men den här dagen och fyra dagar framöver får handla om det barnet som jag inte får ha hos mig.
Ni vet hur det känns när man är så lycklig så det liksom värker i hela hjärtat, så glad att det gör ont? Så känns det här fast utan lyckan.
Fast det är inte heller riktigt sant för jag är lycklig över Ansgar. Lycklig över att vi fick träffa honom och att vi fick de där fyra värdefulla dagarna med honom. Men man kan ju inte förneka saknaden. Så det kanske är så man skall säga helt enkelt: lycklig så att det värker i hjärtat.
Var är han?
Vi var uppe till Ansgar, hela familjen, i helgen. Vi tog dit gravlyktan och tände ett ljus. En konstig känsla att stå där med sina tre i högsta grad levande barn och tänka på han som inte får vara med.
H frågade när vi kom dit:
-Men var är Ansgar?
-Han är död, så man kan inte träffa honom.
-Men var är han då?
-Tja (tvekar lite men drar igång tanken som jag dragit för barn hundratals gånger på mitt jobb - fast då äldre barn och så har det ju inte handlat om mina egna barn då) man kan väl säga så här att själva kroppen ligger här i jorden, under jorden, sover liksom, mysigt och varmt och gott som med ett täcke, fast att han aldrig vaknar - men själva Ansgar, den som är själva Ansgar, den tror jag lever vidare och då brukar vi säga att han är i himlen.
-Men var är himlen?
-Öh...däruppe.
H vinkar uppåt.
-Hej Ansgar! Jag älskar dig! Nu skall jag sticka en filt åt dig! Men först skall jag gå till bilen och åka hem. Hejdå!
Hejdå Ansgar. Vi kommer tillbaka till graven snart. Men var är du?
H frågade när vi kom dit:
-Men var är Ansgar?
-Han är död, så man kan inte träffa honom.
-Men var är han då?
-Tja (tvekar lite men drar igång tanken som jag dragit för barn hundratals gånger på mitt jobb - fast då äldre barn och så har det ju inte handlat om mina egna barn då) man kan väl säga så här att själva kroppen ligger här i jorden, under jorden, sover liksom, mysigt och varmt och gott som med ett täcke, fast att han aldrig vaknar - men själva Ansgar, den som är själva Ansgar, den tror jag lever vidare och då brukar vi säga att han är i himlen.
-Men var är himlen?
-Öh...däruppe.
H vinkar uppåt.
-Hej Ansgar! Jag älskar dig! Nu skall jag sticka en filt åt dig! Men först skall jag gå till bilen och åka hem. Hejdå!
Hejdå Ansgar. Vi kommer tillbaka till graven snart. Men var är du?
Också en bror
Tant på affären, böjer sig över A: Åh, så söt man kan vara då! Hur gammal är en sådan här liten?
Jag: Snart åtta veckor.
H: (vill markera att hon också är där) Jag är sex år.
Jag: Tre år, menar du.
H: Två år menar jag. Det är min lillebror, A! (klappar fint, som alltid när det finns publik) (som nästan precis alltid, faktiskt, om jag skall vara ärlig, hon är aldrig elak mot A)
Tanten: Vad duktig storasyster du är då! Tänk att du har en lillebror!
H: Jag har två lillebrorar. A och S. S är rätt stor men lillebror ändå. Sedan har jag en bror till. Han är ingen lillebrorar. Han är död. Han heter Ansgar. Han är död men han finns ändå för han pratar med mig på natten.
Tanten: Jaha. Jag har också en bror som är död. Han heter Sixten.
H: Pratar han med dig på natten?
Tanten: Ja, det kan man väl säga. Jag tänker mycket på honom på natten när jag skall sova.
H: Ja, jag tänker mycket på Ansgar också. (tanten och H förenas i en stund eftertänksam tystnad innan H går vidare till nästa viktiga ämne som är att sjunga bajsversionen av Små grodorna (skall inte återges på en familjevänlig blogg)).
Då smälter mitt hjärta till en liten pöl, dels av tacksamhet till tanten som svarade vettigt och bra och som till en vuxen - och dels av kärlek till H som tänker så mycket och är så klok.
Ansgar 3 år
Det betyder så oerhört mycket att folk kommer ihåg honom. Ett par kompisar hade varit vid graven med blommor idag, det finns så många som inte räknar med honom (och det är väl inte så
konstigt på sätt och vis) men det värmer så väldigt mycket med de som gör det....
Vi var uppe vid graven idag med två små fåglar (som man kan sätta fast i en gren och som H bestämde var de skulle sitta) och blommor. Det känns väldigt konstigt att det inte springer omkring en kaxig treåring härhemma...fast kanske springer han omkring ändå? I babyvakten varje kväll hör vi H prata sig till sömns och ofta uppfattar vi att hon pratar med någon "HEJ! Titta fina klänningen! Titta lampan fin, titta Morris-boken" och så vidare. Förmodligen pratar hon med Storapan, Bajsdockan och Pippidockan. Men kanske inte?
Vi var också och hälsade på hos H:s gamla dagmamma och där finns ju en tjej som är född i oktober 2002. Tittade på henne och tänkte på Ansgar, det kändes skönt att få träffa en nybliven
treåring denna dag... men det är konstigt att inte sorgen blir mindre med åren. lättare att leva
med kanske. Men nästan större tycker jag.
Nu lever vi med i dagarna som blev Ansgars liv. På lördag är det tre år sedan han dog. På Lucia är det tre år sedan vi begravde honom. Det är sorgens tid (och jag är glad att H:s födelsedag kommer INNAN den).
Allhelgona
Vi har varit uppe vid graven och tänt ljus för Ansgar. Det är ju så knepigt mycket känslor som kommer fram....
Iallafall började gårdagen med att H och S och vi vuxna var i vår säng. Vi berättade att vi skulle fara till Ansgar, "Ansgar, Ansgar!" skrek H då överlyckligt. Jag frågade vad hon tyckte att vi skulle köpa till honom.. "Blommor" sade hon bestämt och det passade ju bra, så det gjorde vi. Hon fick välja två på Plantagen (S är ju lite liten för att kunna välja) och vi for upp med dem.
Väl där ville hon vara med och gräva och det fick hon ju. Hon pekade mycket och sade att det var fint med alla ljusen på gravarna. Så kom en bekant från tiden när vi bodde där gående. H pekade på "vår" gravsten och förklarade för henne att det var Ansgar, duktigt tycker jag. "Ja, här vilar Ansgar" sade vår bekant. "Ansgar vilar, Ansgar trött" sade H. Ja, vem vet? Sedan sken hon upp som en sol och sade "Ansgar GLAD!" Det känns ju skönt...
Sedan for vi hem och familjen hade våffelkalas och jag for och jobbade. Det är MYCKET tankar så här års....
Iallafall började gårdagen med att H och S och vi vuxna var i vår säng. Vi berättade att vi skulle fara till Ansgar, "Ansgar, Ansgar!" skrek H då överlyckligt. Jag frågade vad hon tyckte att vi skulle köpa till honom.. "Blommor" sade hon bestämt och det passade ju bra, så det gjorde vi. Hon fick välja två på Plantagen (S är ju lite liten för att kunna välja) och vi for upp med dem.
Väl där ville hon vara med och gräva och det fick hon ju. Hon pekade mycket och sade att det var fint med alla ljusen på gravarna. Så kom en bekant från tiden när vi bodde där gående. H pekade på "vår" gravsten och förklarade för henne att det var Ansgar, duktigt tycker jag. "Ja, här vilar Ansgar" sade vår bekant. "Ansgar vilar, Ansgar trött" sade H. Ja, vem vet? Sedan sken hon upp som en sol och sade "Ansgar GLAD!" Det känns ju skönt...
Sedan for vi hem och familjen hade våffelkalas och jag for och jobbade. Det är MYCKET tankar så här års....
