ANSGARS SYSKON

Vilken oerhört kaotisk dag det blev idag då... snö! SNÖ! Och så sommardäck. Ingen bra kombination men igår när jag var nere på däckverkstan (som vanligt, höll jag på att skriva, vi ränner där stup i kvarten, som studenter på Systemet) så visade det sig att våran idiotiska bil har ett extra idiotiskt däckmått som är svårt för verkstäder att fixa fram och som skulle ta några dagar - jo, för vi har ju punka på ett vinterdäck.

Så på smala, vingliga, sköra sommardäck körde jag därifrån och hoppades på finväder några dagar till.

Och så vaknade jag upp till verkligheten imorse.

Vi har en mil till dagis. En mil på landsbygdsvägar - eller på stor trafiktyngd och vägarbetsfylld väg. Jag övervägde verkligen att hålla barnen hemma men jag kunde inte få det till att de var sjuka och de VILLE så gärna gå - "jag skall bygga snögubbe på dagis idag" sade dottern och då var det 0,5 cm snö här - och vädret var inte så hemskt just då. Så jag körde dit dem - max 40 km /h och det gick väl.

Men sedan hem igen och A och jag slog på nyheterna och jag insåg att innan klockan var hämtning så skulle vädret vara väsentligen sämre. Jag ringde till några andra däckverkstäder (som i och för sig ligger ännu längre bort i stormen) men ingen kunde hitta konstiga däckmärken på 0 dagars varsel).

Så till sist for jag till dagis för att hämta storbarnen i förtid. Jag kände mig såååå fånig när jag körde dit och tänkte att inga andra dagisföräldrar är så här: dåligt ute med vinterdäcken i tid, jättenervösa för hemfärden och allmänt förvirrade. Men när jag kom dit var det tur att jag var där. Då hade H 40 graders feber helt plötsligt och var nästan apatisk. S var inte lika illa däran men dämpad.

Hem for vi, fick i dem mat, lade dem. Efter sovstunden var de fräschare och lättare att prata med. Då var de uppe och tittade på Lassie och allt verkade rätt ok - senare på kvällen hann jag bli orolig när H vägrade att göra något annat än att sova (hennes vägran innefattade även att dricka saft, som annars är en favorithobby de gånger man får det) men Alvedonen tog det hela fint så jag är inte så orolig nu (jo, det är jag. Självklart är jag det!! Alltid!!! Alltid redo för lite oro. Men inte lika orolig som vid femtiden).

Vid femtiden kom för övrigt M hem, då med ett nytt fräscht vinterdäck till vår andra bil (jag sade ju att vi ränner på däckverkstan h e l a tiden), bytte däck i snöstormen och kom sedan in och försökte laga ugnen (som gick sönder i strömavbrottet) och allt gled på i relativa normala kvällsspår.

Så nu har vi en bil med vinterdäck tills imorgon. Tyvärr inte den bilen som vi har bilbarnstolarna i.

Men nu till det jag egentligen skulle berätta om: H pratade i telefon för första gången på sin tvåårsdag. Innan dess tryckte hon mest på knapparna (när jag visade mina barn en gammladags nummerskivetelefon fattade de inte vad det var) eller bara lyssnade. Men idag - tre månader i förväg - har S gjort sin telefondebut. För att förhöja nöjet med H:s sjukdag så frågade jag om vi skulle ringa mormor och vi gjorde det. Mormor var hemma och pratade på med H men plötsligt begärde S telefonen.

Han vill mest trycka på knapparna. Så jag gav honom en tv-fjärr men det dög inte. Han skulle prata! Så H langade över luren och mormor (som är en klok mormor även om hon är en lärare) förstod att det var S och pratade med honom. Helt plötsligt blev han alldeles lycklig i hela ansiktet och bara strålade "mormor! MORMOR!" sade han.

Det var lite spännande att vara med, den gången när han förstod att en röst i telefonen faktiskt motsvarade en människa han kände.

I flera minuter stod han sådär och bara njöt och sade "mormor!" och jag njöt också. Sedan återtog verkligheten sitt grepp om dagen, H skrek "jag pratade faktiskt!" och drog tillbaka luren och S tog den och tryckte på alla knappar han kom åt (inkl avknappen). Men ändå. Det är sådana stunder som man bara vill hålla kvar i hjärtat, när barnen får något slags härlig aha-upplevelse.  Och dessutom älskar sina släktingar!