ANSGARS SYSKON

Idag hade M en av sina "tio dagar i samband med förlossningen" så vi tog bilen upp genom Uppland för att introducera E för Ansgar och plantera lite på graven. Det har vi gjort med alla barnen när de varit nyfödda, känns nödvändigt. Idag var också S hemma från dagis - hostig men inte febrig, så vi tyckte att en liten stillsam biltur kunde passa även honom bra.

S frågade mycket i bilen om hur Ansgar dog. Han visste svaret själv, svaret vi brukar ge barnen "en muskel i hans hjärta var så stor att hjärtat inte riktigt kunde slå" - men han frågade så många gånger att vi anade något annat bakom frågan. En tanke om hur sådant kan få ske kanske? Hur kan BARN dö? En av världens absolut läskigaste frågor, och den blir väl inte mindre skrämmande om man själv är barn när man frågar den?



Hur svarar man som förälder på ett bra sätt på en sådan fråga? Jag läste i en föräldratidning en gång om en pappa som var så skrämd av sin sjuåriga dotters insikt om att alla skall vi dö, att han till sist sade till henne "Nej, du slipper dö." och hon sade "Får man göra så?" och han sade "ja, det får man", bestämt, som för att mota döden i grind. Men det får man ju inte. Och som vuxen måste man våga svara på frågorna som barnen vågar ställa. Eller?

Vi gör iallafall så gott vi kan, förklarar och förklarar och förklarar, både den fysiska verkligheten av hur barn kan dö och de fundersamma existentialistiska spörsmålen som ligger bakom. Att vi också undrar, att vi också tycker att det är orättvist, att barn oftast inte dör, att de flesta som dör är gamla, men att ibland händer sådana sorgliga saker.

E begrundar allt detta i sitt hjärta, eller ser iallafall ut att göra det, med den visa blick man har när man är femton dagar gammal. S bestämmer sig helt tvärt för att det får vara färdigfördjupat för nu och börjar förklara  hur många ben myror har och hur svårt det är att rita av en myra, för den springer bara iväg hela tiden.



Penséinköp. Och så är vi framme. Vi gräver bort vissen ljung och S tar upp alla våra olika föremål på graven, en nalle, en kanin, några hjärtan och vi förklarar i vilka sammanhang vi satt dit dem. Vi sätter penséerna på finast tänkbara sätt och M och jag hör på när S säger till E: "Här ligger din största storebrorsa och sover. Men han finns liksom överallt också. Och han är jättesnäll."

Och så hemåt över Upplandsslätten för att hämta de andra barnen på dagis och i skolan. Och när vi väl är hemma och det är kväll säger S efter godnattkramen "Nu har jag kramat alla som lever i det här rummet." Och efter en blick ut i evigheten säger han "nu kramar jag dig också Ansgar. Kram kram" och kryper ner i sängen.