ANSGARS SYSKON

Vi vaknade igår morse av att H satte sig upp i sängen och skrek "Idag skall jag döpa A! Idag skall jag döpa A!"

Sedan vidtog en frenesi av förberedelser, vi skulle ha dopfikat här hemma och det fanns bord att flytta, glass att göra och kakor att inte provsmaka. När det är så där frenetiskt så märker man inte att tiden går och därför var barnen och jag ungefär likvärdigt förvånade när det var dags att byta om till fina kläder och bege sig till kyrkan. Den enda som tog saker med upphöjt lugn var A själv, som såg ut som en liten nöjd buddhafigur (fel religion, japp, men rätt beskrivning) där han satt medan vi rusade runt som små svettiga sorkar.

En liten besvikelse var att vi inte kunde spela våra utvalda CD-sånger på dopet. Vi har alltid valt ut var sin sång att tillägna barnet som döps och det var med viss sorg som vi inte fick lyssna på dem denna gång, det blev strul med tekniken. Prästen började alltså med att säga "Och här står det i era tryckta blad att vi skulle ha lyssnat på en sång med Suzanne Vega men det går inte - för hon är inte här." =)  M hade valt Lundells "Gå ut och var glad". Det går inte att undvika Lundell när man är gift med M. Fast på S dop så blev det faktiskt en Iggy Pop-låt om jag minns rätt. 

En stor glädje var att svärmor, som fått permission från Onkologen på Ackis för att delta, kunde stanna hela dopceremonin, även om hon inte orkade med fikat. Men det var jätteroligt att hon kom till själva ceremonin.

Under dopet stod inte bara A:s utan även Ansgars, H:s, och S:s dopljus på altaret. När A döpts så tändes ljuset också, de andra var tända från början, och då blev det, för en liten stund, som en obruten syskonkrets av tända ljus på altaret. Man kan inte låta bli att tänka på att det skulle ha varit ännu ett barn som sprang omkring i kyrkan och bidrog till stämningen av glatt kaos denna dag.

För ett glatt kaos var det. Det byttes både barn och föräldrar framme vid dopfunten - d v s någon gång kom någon av faddrarnas barn och ville kramas lite, någon gång kom våra storbarn fram och någon kom alla därvarande barn - med utvalda vuxna - fram, då på prästens uppmaning.

På korten som vi hunnit titta på är det just den här rörelsen i gudstjänsten som är det mest slående. Inga fina uppställda kort där alla står på en rad som på de andra dopen utan barn, föräldrar, spring och ängslade eller roade blickar och ett utpräglat oordningsamt förhållningssätt gjorde det hela oförglömligt på sitt sätt.

Lite roligt blev det förstås också:  M skulle svara på prästens fråga "vilka namn har ni gett ert barn?" får en blackout och tar helt rådigt min agenda, vänder till första sidan där A:s alla tre namn står i stor font och svarar därefter vackert på frågan.

Tre kollegor till mig, som satt en bit ner i kyrkan, hade tidigare funderat på vem av de tre männen där framme som var barnets far. De hade ju träffat mig men inte M. Då viskade en av dem, som kom ihåg att jag pratat om att en fördel med att vara gift med en rödhårig man var att man hade chansen att få rödhåriga barn, att det måste vara den rödlätte mannen där. De andra två kunde inte med bästa vilja få varken M eller någon av våra manliga faddrar till rödlätt. Så frågan kvarstod. Tills M hunnit med att berätta namnen - då viskade kollegan som visste till de andra "Där är det, det är han som är pappan, han som inte visste barnets namn!"

Så blev det goffarfika här hemma, och när jag säger "goffar" så tänk på stora mängder med kalorier. Och lass av glass.

Mycket trevligt snack med mycket trevliga människor men tyvärr så blir det ju alltid sådär att man inte hinner prata med någon alls egentligen. Sedan efteråt diskade min snälle make och de övernattande gästerna torkade. Själv kollade jag på datorn här medan pappa förde över sina digitaltagna kort till våra fotofiler.