ANSGARS SYSKON

Lite sommaraktivitetspreferenser:

H: Bli blöt. Pool, springa i vattenspridare, bada i sjön - allt likvärdigt. Det viktigaste är att vara blöt på sommaren. Och inte av regn, då.

S: Jordgubbar. Det är visserligen trevligt med vattenlekar och sol, men inget slår jordgubbar.

A; Total avsaknad av kläder. Han har kommit på att man inte fryser utan kläder när det är varmt och ser därför med oro på den tråkiga konventionen att vara påklädd när det ändå är sommar. Vid minsta tänkbara provokation tar han av sig alla sina kläder och rusar runt och njuter nudistliv.

M: Ni som följer bloggen noga vet redan svaret på det här. Fem bokstäver, börjar på g och slutar på lass.

Jag: Grönskan, tror jag. Och barnen som rusar runt i densamma. Men jag skall inte förneka att vår åkgräsklippare kommer rätt högt upp på listan över roliga sommarsaker att göra.

Jag hörde följande intressanta konversation idag.

H: Det heter MISSOMMAR. Som i "min sommar". Alltså att sommaren är min, som man sjunger vet du: "Och nu så vill jag sjunga att sommaren är min...."
S: Nej, för fröken Helena har sagt att det heter MITT SOMMAR. Alltså mitt i sommaren. (triumferande) Det vet ALLA stora människor att det heter.
H: Jaha! Men - det är ju inte mitt i sommaren. Vårt sommarlov har ju inte ens börjat än.
S: Nä, men det vet du väl hur det är med vuxna.
H: (suckar) De ljuger så mycket.
S: Jaa! (paus) Om det vore barn som bestämde så skulle det heta..... startsommar. Då skulle alla fatta.
H: Jaa.  (lång paus)
S: Jag undrar varför de ljuger så mycket.
H: De är väl vana vid det.

Nytillkomna bloggläsare måste tro att den här bloggen till 90% handlar om att jag blir väckt på natten eller morgonkvisten av barn som vill olika saker. Med risk för att spä på denna missuppfattning måste jag nu igen berätta om ett ljud i natten, bara för att det är så himla gulligt.

A ligger och storfnittrar i sömnen. Inte lite, utan mycket. Stort. Fyller hela huset med den där underbara barn-som-skrattar-glädjen.

Skulle bra gärna vilja tjuvkika på hans dröm =)

Vid tretiden i natt stod S vid min säng.
-Mamma! Vakna! Jag hade en superläskig mardröm. Jag drömde jättejätteläskigt. (kryper upp till mig) Mamma, finns det midsommarmonster?
-Öh, nä, midsommarblomster var det ju som vi pratade om. BLomster. Som blommor, du vet.
-Men monster då?
-Nä...
-Men det kom ett i min dröm och han var JÄTTEOTÄCK. Han hade kransar och så sjöng han "Små grodorna" med superläskig röst, såhär  (sjunger med verkligen ytterst obehaglig och äcklig röst) och så sade han så här: "NU får ni ALDRIG mer vara med och dansa runt stången"

Jag tänkte snabbt. Där fick man för att jag suttit och pedagogiskt påmint om midsommar vid middagen dagen innan. Måste hitta på en bra lösning. Tänkte tillbaka till gårdagen och sjörövarfesten som vi var på.

-Men S! Du är ju sjörövare nu, kommer du inte ihåg kalaset vi var på?
-....Jo....
-Men midsommarmonster är jätterädda för sjörövare. När de möter en sjörövare så går de direkt och gömmer sig och vågar aldrig mera komma fram.
-På riktigt?
-Öh....ehmm....ja, på riktigt.
-Då skall jag säga det till han. (kryper ihop bredvid mig och somnar om, segerviss).

Och det slår mig att jag tydligen inte lärde mig något alls av mitt förra inlägg.

Det var en gång tre små barn som alla älskade att äta mackor. De älskade verkligen bröd. Gärna med smör, leverpastej, cheddarost - men framför allt bara att äta bröd.

Deras ömma curlingmoder gjorde gärna mackor åt sina barn och tillbringade de allra flesta morgnar stående böjd med brödkniven över en hembakad limpa för att få till de mest ultimata smaksensationer för sin lilla gourmettrupp.

Nu är det så, att för att en macka skall räknas som riktigt riktigt god, så måste den vara stor. En liten macka göre sig icke besvär. Den ömma curlingmodern tittade bekymrat på de ratade kantbitarna på alla limpor, som ofelbart hamnade i hundens skål och bestämde sig för att använda sin intelligens.

Nästa morgon, när hon stod med brödkniven i högsta hugg och frågade sina små hungriga barn om de ville ha bröd, lade hon till en fråga som hon själv tyckte var riktigt riktigt smart. "Vill du ha en stor macka eller en gullig macka?"

Barnen stannade upp. Kan det verkligen finnas något bättre än en stor macka? Kanske en gullig macka är bättre. Det låter ju liksom - gulligt. Alla barnen ville ha en gullig macka. De blev ännu mer åtråvärda på det sättet att varje limpa bara har två ändar och därför blir det bara två riktigt supersöta urgulliga småmackor på var limpa.

Snart ratade barnen föraktfullt alla stora mackor som kom från mitten av limpan. De ville bara ha gulliga mackor, ju gulligare och ju närmare kanterna de var skurna, desto bättre.

Den ömma curlingmodern stod där, böjd med sin brödkniv, och funderade på om det inte var bättre förr, då det iallafall bara var små små yttepytte-ytterbitar som hamnade i hundens skål, istället för de tjugo mittersta centimetrarna av en limpa. Hon använde sig av kvällen, när barnen somnat, till att tänka igenom situationen.

Nästa morgon ställdes de hungriga barnen inför frågan: "Vill du ha en gullig macka eller en cool macka?" En cool macka lät intressant, tänkte de tre hungriga barnen. En cool macka, vad kan det vara? Mamman log hemlighetsfullt och sade att det fick de se om de ville ha en cool macka, det var inget man avslöjade bara sådär, "bara sådana som äter coolla mackor vet vad coolla mackor är" försäkrade hon sina barn.

Alla barnen ville  ha coolla mackor den morgonen. Och nu skall jag, berättaren i sagan, avslöja en hemlighet för dig, läsaren av sagan: en cool macka är en macka som är skuren från mitten av limpan. Ju närmare limpans mitt, desto coollare.

Men nu, tänker du uppmärksamma läsare, slog väl bara pendeln tillbaka åt andra hållet? Nu ville de väl bara ha mitten av mackan igen? Men den ömma curlingmodern uppfattade sig själv som den triumferande parten den här gången och mycket riktigt, i barnens värld var "gullig" och "cool" likvärdiga begrepp. Så varje dag kände barnen efter var de befann sig på skalan mellan "gullig" och "cool" och belönades med en macka skuren från rätt sida av mackan.

Mackmässigt sett var detta en succé. Hela limpor gick åt, särskilt med tanke på den glidande skala som uppstått och som gjorde att den ömma curlingmodern kunde sälja på barnen bröd från så gott som vilken del av limpan som helst - "Nejdå, du ser så cool ut idag, så jag tror att du skall ha en macka som är en blandning av gullig och cool". Eller "En cool macka? Men du som är min gulliga lilla pojke, jag tror du skall få en macka som är BÅDE gullig och cool". Och så vidare.

Pedagogiskt sett var emellertid den ömma curlingmodern helt slut. Hon hade nu två andra problem. För det första, så hade hon tre barn som ansåg att det viktigaste var att vara gullig eller cool - samt att dessa båda begrepp nu var motsatspar. För det andra hade hon fullständigt förvirrat sin tillvaro genom att barnen krävde att varje matbit tillskrevs mänskliga egenskaper: "Den här köttbullen ser inte riktigt gullig ut tycker jag. Jag vill inte äta den." "Nej, jag vill ha coollare potatismos."

Då gick den ömma curlingmodern och skrev lite i sin blogg istället. Så kändes det lite bättre.

S är fast i en underlig värld, där han är både storebror och lillebror, på samma gång. Han är mellanbarn, född i mellandagarna och dessutom i mellanstora gruppen på dagis.

Det här är inte lätt för någon som vill vara längst fram, längst ut, mest synlig. Sådan har ju S inte heller varit, men nu har fyraårstrotsen fött en framtida dokusåpedeltagare, en aktör med krav på publik.

Som förälder kan man bara förvånas över vilka frön som finns, redo att när som helst börja gro, inom de barn som man tror att man känner så väl att man inte kan överraskas.

Imorse, klockan halv fem, blev det dag för en SHOW. Då kom S in till mig med en luftgitarr i högsta hugg och började framföra sin version av Idas sommarvisa: "Du skall inte tro det blir so-om-mar, da-da-da, ifall inte nån sätter fart, RA, RA, RRRRRA" (luftgitarren förvandlades nu till någon slags luftmotor med musikaliska anspråk) och så nu blir det SOLO. Kolla här: (spelar luftgitarr som ett helt proffs och byter låt till en annan favorit) Stay the night, won't you stay the night! SOLO IGEN!"

Jag skall villigt erkänna att när han kom in så längtade jag tillbaka till drömmarna och sömnen. Men ju mer showen fortskred, ju mer insåg jag: det här är min dröm. Att ha barnen som växer och frodas, som vill visa vad de kan och gör och vill och tänker, och som tycker att det är självklart att man är tillgänglig när som helst. Den här fantastiska blandningen av att vara liten, att inte bry sig om vad klockan är eller hur ens sångröst håller och att börja bli stor och vilja uppträda och visa och förevisa - den är ju så hjärtskärande gullig som den gärna kan vara. Man kan bara vara tacksam över att man får vara med.

Sedan, skall jag också erkänna, kom hans välvillige fader och tog över konsertlyssnandet för att jag skulle få sova en timma till, eller två. Sådant kan man också vara rätt tacksam över.

Igår natt när jag inte kunde sova kom H över.
-Mamma, jag har läskiga drömmar, får jag ligga hos dig?

Det händer då och då, de läskiga drömmarna alltså. Jag vet inte vad jag skall säga eller göra, men oftast vill hon bara ligga tätt tätt och liksom hämta tröst ur kroppsvärmen och närheten.

Det passade mig finfint för jag hade också tröstbehov. Jag har varit så tagen av det som hände på kyrkogården i förra veckan och diverse andra saker i vänkretsen, så jag kunde inte sova, ältade och saknade och mådde dåligt.

Att i det läget få hålla ett av mina barn och trösta och vara mamma, det var det mest djuptröstande och sorgerenande jag kunde ha fått vara med om. Lite tror jag, vill jag gärna tro, att den otroligt tröstande känslan kom ifrån Ansgar, som jag ibland tänker mig att alla våra levande barn, alla småsyskonen, är nedskickade från någon slags barnhimmel av Ansgar, så att vi ändå skulle ha några att få vara föräldrar till.

H vaknade till.
-Vet du vad jag drömde, mamma? Jag drömde att det kom en arg drake och klippte av mina flätor. Men nu drömmer jag inget läskigt, för du är den bästa trösten. Och så fick jag en kram.
-Nej, H, jag tror att du är den bästa trösten. Den bästa trösten är att jag får trösta dig.
Tystnad, i fem sekunder.
-Vet du, mamma, det säger Nasse också, i Nalle Puh.

- Jag hittar inte min sparkcykel! ("Den är ute. "  "OK då. " Stormen över)

-Jag måste ha sovit i flätor i natt! Nu har jag inte det! Du är den dummaste mamman! ("Vi kanske kan fläta håret nu då?" "Men då blir det inte lockigt!" " Nej, men det blir flätat, det är också fint." Stormen bedarrar något)

-Mamma! Var är mina kalsonger som har en gubbe på sig? Jag måste ha dem! Jag har lovat O att ha dem! MAMMA! Jag MÅSTE ha dem! ("Varför har du lovat O att ha vissa speciella kalsonger?"  "Men mamma, jag har inte det. Men jag ville att du skulle hjälpa mig att leta." Skratt, kramar, letar, stormen över)

-MAMMA! Jag vill ha inbakade flätor! Alla andra mammor i hela världen kan göra inbakade flätor men du kan inte det! Varför? Du är dum! DUM! Jag skall flytta. (Stormen lättar när den åskat  och blixtrat en del)

-Jag VILL inte äta frukost. Jag vill INTE äta frukost. Jag vill inte ÄTA frukost. Mamma, jag är hungrig! (stormen blir värre av att man skrattar men det är svårt att låta bli ibland. Lite mat för en fastande mage hjälper dock stormen att gå över).

Tydligen tyckte dagisfröknarna att det var A:s dag också, för idag flyttade de hans grejer till stora avdelningen. Där har han nu en egen hylla, en egen handduk och en egen låda i en enorm byrå för allt som han skapar på dagis.

Nu kan han titulera sig Måne. En liten Nymåne, iallafall.

Men den stoltaste månen i hela universum.

Även imorse stod A vid min säng när jag vaknade, aningen tidigare bara, halvsex.
-Mamma! Mamma! Du måste vakna mamma!
Jag kämpar mig upp ur alla sömndimmor och kvarvarande drömsegment.
-Öh, eh, va? Hej! Eh, vad ville du?
-Mamma! (glädjestrålande) Idag är det INTE alla mammors dag!
-Öh...nä....
-Idag är det alla dagisfröknars dag! Hurra hurra för alla dagisfröknar!

Och det kan man väl instämma i. När man nu ändå är vaken så dags.