ANSGARS SYSKON

Idag har H och jag umgåtts med E hela dagen. Det har varit en finfin dag - lekplats, bibliotek, kompisar och så en glass på torget innan vi hämtade brorsorna från dagis.



När vi skulle checka ut våra låneböcker frågade jag H om hon kunde hålla E ett tag. Jag förvarnade om att det fanns en viss risk för att E skulle kräkas eftersom jag precis matat henne. H tog henne vant och skickligt i famnen, och svarade lakoniskt:
"Ja, du vet, mamma, det är som det är. Som lotteri. Ibland vinner man, ibland inte."

Efter en underbar Morsdagsmorgon - utan sovmorgon, eftersom M jobbade det tidiga morgonpasset men med sång på sängkanten med äpplejuice och kanelmackor, samt teckningar både till mig och E ("för bebisar som precis slutat vara i sin mammas mage måste ju också få presenter på morsdag för de är ju nästan lite som en del av mamman") och ett hemmagjort halsband från A samt ett sms med löften om storfirande senare i veckan från M, och vänligt omhändertagande från alla barn och stor beredskap att hjälpa mig med allt från litet till stort "för du är vår mamma och vi älskar dig", så blev det dags för dagens stora tillställning.

Jodå. Vi blev bjudna på cirkus idag, S, H  och jag, när vi satt och spelade Fia med knuff. S älskar knuffandet, lever för det, kan man nästan säga. Och vann följaktligen över sin mjukhjärtade mor som helst inte knuffas alls, särskilt inte sina barn.

Men innan han hade vunnit så kom påbudet - för det var verkligen ett påbud, levererat som sko-förkunnelsen i Askungen ungefär, med en häroldliknande varelse i pagefrisyr som kom och öppnade en rulle papper och läste att det skulle vara cirkus och att biljetter delades ut nu.

Biljettförfarandet visade sig vara tämligen komplicerat. Man fick nämligen åka tåg till cirkusen. Och på tåget skulle man ha en biljett och det skulle stå "bebis" eller "inte bebis" på biljetten, beroende på om man var bebis eller inte. Men man fick skriva dit det själv, eftersom tågföraren råkade vara lite analfabetiskt lagd. Sedan fick man en biljett till själva cirkusen med en bild på en nappflaska på, så att alla skulle förstå att det var tillåtet för bebisar att äta inne på cirkusen.

Det var omtänksamt, tyckte både vi och vår bebis, så vi följde med. Tågresan var väldigt rolig för man fick hålla i varandras axlar och göra tågljud tillsammans. Tyvärr avbröts tågresan flera gånger av vilda diskussioner om vilka passagerare som hade rätt att initiera att tåget tutade. Inga passagerare, utan bara tågföraren, beslöt vi efter ett tag och slutligen kunde tåget få göra hela resan till fram till A:s säng.

Även på dörren in till rummet satt det en lapp med en nappflaska på, för att tydliggöra för en allt hungrigare bebis att förtäring var tillåten. Sedan fick vi våra platser och väntade att cirkusen skulle börja. Men först skulle publiken förses med mjukisdjur, så att man inte blev rädd. Alla fick ett mjukisdjur och förklarade sig beredda att titta på cirkusen. Men först skulle vi ju öva oss på att applådera. Det gjorde vi, ivrigt och entusiastiskt. När vi fått godkänt på det, fick vi i publiken en chans att välja om man nu ville byta mjukisdjur med varandra eller behålla det som man fått från början.

Sedan kom förtäringen in. Inte bara till bebisar och inte bara i nappflaskor. Nej, det blev äppeljuice i plastglas med FYRA sugrör till mor i familjen (bara två till de övriga familjemedlemmarna, det måste ju synas vem som är mamma på mors dag) och äpplen skurna i skivor. Vi applåderade även detta.

Sedan skulle publiken få varsin kapsyl som vi kunde betala med på tågresan hem. Lite av en chock detta, att biljetten bara var en enkelbiljett, men det löste sig ju geschwint med kapsylerna, så vi applåderade igen och hoppades lite stillsamt att cirkusen skulle börja snart.

Jodå, cirkusen skulle börja! Alldeles strax, alldeles strax - men bara det att alla i publiken nu skulle få en teckning ritad åt sig av cirkusartisten. När han hade ritat av oss allihopa och vi hade applåderat en gång till, så tillkännagavs det att cirkusen STRAX skulle sätta igång men att det var dags för en show först.

Showen var väldigt rörande, åtminstone för ett modershjärta. A - och H och S, som nu slutade vara publik och blev artister för stunden, bestod av att barnen ställde sig upp och sjöng "Manboy, manboy, you can call me manboy - VI ÄLSKAR VÅR MAMMA!"



Sedan var det faktiskt cirkusdags. Då drog A fram en bok och läste för oss. Boken var "Bu och bä i skogen". Inför all denna omtänksamhet så kan jag lova en sak. Inte ett öga var torrt i salongen.

Vid tretiden i natt kom S in till oss, i upplösningstillstånd. Han hade drömt en mardröm och en väldigt otäck en. Först ville han inte berätta vad det var, sedan ville han det - "att det fanns en läskig kille som tog folks hjärnor".

Det är ju rätt läskigt faktiskt. Man får förstå att han blir rädd. Vi pratade lite om hur omöjligt det är att ta någons hjärna och han somnade om. Själv låg jag vaken och funderade på var den idén kom ifrån. Det är ju inget ämne som vi pratar om hemma direkt, och jag tror inte de pratar om läskiga killar som tar folks hjärnor på dagis. Och han sitter inte och ser sci-fi-rullar oövervakad - ja, inte övervakad heller för den delen. Det läskigaste han ser är Bolibompa...hmm...

Och precis då, klockan 03.46, kom jag på det. Åh nej, det ÄR vårt fel när allt kommer omkring..."En läskig kille som tar folks hjärnor" - som faktiskt lämnar en viss procent av svenska folket helt oförmögen till alla typer av tankeverksamhet, som inte bara tar hjärnorna, utan integriteten, självrespekten och vett och sans.

Vi har låtit honom titta för mycket på Amigo.

Idag när jag lämnade av H vid skolan, så sade hon sju små ord. Sju ord som gjorde mig glad hela dagen, i hela hjärtat. Det är en bedrift när man kan glädja en människa som har sovit så lite på natten innan så mycket så tidigt på morgonen.

Hennes sju små ord sades i korridoren där alla barnen i sexårsverksamheten har sina kläder. Det var ganska folktomt där, bara två killar som jag vet att vi diskuterar hemma väldigt mycket hur kära de är i H och hur kär H är i dem. Och det är klart att man vill helst att ens mamma uppför sig rätt väl när två älsklingspojkar tittar på.

Hon har redan tidigare bett mig att inte kalla henne för hennes smeknamn i skolan. Hemma går det bra, säger hon, och antyder att det till och med kan vara helt ok, i vissa fall rentav önskvärt, att använda smeknamnet hemma. Men inte i skolan. Där heter hon H rätt och slätt. För där är hon stor.

Det tog några veckor av övning men jag tror att jag har lärt mig det nu. H på skolan, Pipis hemma. Så är det bara. Men jag lyckades nog göra bort mig ändå, för när jag kramade om henne sade jag det som blivit som en ritual att säga på morgonen när vi tar det som H fortfarande är ung nog att kalla "stora hejdåkramen" - jag sade  "Ha en bra dag, H. Jag älskar dig."

Imorse när jag sade detta så hade hon sneglat på de två pojkarna både en och två gånger redan när vi kom in i korridoren. Ännu mer när vi kramades, men alla sexårsbarn kramar sina mammor och pappor när de lämnar, så det är OK. Men så sade jag de där orden och med ens förändrades hela stämningen i ansiktet på H och jag kunde bara tänka på den där scenen i filmen "About a Boy" när hans mamma lämnar honom på skolgården och de härmar får och alla andra barn brister ut i skratt och mobbar honom hela dagen sedan.

Men det som gjorde mig glad, en sådan glädje som sträcker sig ända ut i tårna, var hennes svar. Den ilskna tonen i svaret var rätt given redan innan hon börjat replikera. Den röda tonen i hennes ansikte gjorde att jag fick lust att ta tillbaka, inte själva orden men min otroligt oballa mammastil. Men så kom orden från henne, som nog mest var till för att rättfärdiga henne inför snyggingarna, men som för mig blev det stora rättfärdigandet av min mammastil, oball och allt.

Här är orden:

"Jag VET att jag är älskad, mamma." paus  "Jag VET."

Gotta be doing something right.

Imorse gick alla tre storbarnen ut och lekte innan vi åkte till dagis och skola. Den vanligaste morgonleken är cykling, tätt följt av gungning. Idag hade de en annan idé.

Medan jag stod och borstade håret så kom S in och uppmanade mig vänligt men bestämt att knacka på dörren innan jag gick ut. Nu brukar vi ju göra på det andra sättet i vår familj men jag försöker att alltid vara öppen för nya idéer så jag lovade.

Blev klar med håret, greppade bilbarnstolen med E i. Knackade. "Kom inte än! Kom inte än!.....NU får du komma!"

När jag steg ut utanför dörren stod alla tre på det näst översta trappsteget.

"Jo, vi tyckte att vi brukar ju plocka buketter till dig och pappa, men så tyckte vi så synd om själva huset. Hur skall huset förstå att det är sommar om det aldrig får blommor? Så nu har huset fått lite blommor."

Så här såg det ut längst upp på avsatsen på vår yttertrappa.



Så idag var dagen när vårt hus fick veta att det var sommar.
En dag som börjar så måste väl komma att bjuda på solsken i många former?

Åkte med S i bilen från Uppsala.
-Titta en joggare, sade jag.
-Nej, hon joggar inte, hon springer.
-Jaha.



Tystnad, medan jag låter nyfikenheten ta överhanden.
-S? Vad är det för skillnad på att jogga och att springa?
-Öh...när man joggar gör man så här med armarna (gör joggningsarmrörelser) men när man springer (sveper med händerna över huvudet som en gospelkörsartist)...
-Va? säger jag, förvånat, medan jag som vanligt tänker att det måste bero på något han fått från sin far ;-)

-Nä, OK, säger S. Jag skojade bara. Men öh...jo, man joggar på vägen men man springer när man springer till något. Förstår du?
-Öh, ja, kanske. Som "nu får vi springa till dagis"?
-Ja, eller jogga. Om man är sen. Han försjunker i fundersam tystnad igen.

När vi nästan är hemma säger han:
-Mamma, nu har jag kommit på vad det är för skillnad på "jogga" och "springa".
-Jaha? Vad är det då?
-De heter olika saker.