ANSGARS SYSKON

H och jag i samtal.
H: Du har ju förresten bara tre levande barn. För Ansgar är ju död. Ja, det är ju väldigt tråkigt det där med Ansgar. Att han dog alltså. Vad dog han av?
Jag: Han hade en muskel som var för stor i sitt hjärta, så hjärtat kunde inte slå och då dör man.
H: Andas då?
Jag: Nej, man kan inte andas heller då. Då dör man.
H: Farmor dog också.
Jag: Ja, hon var så gammal och sjuk.
H: Och Ville (katten) orkade inte leva längre, så han dog.
Jag: Ja, så är det. Vi känner tre som är döda, Ansgar, farmor och Ville.
H: Jag känner faktiskt en till som är död.
Jag: Jaha, gör du?
H: Ja, han bor i Göteborg. Han heter --- Vilan.
Jag: Jaha.
H: Och William i efternamn.
Jag: Vilan William, snyggt namn.
H: Och han dog för att han muskel gick sönder i hans hjärta.
Jag: Jaha, som Ansgar då?
H: Nej, inte alls som Ansgar. Hans muskel var ju för stor. Den här gick sönder. Han var fem år gammal.
Jag: Och så dog han. Det var väldigt sorgligt.
H: Ja, fast han hade bränt sig också så han dog av det med. Och trillade ner från ett tak. Och så hade han en farlig sjukdom som man får om man har en kniv som sitter fast i huvudet.
Jag: Oj, dog han av allt det där?
H: Nej, han dog inte alls. Doktorn kunde göra så att han är frisk, så nu lever han igen. Men han har brutit ena benet. Och så har han ett rött märke på benet som behöver hudkräm.
Jag: Oj, så han är inte död?
H: Nej, inte alls. Han bor i Örsundsbro.
Jag: Jaha! Vad lustigt. Vilket dagis går han på då?
H: (som kommer på att vissa saker kan kollas) Öh....Humlan.
Jag: Finns det ett dagis som heter Humlan i Örsundsbro?
H: Ja, längst bort, inne i skogen. Ett pyttelitet ett.
Jag: Och där går Vilan?
H: Mmmm. Fast han går inte så bra för han har brutit benet. Men han har iallafall träffat Ansgar, när han var död alltså.
Jag: OK.
H: Ansgar är också fem år nu.
Jag: (lite förvånad) Ja, det är han faktiskt.
H: Och de var liksom kompisar.
Jag: Vad bra.
H: Och Ansgar hälsade till dig faktiskt.
Jag: Vad snällt.
H: Jag tänkte bara att du ville veta det.
Jag: Jo, det ville jag gärna.
H: Förresten, vet du vad jag kan? ALLA orden till Hajar-som-hajar-låten (börjar sjunga istället).

är väldigt aktuellt här hemma just nu.

Någon gissning?

Äsch, kom igen. Det är enkelt.



"Hur svårt kan det va?"

Inför varje deltävling av Melodifestivalen har vi erbjudit H att stanna uppe och titta. På något sätt tänker jag mig att fyraåringar är den perfekta publiken, tilltalas av låtarna, uppskattar kläderna och kan ännu inte slå telefonnumrena själva. Men inför varje deltävling har hon och brorsorna somnat i god tid innan.

Jag köpte musiken på Statoil. (Allt som inte är Mora träsk är välkommet, innovativt och nyskapande med vår familjs måttstock mätt). Ungarna har dansat massor. Stora stora favoriten är Kebabpizza Slibovitsa, mest, tror jag, för att den innehåller textraden "springa runt som en galen tupp" vilket våra barn verkligen gillar att göra. Men andra låtar går också hem, framför allt Frida Feat. Headline och Rongedalarna.

Anyway. I lördags, när det var dags för final, fick vi tillfälle att ta upp H och låta henne titta med oss (hon kruppade). Hon sov sig igenom alla låtgenomsjungningar och kom upp lagom till juryröstandet. Hennes intryck av Melodifestivalen har hittills alltså varit låtarna - bara hörda, inte sedda - och hon har ju inte skaffat sig någon kunskap om vad artisterna (eller låtarna heller) heter, egentligen. Vi sade inte heller vilket program hon fick vara med och titta på utan satte henne bara i knät på mig och lät henne titta. Så döm om min förvåning när hon plötsligt lutar sig mot mig och viskar:
-Mamma, jag hörde ett melodifestivalord. De sade "Linda Bengtzing".

Det måste ju vara dagis som ligger bakom denna oväntade allmänbildning.

Sedan fick hon se Charlotte Perelli framföra sitt bidrag och hon tyckte mycket bättre om det när hon nu sett den glittriga klänningen. Innan dess var det inte någon favorit. Men nu har det bedömts vara en "prinsess-sång" vilket är det högsta betyget man kan få i hennes värld.

Idag slogs jag av en dröm från förr. Hade precis lagat färdigt "riddarmaten" till kvällsmat och slog av köksfläkten. Kom ihåg hur det var, en gång i tiden, före barnen, när vi slog av köksfläkten och det blev tyst i köket.
Nu märks ingen skillnad alls på ljudvolymen.

Men det är bättre att ha barn än en avstängd köksfläkt.

Fast köksfläkten är tystare. Både på och av.

Vi har en son i kiss-och-bajs-åldern. Det finns ingenting att tveka om. Hans favorithobby är att berätta historier om bajskorvar. Det är gulligt på ett lite lättroat sätt men av hänsyn till släkt och vänner (och för att kunna genomföra en middagskonversation då och då) så har vi bestämt att man inte får kalla varandra för bajskorv och liknande omdömen.

Därför var det kanske inte så överraskande att, när jag skulle fara och jobba igår kväll, följande scen utspelade sig.

M: OK, barn, nu åker mamma och jobbar. Nu vet ni vad som gäller för regler.
Alla barnen: Jaa.
M: Vad är det då?
S: Man får inte säga bajskorv. (stund av eftertanke) Eller fulkorv.