Vid graven idag
Det är så fruktansvärt svårt att gå till sin sons grav. Man tycker att jag borde vara van, att jag borde ha Ansgar prydligt instoppat i ett fack i mitt huvud där det går vattentäta skott till resten av livet, till resten av barnaskaran. Men det gör det inte. Det är en chock varje gång. Jag är en mamma som måste gå till en grav. Jag är en mamma som aldrig kommer att se barnen samlade omkring mig.
Det hade kommit ogräs i planteringen. Jag rensade och ryckte, försökte göra fint. Det kom en kvinna gående, en som jag träffat på kyrkogården förut. Jag började försöka förklara för henne, skamset, att jag inte varit upp till graven på länge, att jag inte hunnit göra sommarfint riktigt. Hon sade bara:
-Jag förstår att det här är svårt för dig.
Jag tror inte hon var nöjd med det hon sade, hon tyckte nog att hon inte sade tillräckligt. Men för mig var det det bästa som kunde sägas "Jag förstår att det här är svårt för dig." Det räcker långt. Det finns både visdom och omsorg i de orden.
Sedan frågade hon, snabbt och tyst som om hon inte riktigt vågade, om vi hade fått några fler barn nu. "Tre stycken, 3, 4 och 5 år gamla". Det framkallade det vanliga leendet och ett litet lätt skämt om att jag inte hade svårt att få dagen att gå. Så vi kunde gå därifrån med ett leende som avslutning. Det känns alltid lite lättare då.
I bilen på vägen hem spelade de en låt på radion, från melodifestivalen förra året. Jag var tvungen att stanna bilen och gråta, det är inte ofta jag blir så berörd av schlagermusik:
I never realised it could make me cry
To hear the children laugh and play outside
A walk in the park shouldn't be that bad
But everything without you seems to make me sad
Empty room
Empty heart
Since you've been gone
I must move on
Empty space
Lonely days
My life goes on
Just like the moon
And to sail across the sky alone
Forever trying to find its home
I can't believe I have to say
I don't know where you are today
Just de där sista raderna. "I can't believe I have to say I don't know where you are today."
Å...så fint skrivet...(tårögd)
Kram, min lilla Carlottimang.
Jättefint! Tänker på dig.
Kram!
Tack för att du delar med dig. Vi tänker på er allesammans.
Kram!
::David (din Lb)
Stor kram.
Jag tror... att Ansgar är hos dig, hos er och i himlen. Jag tror verkligen det. Jag känner närvaron av dem jag älskat och förlorat ibland. Det har blivit en naturlig del av livet att ha även dem i närheten. Man kan inte begrava en själ.. vare sig gammal eller ung.
Välsignade kramar
från Annukka
Mycket vackra ord Charlotte! Tänker på dig!
Kram Madde
Så fint du skriver!
Kramar
Varma kramar och tankar till dig, som kan beskriva det allra svåraste så fint!
Det du har varit med om går nog inte att förstå när man inte varit där själv det, får en oxå att tacka ngn där uppe för varje dag man har med sina allra käraste.
Fint du skriver!
Kram Chrisse.
Ja jösses, här sitter jag ock lipar mitt bland elektrikeransökningarna, efter att ha läst ditt inlägg om mors dag. Jag vet inte om jag har nåt bättre att säga än att jag också tänker på dig och de dina, fast jag knappt känner dig och det var så längesen vi sågs.
Jag skrev en dikt en gång till en vän som förlorade någon nära. Jag vet inte om den gör till eller från idag, men du får den.
kram
Karin
Snö
Snön kom tidigt i år
och likafort du försvann
Ännu är det långt till vår
och mycket vi aldrig hann
Visst är den en tröst att året följer sin gång
även om man själv vill stå kvar och betrakta
naturens övergång i vår
när människor läker sakta
Men nu kan det snöa så länge det vill
det spelar ingen roll när tiden står still
Om våren kommer är jag inte hemma
när året börjar om ska jag själv bestämma
PS. Även jag har mors dags-bloggat och om du behöver skratta lite kan du gå in och läsa om min osolidariska son som hade prioriteringsordningen klar för sig vem som skulle räddas först, jag eller picknick-korgen, när jag trillade i helgen... grmpf
Vad otroligt vackert och sorgligt du skriver om din lille Ansgar! Och ändå går inte alla dessa känslor att byta mot ord hur man än försöker... Kram
Vet hur det känns för dig - har min egen Alva att gå till... Hur många gånger man än har varit där är det lika tungt och lika överväldigande varje gång.... / Ulrika
Åh! Stora kramen till dej!
I bland när jag tittar på L. så brukar jag tänka på A. och er! Det är så orättvist!
Kramar!
