ANSGARS SYSKON

"Är det lättare den här gången?" är en fråga jag fått av människor som står mig nära, som vill mig väl. Med det menar man att fråga: Går det lättare att njuta av föräldraskapet, att inte vara så vettskrämd hela tiden, att våga leva i bebistiden istället för att bara gå och kolla om bebisen andas - klarar jag av att tänka mig att E skall leva till sitt dop, till sin ettårsdag, till vuxen ålder, vilket jag aldrig vågade hoppas på när det gällde de andra barnen.

På ett sätt är det lättare den här gången. Om det är det faktum att Ansgar skulle vara 7 1/2 nu, och att det gått en del tid, eller om det är att jag själv är över 40 och liksom blivit något lugnare med tiden...eller om det hjälper att vi har tre barn som levande bevis på att det kan gå bra?

Det praktiska är lättare den här gången. Att tolka skriken, att reda ut koliken, att byta E:s blöjor med den ena handen och laga A:s kikare med den andra medan jag skriver på H:s teckning med den tr - nej, just ja, jag har bara två händer. Det bara känns som flera nu. Det praktiska är lättare. Men det är det väl för alla fyr-fem-barnsmammor.

Jag har suttit och skrivit dopinbjudningar. Jag minns, medan jag skriver, hur jag skrivit dopinbjudningar tidigare - med ångesten som en tagg rakt in i luftstrupen: kan jag bjuda in till dop när jag inte vet om bebisen lever då? Törs man göra det eller utmanar man ödet då?

Den här gången river inte ångesten i halsen på det sättet. Jag skriver våra inbjudningar, minns skräcken - minns den med hela kroppen men känner den inte. Det är skillnad. 

Det ÄR skillnad. Den här gången är jag inte lika besatt av rädsla, riden av maror. Man kan nästan tro att jag bara har en helt vanlig bebismammenervositet.

Men avsaknad av skräck kan jag också göra till skräck, när natten och mörkret kommer över mig. Är det här (skräckfriheten) att utmana ödet? Är det nu döden slår till igen? Eller ligger den bara under sängen och andas och väntar, väntar på att jag skall slappna av ännu mer?

Det finns en natt den här spädbarnstiden också. Men den är kortare och dagen är längre.

Jag vet att någon frågade mig när Ansgar varit död i ett halvår ungefär: "Hur överlever man?" och jag svarade ungefär att man överlever inte. Man blir någon annan. Den andra personen är jag fortfarande. Jag har inte gått tillbaka och blivit den jag var före Ansgar. Men den här nya personen har lärt sig att andas. Att hoppas. Att låta livet levas.

---

Fast taggen finns där, mot strupen, upptäckte jag idag. Då kom kallelsen för E till barnhjärtmottagningen. När hon förklarades friskhjärtad som tredagarsbebis sade läkaren att vi skulle kallas igen när hon var ca tre månader. Den kallelsen är det idag. Det handlar bara om att utesluta, säger läkaren, att kunna säga med total fullständig säkerhet. Inget att oroa sig för.

Men taggen sitter där.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om FÖRÄLDRASKAP DÖDEN ORO HJÄRTULTRALJUD

Kanske är det passande att årets sista dag blev så gravfylld - något om att man skall låta det förflutna vara det förflutna när en ny tid kommer? Men sorgen bär man ju med sig och den dör ju tyvärr inte.

M gick till sin mammas grav på lunchen för att tända ett ljus, både för egen del och för sin pappas, som inte längre mäktar med att ta sig dit själv, pga sjukdom och annat.

Och jag och A for upp till Ansgars grav - vi hade tänkt åka allihopa men imorse insåg M och jag att de stora barnen inte skulle fixa tre timmar i bil idag. Ibland är det så. Till min stora sorg hann vi inte dit vid julen, hur gärna jag än ville - sjuka barn, mycket på jobb och en bil som vi inte vågade lita på riktigt bidrog alla till detta. Men nu var vi uppe och kunde konstatera att det fortfarande var fint och att det nya, batteridrivna ljuset gjorde mig lugn i hjärtat. Sedan vi flyttade så långt bort från Ansgar (det är nio mil enkel resa) så har det känts i hjärtat när jag tänt ett ljus och åkt därifrån, vetat att ljuset håller absolut max fyra dygn och oftast släcks tidigare av en vindpust eller förflugen snö eller något. Nu lyser det hos Ansgar. Det är jag glad för. Batteriljus är inte vackrast i världen men de gör att man kan känna ro i själen som mamma....

 Jag gråter alltid lite däruppe hos Ansgar. A däremot var på ett strålande humör och använde sig av sina avsevärda putsartalanger för att ta bort all snö från gravstenen så att den lyste fin och ren.

Och hemma så begravde vi äntligen askan efter Ville, vår katt som dog i höstas. Vi grävde ett hål på ett fint ställe och satte försiktigt ner honom, förklarade för barnen att han nu hade fått ett ställe att vila och sova på efter ett långt liv och så satte vi igen hålet. Ett kors skulle det vara, förklarade H och medan M och jag var och sågade och snickrade till det så satte H dit alla guldstenarna från den stora skattjakten och lade i en jättefin ring ovanpå. Så ställde vi ett gravljus där och barnen sjöng Imse Vimse Spindel.

Sedan stod de i fönstret ikväll innan de lade sig (inget tolvslag där inte, de somnade nästan runt åtta och då fick de lägga sig!) och sade "gonatt Ville". "Dröm om oss", föreslog H och S sade "nu får du sova under jorden Ville, God jul."

Sedan tittade M och jag på HarryPotterfilmer och mindes våra döda. Jag försökte förklara för honom att för mig säger HarryPotter-böckerna något om döden, om saknad och att höra samman med de som är döda - att leva med en ständig saknad och sorg och så vidare, men jag tror inte jag fick uttryckt det så bra.

Ett nytt år står framför oss. Jag känner nog dessvärre mest fasa och pessimism. Jag hoppas att 2008 kan motbevisa de känslorna.

Min mormor som är en aning förvirrad med åren har hamnat på ett hem. Jag och barnen var och besökte henne och när jag frågade mamma om hon trodde att mormor kom ihåg vårt besök funderade hon ett tag och sade sedan att mormor flera gånger pratat om att det var ett av barnen som inte fick med sig ett mjukisdjur av henne (storbarnen förälskade sig i mormors mjukisdjurssamling och förärades en kanin respektive en hund). Mamma och jag konstaterade då att den sista delen av en kvinnas hjärna att dö är det dåliga samvetet.

Därför känner jag mig som en värdig arvtagare till dessa gener ikväll. H kom nämligen glädjestrålande inspringande i köket och sade
-Mamma! Ikväll är en BRA kväll!
-Åh vad skönt, sade jag, varför då?
-Jo, för du jobbar inte så du är hemma hos oss. (det har blivit en del kvällsjobb under sommaren).

M tyckte att jag enbart skulle vara glad och smickrad över att hon var så glad att jag var hemma - men jag kan inte låta bli att ha dåligt samvete för att jag arbetar...så kvinna man är, så att säga.

Men en liten men hett flammande glädje finns där iallafall över detta, att en bra kväll är när vi är tillsammans. Ett blogginlägg att gå tillbaka till när hon blivit tonåring...

Kära trädgård!

Jag är inte den sortens flicka som har haft så många trädgårdar. Och de få jag har haft, de har jag försummat, det erkänner jag. Jag har lämnat i min vak många vissnande rosor, många sörjande spaljéer och många uttorkade rabatter. En och annan krukväxt har jag haft, som haft kraft nog att överleva min nonchalanta behandling. Men du, kära trädgård, du är något annat!

 Jag skall säga det rent ut: Jag har aldrig känt så här tidigare.

O, du kära trädgård, som planterats och vårdats och utvecklats av många generationer människor med samma efternamn som jag - du - kära trädgård, är den rätta trädgården för mig. Jag kände något för dig redan första gången jag hörde att du kunde bli min. Men nu, min vän, är mina känslor starkare och mer prunkande än någonsin.

Jag skall erkänna att jag var ytlig i början. Det första jag föll för var att du verkade lättskött. Och så äppleträden förstås. Kryddträdgården. Ja, jag var sådan: jag föll för ditt utseende. Men med tiden har min kärlek fördjupats och - vågar jag hoppas - även min förståelse för dig. Ditt tålamod med våra tidiga ynkliga rensningsförsök.  Din återhämtningsförmåga efter torkan, dina perenners trogna återkommande, dina listigt utplacerade underbara picnicställen.

Och till och med mina barn tycker om dig! Ja, det är märkvärdigt så bra vi fungerar ihop. Jag skall erkänna att vi haft (och har) våra osämjor. Maskrosorna, för att ta ett exempel. Tistlarna, för att nämna något annat. Men så är det ju i förhållanden. Det kräver bara att vi arbetar lite på det, båda två.

Och sedan, när jag gammal och torr och med värkande rygg, bringar dig mina pensionsårs hyllning, så hoppas jag att vi skall kunna se tillbaka på ett liv tillsammans, där vi växt tillsammans och njutit tillsammans och tagit oss igenom såväl hettan som stormarna tillsammans.

A och jag for till Uppsala imorse. Det blir inte så ofta nuförtiden, synd på sätt och vis. Iallafall så tänkte jag att när barnbidraget kommer samma dag som det är Fettisdag och det dessutom är strålande himmel och blänkande snö (nåja, det var så när jag for hemifrån) så är det som givet att stoppa barnvagnen i bilen och ge sig iväg.

Varför gör jag inte det här oftare? tänkte jag när jag parkerade, lätt, centralt och (RELATIVT) billigt och drog ur min fina vagn med fina sonen iväg för att uträtta ärenden. Uppsala är lätt att uträtta ärenden i, jag hittar och vet var man hittar de bästa grejerna. Vi skulle köpa Pippiloggokläder på Åhléns åt S. H har ju valt att idolisera veka kvinnofigurer (hrrmmpf och andra fulare ord från feministmamman) i form av Disneyprinsessorna, S har valt den starka flickan Pippi som idol. Mycket klokt. Skall uppmuntras på kommersiellt manér. Hittade jättefina grejer åt honom och även slank det väg något åt H och något åt A. Det är ju barnbidragsdag...

Så blev det dags att hitta ny plånbok åt mig. Ni som har många barn har säkert också varit med om det stora problemet som jag brottats med i veckor: att hitta plånbok med plats för kort på fyra barn. Fann iallafall en, billig (hundralapp) om än inte särskilt spännande. Man vill ju gärna hitta den ultimata plånboken som skall dofta läder, ha många spännande små fack och samtidigt plats för bankkort, kontanter och även mitt eget körkort. Men detta var den enda i fyra affärer som hade tillräckligt plats för barnkorten. Och den blev ju mer vacker och spännande när barnkorten var på plats =)

Sedan fick vi fika. Det är ju fettisdagen. Normalt sett äter jag semla badande i varm mjölk, vilket jag inte tycker att man gör så snyggt offentligt, så jag brukar göra det hemma. Idag var jag dock beredd att caféanpassa upplevelsen genom att strunta i den varma mjölken och istället för varm mjölk runt semlan fick A välling. Vi var rätt nöjda med kompromissen och flyttade glatt in i nya plånboken, A fick den gamla att greja med (förresten vill S också greja med min plånbok när vi handlar. "LÅNA PENGAR" säger han övertalande, som på träningsläger inför tonåren)

Då fick jag en deja-vu. Från förr, innan M, innan livet på landet, när jag bodde i Uppsala och varit och fikat på samma fik och sett alla Uppsalatanter som satt där med sin café au lait och bakelse och tänkt att när jag går i pension skall jag bli som dem: snygga, välskräddade dräkter, vällagt hår, stora taklägenheter i Luthagen, årskort på Stadsteatern och Upplandsmuseet, sitta och fika med liknande väninnor och fälla cyniska och bitska omdömen om kyrkliga, konstnärliga, politiska och övriga händelser. Jag såg fram emot denna ljuva pensionärstillvaro utan att grubbla så mycket över hur jag skulle finansiera den, om jag skall vara ärlig. Men det var som en dröm. Sedan kom den andra typen av dröm över mig, den där om man och barn, när M kom in i mitt liv. Och så blev det landet. Grabben i graven bredvid? Nej, för jag tror jag hör hemma här.

Nu, här, befinner jag mig betydligt närmare en annan pensionärstillvaro - en där dräkternas berömda tillverkare är ersatt av Hellyhansen och Graninge, där fikandet blir på varandras gårdar och årskorten blir på UL - men jag tror stenhårt på att de cyniska och bitska kommentarerna kommer att sitta lika säkert som i cafémiljö.

Så här var det väl typ för femton år sedan också?  Det har ju inte hänt så mycket, jag är fortfarande ung och ball.

En lördagkväll står man utanför videobutiken och är heltrött på gränsen till yrsel i huvudet, iförd träningsbyxor och den jacka som råkade hänga närmast dörren, ute efter någon lättsam film som skall fördriva diverse ångestar ur ens huvud och ge en en känsla av behaglig och stillsam humor och action när man inte orkar ta initiativet till någondera själv...

Fast då
1) kom tröttheten mer av att jag hade haft väldigt roligt på något icke-helnyktert plejs (jaja, nationen då) mer än av att jag suttit uppe hela natten och matat en magsjuk treåring med te i medicinspruta var femte minut

2) visste jag ungefär vilka filmer som fanns att välja på, och vilka som skulle komma och vilka som ansågs vara bra. Nu kände jag nästan bara till barnfilmshyllan, hur patetiskt är det?

3) skulle jag inte ha tolkat M:s (då valfri annan bokstav ur alfabetet) önskemål om "någon lättare och lite rolig action" så att det blev "Pingvinresan" (det finns inte så där jättemycket att välja på på OK-macken i Örsa)

4) skulle jag innan tittandet på filmen ha ätit pizza med några kompisar och inte tvingat i mig blekkokt sej (åt förresten aldrig fisk då av principiella skäl) och ris utan tillstymmelse till sås av hänsyn till ovan nämnda treårings magåkomma

5) skulle jag förmodligen ha dreglat lite mer över skrattrynkorna och suckat lite mindre över åldersrynkorna på Tom Cruise när jag valde film (fast det speglar väl i och för sig mer hans åldrande än mitt eget)

6) skulle jag ha ventilerat gårdagens alla nyanser på telefon i flera timmar med diverse tjejkompisar, istället för att som nu vilja bespara så många som möjligt detaljerna (vilket i och för sig hade kunnat vara en klok policy även då)

7) skulle dessa tjejkompisar - och jag - ha haft tid att sitta i flera timmar i telefon och ventilera. Jag säger inte råd, jag säger bara tid. Och lust. Mycket märkligt.

8) skulle jag förmodligen faktiskt ha SETT filmen och inte bara hyrt den

9) skulle jag ha tagit mig tid att analysera innehållet i filmen, klaga på logiska felaktigheter och fundera över skådespelarprestationer

Men å andra sidan skulle jag inte heller vid hemkomsten ha mötts av
-en man som har vikt all tvätten och skött alla barnen medan jag var borta, dessutom tömt diskmaskinen, den man jag skulle ha firat sexårsdag med igår om inte den där ovan nämnda - say no more - incidenten satt ett effektivt stopp för det hela (å andra sidan har vi så många barn redan att det kanske var en vältajmad spysjuka?) (say no more, som sagt)
-världens vackraste fyrtandsleende.
-erbjudandet "du kan få mitt finaste halsband som jag har gjort när du var borta, det är alldeles bara rosa, fint va? Jag ÄLSKAR dig, jag saknade dig."
-en 2-åring med fem olika böcker i famnen som vill ha alla lästa för sig omedelbart

Jag har verkligen bara bytt upp mig.

PS För alla er som håller på med den där lögnarutmaningen - EN av ovanstående påståenden som handlar om hur det var för femton år sedan är falsk, resten sanna. Men jag tänker inte ställa frågan om vilket som är falskt, för nu när jag tittar på det hela är det väl rätt uppenbart, eller?

H har en röd portmonnä - verkligen en riktigt, gammaldags, äkta portmonnä som hon har fått av sin farmor. Av sin far och mig har hon fått sammanlagt åtta enkronor och en femkrona som hon förvarar i portmonnän, de är hennes guldpengar (Pippi, ni vet) och hon tar ofta ut dem och räknar dem och grejar med dem på ett JvA-liknande sätt, som iallafall borgar för att hon inte kommer att bli någon som slösar bort alla sina pengar direkt.

Iallafall, det var inte det jag skulle berätta om nu.

Nu skall jag avslöja en pinsam sak om vår familj. Vi har i vår ägo en vhs-film som heter Melodifestivalen 50 år. Den innehåller alla vinnarlåtar i alla de femtio första (svenska) melodifestivalerna. Varför jag köpte den och hur och om jag tänkte när jag gjorde det vill jag inte kommentera, som politikerna säger allt oftare nuförtiden, men jag kan säga att jag gjorde det för barnens skull.

Och de älskar den. Särskilt mycket älskar de de år (som jag tror är i rad faktiskt) när Bra vibrationer, Carola, Diggi-loo, diggi-ley och E´ de´ de´ här du kallar kärlek vann. Där är banden nästan tunnslitet (tyvärr eller tack och lov). Våra storbarn dansar loss till dessa låtar och försöker till och med efterhärma bröderna Herreys "coola" handgest - som - måste jag erkänna - deras mm S och jag försökte göra vi med i vår ungdom, med betydligt större framgång, men också - ytterst genant - vid betydligt högre ålder.

Häromdagen bestämde jag att de fick lov att titta på någon annan del av bandet och spolade tillbaka till början, med låtar som med våra nutida mått mätt är ganska sega och förutsägbara (medan sentida schlager ju verkligen är experimentell eller hur =)) - och döm om min förvåning när de satt som klistrade framför skärmens svartvita återgivning av stora orkestrar och välklädda artister som inte dansade utan sjöng in i väldigt stora mikrofoner och log så vackert de kunde.

Det började nästan bli lite läskigt.

Kallar man sin blogg för Ansgars syskon så kanske det låter som att man är en sekt. Men så har jag aldrig sett mig oss, förrän då, när det stirrades och stirrades med klotrunda ögon rakt på detta hypnotiska musikslakteri.

Jag föreslog att de skulle göra något annat och drog mitt vanliga pärlband av förslag. De lyssnade, men svarade inte och jag insåg att det just då var Monica Zetterlund som framförde En gång i Stockholm. H avbryter mig plötsligt och säger med milt tonfall:
-Mamma, hon är snäll tycker jag. Hon är nog allas mamma. Hon ger alla barnen mat och blommor till alla andra små mammor. Jag vill ge henne mina pengar mamma, för hon är snäll och vacker.

Jag för min del gillar handväskor. Jag vet inte riktigt varför, eftersom jag i ärlighetens namn är rätt dålig på att använda handväska. Men jag gillar dem, de är snygga, funktionella, har (om de är av det rätta slaget) en massa spännande fack att stoppa saker i så man kan låtsas att man är organiserad, och bär på något sätt med sig löftet om en välklädd, välorganiserad, icke-nerspydd framtid.

Jag gillar dem och jag köper dem, vissa skulle säga att jag samlar på dem.

En dag hittade barnen min låda i byrån med handväskor. De tog ut dem och lekte med dem och precis som jag såg de väl deras inneboende potential för de lade en massa viktiga leksaker som dockor, legos, glittertröjor, princesstiaror, lastbilar, gem, etc i dem och bar omkring på dem.

H blev särskilt förtjust i en handväska som jag nyligen fått av en kompis och som jag tänker ha på A:s dop. Jag kan inte tänka mig att den innan dess får bli kritbemålad, nersnorad eller använd som förvaringsplats för gummistövlar. Därför så styrde jag snabbt över hennes intresse på en annan, också fin, handväska - men inte lika renlighetskrävande. Det är en tingest i svart läder, rätt avlång och låg så man kan få i ett A4ark vikt på längden ungefär.

Det blev succé även om många andra handväskor provades av båda storbarnen. Räddhågsen som jag är knöt jag knutar på axelbanden så att de inte skulle strypa sig själva eller varandra - eller för den delen snava på själva väskorna - visar sig att en treåring är ungefär lika lång som en av mina handväskors axelrem så hon kunde inte gå  utan att trilla över väskan när hon hade den runt halsen

Dagen därpå kom H och krävde att få den långa handväskan. Jag tog fram den men hon bara grät och ville inte ha den. "Den LÅNGA handväskan" sade hon i ett karaktäristiskt dramaqueenutbrott "då FÅÅÅR jag ingen väska då". Jag försökte med vuxenlogik hävda att hon visst fick en väska, den längsta - ochdärmed bästa - väskan jag hade dessutom. Hon hävdade motsatsen, att hon inte fick någon väska, att den hon fick inte var tillräckligt lång, att hon inte fick ha något roligt och att hon inte hade någon mamma heller för den delen, allt för att öka dramatiken (jag ser att hon njuter lite när hon håller på så där, åh, så väl jag känner igen mig själv).

Pedagogikdjävulen, ärvd på mödernet, flög i mig och jag drog ut alla mina handväskor ur lådan för att visa henne att längre handväska fanns inte. Pedagogikdjävulen, som som sagt ärvs på mödernet, flög då även i H. "Mamma," sade hon strängt och satte den förkastade "långa" väskan på axeln "titta här, den här är inte lång. Den når inte ens till knäna."

Ur ett vuxenperspektiv är det logiskt att en väska är lång om själva förvaringsdelen av väskan är avlång. Ur H-perspektivet är en väska lång om man snubblar på den, dvs om axelbanden är långa.

Det är helt olika perspektiv. Jag förstår det när jag tänker på det. Men jag undrar hur ofta vi missförstår varandra under dagarna när vi går och tänker på var sitt sätt. Jag undrar hur många av vredesutbrotten som kommer som är alstrade av dessa olikheter.

Förresten, jag kan bjuda på en till barnlogik, som var så vacker på något sätt.

H fick en blomma av sin kompis på dagis. Hon höll i den hårt i bilen på vägen hem och älskade nästan sönder den, till sist var det bara ett enda kronblad kvar. "Min blomma är borta, min blomma är borta, min kompis är borta och jag är alldeles ensam!"

Jag sade att hon hade en liten del av blomman kvar och att hon kunde försöka att inte ha sönder den utan spara den så kunde vi pressa den i en bok när vi kom hem, som vuxna gör med blommor som de gillar. Tanken tilltalade henne och hon höll sin blomrest så fint hela vägen. Så när vi skulle ut ur bilen så sade jag "skall jag ta blomman så den inte trillar ur nu när du klättrar?"

Hon visade mig på sin knutna näve med det skrynkliga lilla blombladet i "Det behövs inte mamma, jag kan blunda med händerna".

Jag har kommit på ett betecknande sätt att beskriva skillnaden mellan mina barns personligheter. Den visar sig som tydligast när de håller på med sådana här klossar som man skall passa in i ett lock - ni vet fyrkantiga klossar i fyrkantiga hål, runda i runda etc.

När dottern, som ändå är ett år äldre, skall göra det så testar hon med klossarna i alla hål tills de åker igenom. Hon tycker också att det går mycket fortare om man plockar bort locket och bara stoppar i klossarna direkt i lådan. Hon vill att det skall gå fort och effektivt och så vill hon ivdare till nästa aktivitet, förhoppningsvis mer social. Redan när hon var nyfödd var hennes stora fascinerande drag de stora retoriska gesterna som hon gjorde, som hämtade ur en handbok i klassisk retorik.

När sonen plcokar klossar gör han det systematiskt och noggrant. Han håller klossen i handen länge och tittar på hålen. Sedan sätter han försiktigt ner klossen i rätt hål. Han tar också av locket ibland, men mest för att han tycker att klossarna inte behöver vara i lådan - det viktiga är ju att passa in dem i rätt hål. Han trivs utmärkt väl med att sitta och klura på sådana här små tekniska frågor. Redan när han föddes sade vi till folk att han verkade vara en liten prudentlig professorstyp och något av den personligheten kanske man kan skönja i honom nu. Eller iallafall den noggranna ingenjören....

Igår var vi på Kolmården med kusin A, hans kompis O och deras föräldrar. Barna var överlyckliga, massor med djur att titta på (pingviner och apor är de djur vi pratar om mest här hemma, men även klappzoot verkar ha satt djupa spår) och väldigt väldigt lyxigt för mig, eftersom As snälla föräldrar tog ifrån mig allt ansvar för att lyfta och springa efter etc. Så jag levde härligt liv - jag fick både vara tillsammans med barnen (och diverse trevliga vuxna) och slippa allt som gör ont i ryggen!


Kamphundarna då? Äsch, jag stoppade bara dit dem av alliterativa skäl =)