Mininostalgitripp
Nu märks ingen skillnad alls på ljudvolymen.
Men det är bättre att ha barn än en avstängd köksfläkt.
Fast köksfläkten är tystare. Både på och av.
The Rules, extended version
Därför var det kanske inte så överraskande att, när jag skulle fara och jobba igår kväll, följande scen utspelade sig.
M: OK, barn, nu åker mamma och jobbar. Nu vet ni vad som gäller för regler.
Alla barnen: Jaa.
M: Vad är det då?
S: Man får inte säga bajskorv. (stund av eftertanke) Eller fulkorv.
Det hemliga järnet
Sedan började det stora oroandet hos barnen - för att de skulle försäga sig. Jag var inte så orolig, tänkte att det blev nog lika mycket överraskning om han fick reda på det kvällen innan eller när han öppnar paketet. Men jag skulle också vara borta igår kväll, så jag fick en stor kram av H medan hon viskade i mitt öra att hon var så rädd för att hon skulle vilja berätta för pappa om presenten. "Tänk om jag vill berätta för pappa vad vi har köpt!" "Jaa, då får du väl berätta om alla andra saker vi köpte men inte själva presenten." H sken upp: "Jag kan ljuga!"
Och mycket riktigt, precis när jag gick hemifrån hörde jag hur hon satt på en stol i köket och sade "VET du vad vi har köpt idag? Bacon och saft och två nya hundar." (Ingetdera sant).
När jag kom hem framåt natten var jag tvungen att förhöra mig om hur det gått. Inga problem, ingen hade lockats att säga något. De hade pratat om andra saker. Imorse vaknade barnen med frågan "Fyller pappa år idag?" som första replik och pockade och pockade på att paketet skulle fram. Jag tog fram det också och H och S bar högtidligt fram det till M medan de sjöng "Happy Buffday" (som de lärt sig på dagis) och M tog paketet och sade "Vad tungt det är! Har ni köpt en liten elefant åt mig?" "Nej," sade min icke alls förslagna dotter, "Det är ett våffeljärn."
Och det var det ju.
Yes!
Klockan 18.48 ikväll fick vi varmvatten!
7 år
Under de här sju åren har vi hunnit: få fyra barn, förlora ett - förlora en mamma och en svärmor (samma människa alltså) - se en svärfar respektive far bli frisk från cancer och sedan sjuk igen och igen och igen - flytta tre gånger (i mitt fall fyra om man räknar när jag flyttade hem till M) - byta jobb sammanlagt fem gånger - kämpa mot depression, astma, diverse barnsjukdomar - och så de vanliga småkriserna i livet med hus och bil och annat. Fem veckor efter vår första date förlovade vi oss och flyttade ihop i ungefär den vevan. Det känns som att vi inte direkt slagit av på takten någon gång...
Och den här dagen fick på ett tjusigt symboliskt sett symbolisera de snabba rycken och fyllda agendorna som kännetecknar vårt liv tillsammans. En tidtabell under dagen skulle kunna se ut ungefär så här:
4:30 M går upp och gör sig i tysthet i ordning för att gå och jobba som Uska på Ackis. Nämnde jag förresten att vi för tillfället saknar varmvatten? Har gjort i en vecka. Trots att han modigt och manligt står under den iskalla duschen förekommer inget skrik som väcker oss andra. Dvs inte förrän
6:04 då M förstås sedan länge hunnit iväg. Då är det A som står upp i sängen med sitt karaktäristiska morgonvrål: Bil! Bil! Bil! och så står han och pekar ut alla bilarna (och det är många!) på S Bilar-plansch som han har ovanför sängen. När han har väckt de andra blir han så förtjust över detta att han också måste vråla ut deras namn och vinka glatt. Så vi går upp allihopa.
6:06 Frukosten är framdukad. Barnen äter snällt mörkbröd med leverpastej och smör, samt fil och müsli. Modern springer omkring och förser folk med saker. Hon har en kopp te på bänken som hon slurkar i sig av när hon kommer på. Hennes lömska plan är (som alltid) att när barnen kommit på att tvn visar Bolibompa skall hon ta sig en egen portion fil och müsli - ostörd. Denna lömska plan gäckas dock (som alltid) när A kommer på att han inte är ett dugg intresserad av Bolibompa utan mycket hellre vill sitta i sin mors knä och konsumera f&m ur hennes tallrik, med hennes sked. Han kan äta själv - men det är inte lika kul. Och denna dag inte så lätt heller för igår kväll brände han sig med handen på en varm platta (som den tanklösa modern ställt av kastrullen av för att det kokade för häftigt. Hennes vanligen pålitliga ögon i nacken såg inte hur tripp-trapp-stolen drogs fram till spisen och en försiktig barnhand sträcktes ut. Så nu är det ett stort paket på ena handen men en glad A ändå)
7:40 Modern har röjt köket, dammsugit för första gången, tagit fram kläder till storisarna och byter på A. Jag förklarar dagens schema för barnen som tycker att det är toppen, även om de blandar ihop vårt sjuårsjubileum med Ms födelsedag. De sätter raskt igång att tillverka presenter av playdoh, pärlplattepärlor och annat smått och gott. Jag - ähum - duschar. Fast med varmvatten importerad från vattenkokaren att spä ut allt det kalla med. Varmt vatten + kallt vatten blir INTE lika med lagom vatten. Men det känns ändå bättre än bara kallt.
8:10 A börjar linda av sig sitt bandage.
8:11Och skrika av smärta.
8:12 Jag klipper upp bandaget men det blir inte bättre. Han har små brännblåsor på fingertopparna och en lite större på handflatan.
8:15 Ringer M på jobbet.
8:20 Ringer sjukvårdsupplysningen.
8:22 Blir upplyst om att jag måste åka in till barnakuten för att behandla handen.
8:24 Ringer M på jobbet och rapporterar.
8:38 Alla ungar ut i bilen, åker!
9:14 Ut, framme, bra parkeringsplats precis vid barnakuten.
9:18 Har förklarat ärendet för sköterskan i mottagningen. "Doktorn kommer snart"
9:22 (snacka om snart!) har doktorn tittat på handen och förklarat att vi måste bort till plastikkirurgen. Skriver en remiss. Jag är nästan gråtfärdig, hur kan jag ha missbedömt det hela så? Jag som var så stolt över att jag inte blev galen av oro igår kväll och åkte in till barnakuten sådär som jag jämt gör. Och så visar det sig att det kanske hade varit det vettiga?! Läkaren upplyser mig om att det inte är så farligt som det låter men bra att en kunnig läkare tittar på det.
9:40 Framme vid plastikkirurgin. En otroligt underbart barmhärtig sjuksköterska visar H och S lekrummet så att A och jag får vara själva med läkaren, som kommer
9:45 (oliali, oliali, hoppsan vilken dag! Bra parkering och inga väntetider!!) tittar på såret, säger att det inte är så farligt men skall slås in i paket igen, byta paketet på bvc två gånger och komma tillbaka om en vecka och då skall det vara läkt. Underbart! Läkaren svarar vänligt på alla frågor och förklarar oombedd att "alla mammor som är här med barn som satt händerna på plattan har dåligt samvete. Man behöver inte ha det. Det går så fort med barn." Blir gladare igen.
1100 Sitter på McDonalds. (Ja, vad trodde ni? Att man kunde hoppa över det när man tvingar med barnen till sjukhus och det är lunchtid innan man hinner hem?) Barnen uppför sig riktigt riktigt bra och jag är stolt över dem. A äter kycklingnuggets med vänsterhanden som att han gjort det hela livet. De stora barnen är supersnälla mot honom och ger honom sina vindruvor, som är det godaste de vet i den lilla fruktsalladen som ackompanjerar Happy Meal.
11:30 Handlar, åker hem. Två pojkar sover i bilen. H (och jag då, fast inte lika aktivt och villigt) lyssnar på sagor.
13:00 ta ut stackars hunden. Tidningen till svärfar (äntligen!) och leka i trädgården. Vara tacksam att vi inte bor i Göteborg.
16:00 M hem. Får presenter från barnen. Vi ger våra presenter till varandra.
17:00 Äter mat. Alla har klätt sig speciellt för middagen. Vissa mer speciellt än andra. Framför allt S. Han sitter vid bordet i mintgröna långkalsonger, en illröd Pippitröja med kort ärm, sin fleecetröja (i svart och ceris) över, en Luciakrona (där tre ljus funkar) och en av sina raggsockor på handen ("så att inte A skall känna sig ensam"). Och lackskor.
18:00 Barnen får glass i håret. Jo, de ville också ha del av efterrätten visade det sig och vi hade inte hjärta att undanhålla dem. Vi diskuterar hur man badar tre barn utan varmvatten.
18:05 Vi bestämmer oss för att det är morgondagens problem.
19:00 Barnen sover. Mirabile dictu. Föräldrarna försöker vara romantiska utan glass. Det går rätt bra.
Förstår ni varför rubriken var Sju år? För att det tog så lång tid att läsa ända hit. Grattis, ni som lyckades.
Typ jul
Men det tindrades av andra anledningar också. Julmust, morbror D på besök med snälla E, kusinerna D och F, farfar, faster och farbror och så köttbullar, saffransglass, mozartkulor, och när släktingarna öppnade de av barnen egentillverkade paketen.
Det började tindras redan kvällen innan under julgransklädandet, som för mig blev en mer avspänd höjdpunkt under julen. Det skulle definitivt vara julmusik på och så skulle alla julprylar, även sådana som vi inte egentligen använder, tas upp, inspekteras och vara föremål för barnens diskussioner om huruvida de skulle fram eller inte (det som vi inte använder rör sig till stor del om dukar - antingen till enorma bord som vi inte har eller att vi har typ fyrtio dukar lagoma för köksbordet - i och för sig praktiskt när man har rödbetssallad och småbarn vid samma bord). En hel del nyordning blev det, bland annat skulle alla våra tomtar, både sådana som M och jag gjort själva på lekis, sådana som barnen tillverkat själva och stora inköpta porslinstomtar stå i en vacker rad på vårt skåp "så att de inte känner sig ensamma" förklarade H med förnumstig min när jag försökte placera ut dem på lite olika ställen.
Julgranen blev också gulligt behängd med VÄLDIGT MYCKET ornament i de grenar som var "i precis rätt höjd" för att kläs av barnen. "Precis rätt höjd" för S var toppen av granen men för att komma dit fick han förstås vara i sin faders famn. Men det var den höjden han ville till, så det hänger rätt många grejer där med. Sedan blev H trött i benen och satte sig på golvet och hängde så därför har vi även en låg gren som sviktar under julgranspynt.
Åh, vad det är gulligt och jag sparar härmed det här minnet att ha i kontrasthögen när de är tonåringar och har bestämda åsikter om vad som är god smak och en balanserad estetik.
Annars har vi mildvädrat oss igenom julen. Skönt för den av oss som jobbat sena nätter och tidiga morgnar utefter små små skogsvägar. Men jag tror att barnen hade gillat snö. Nåja, som Scarlet O'Hara uttrycker det: Tomorrow is another day.
3+4 = ehmm...24?
Vi slog ihop kalaset för H som redan fyllt fyra och S som snart fyller tre.
Barnen var ytterst konfunderade, de undrade vem av dem som fyllde år idag
och H fattade inte att hon inte fyllde fem idag. Sist hon fyllde fyllde hon
ju fyra och nu är det kalas igen, alltså bör hon blivit fem. Och S hade
ingen aning om hur gammal han var "Är jag två eller tre eller fura eller
sjuttifemtio?" frågade han med allt tokroligare röst under dagen (i takt med
att han fick skratt av folk för denna fåniga fråga).
Iallafall så kändes det som att det skulle bli ett ganska lugnt kalas: sex
barn förutom våra egna, tre syskonpar som alla kände barnen och varandra
väl. Tråkigt var det att så många inte hört av sig, bland annat hade vi
bjudit en en del barn från nya dagiset, men det är ju Advent och folk kanske
hade glöggfester att gå på så jag funderade inte så mycket på det.
Sedan började folk ringa...först ringde en mamma och ville ha en
vägbeskrivning. Först när hon kollat efter den på kortet så insåg hon att
hon skulle ha anmält sin son. Sedan ringde en annan mamma som hade mailat
och tackat ja, men jag hade inte fått mailet...då började jag bli orolig för
fiskdammspåsarna. För att försöka få ner sockermängden hade jag gjort
pyttesmå julklappar med fyra färgglada suddigummin i varje, och jag hade
köpt ett antal små tutor att tuta i och sådant också, allt detta blingbling
inköpt i Uppsala - ingen möjlighet att fixa mer innan kalaset...men jag
ringde till kompisen Malin som skulle på kalaset och bad henne gå in och
handla lite mer godis på ICA. Och så började alla droppa in, mina två stora
barn satt helt saliga på mattan i hallen och öppnade paket efter paket efter
paket...
Sedan kom en trebarnsfamilj som jag inte visste skulle komma!!! Jisses, vad
nervös jag blev då. Och fundersam på hur det är med min mail egentligen.
Då visade det sig att istället för nio små barn med tre glada
mammor fick vi ihop inte mindre än femton barn med åtta glada
föräldrar. Det var ju trevligt - jättetrevligt!!! Vi hade ju bjudit bara trevliga människor
och blev så glada när de kom...
Men det var det där med logistiken också:
godispåsarna och att marängglassgrejset skulle räcka till alla...
Ja, folk fick fördela marängglassfikat helt enkelt. Och snälla Malin ställde
sig och gjorde om fiskdammspåsarna efter bästa möjlighet. Först fikade
alla - det var också en liten lustighet att försöka få ihop det med att alla
skulle få plats. Vi hade ju tänkt oss ett stort bord för alla men plötsligt
var vi ju inte tretton längre utan tjugofyra...så vi kånkade in stora bordet
i stora rummet och satte alla vuxna vid det och så fick barnen sitta lite
här och var vid småbord och på kistor och små barnbord och allting. Det gick
på bästa sätt.
Sedan tog jag ut alla barnen och några av mammorna. Micke stannade inne och
riggade fiskdamm och snälla Malin gjorde om fiskdammspåsarna. Vi skulle
nämligen leta efter Kungens försvunna skatt. Visade sig, berättade jag för
barnen, att Kungen själv ringt imorse och sagt att tjuvar hade tagit allt
kungens guld. Det hade spårats till vår gård och därför hade Kungen sagt att
om vi kunde hitta guldet skulle vi få en riklig belöning. "Godis" skrek alla
sexåringarna, som varit på kalas förut.
Alla ungarna ut på gården och de hittade de tjugo guldfärssprayade stenarna
som jag gömt (och några andra fina glitterstenar som några tjejer tyckte såg
fina ut). Alltihopa lades i en snygg och prydlig korg och belöningen blev
förstås fiskdammen.
Sedan öppnades alla fiskdammspåsarna och alla barn började tuta i tutor och
äta guldpengarna och allmänt uppföra sig som små uppsockrigade barn. Men kul
hade vi - föräldrar och barn och allihopa. Och jag är väldigt stolt över att
min lek gick så bra.
Och så var det kul att alla föräldrarna stannade kvar. Det är ju inte så
långa samtal man hinner med mellan diskussioner om vilket syskon som stal
ett suddigummi av något annat och förmaningar om att inte slå de mindre
barnen och så, men lite hinner man ju ändå prata. Och det räcker så bra som
stimulans för en flerbarnsförälder. Det är den sortens korta sönderhuggna
samtal som ens psyke är bäst rustat för att klara av.
Ett toppenkalas. Och ett stort bevis för att när man måste improvisera fram
"nödlösningar" - det är då man har som roligast.
Utmaning - 7 önskningar
"annars ombeds ni vänligen med bestämt lägga ifrån er boken nu. Man kan inte ha hur dumma läsare som helst." (nej, det är inte jag som tycker det, det är Tage Danielsson. Men visst är det ett underbart citat)
Så här kommer sju, högst personliga önskningar. Utan inbördes ordning.
1. Att mina barn får växa upp till vettiga vuxna som inte har alltför mycket ångest när de ser tillbaka på sin uppväxt. Att de då vill behålla kontakten med sin old batty mother och (som H uttryckte det idag) "totalt genomtokiga pappa".
Att denna genomtokiga pappa är genomtokig nog att hålla sig fast vid den battiga gamla modern också.
2. Att julen innehåller några andhål av fred och frid också. Det blir så mycket annat.
3. Att jag får tid och ork att hålla kontakten med alla viktiga vänner "på riktigt" och inte bara sådär med sms där det står "o, vi borde verkligen träffas, närdå?" där det ärliga svaret är 2015.
4. Att vi som familj kan bita ihop och härda igenom den sista terminen av Ms pluggande, så att vi snart kan bli en vanlig medelsvenssonfamilj med två inkomster, vilket vi inte varit sedan 2002.
5. Att vi hittar en bil och blir av med en annan.
6. Att himlen finns och Ansgar vakar över oss.
7. Att en människovänlig rörmokare dyker upp här imorgon bitti fylld till bredden av kärlek till mänskligheten och budskap om julens sanna innebörd, fixar alla våra vattenproblem på en kvart, far iväg på sin släde, dragen av nio renar och vrålar, när släden lyfter och cirklar runt månen "jag skickar fakturan till någon annan".
Så skulle man visst skicka det hele vidare. Så då gör jag det också, till folk som borde uppdatera sina bloggar lite oftare... t ex:
All about the package
Lusekoftan
CP-pappan
och så till några som definitivt uppdaterar på ett föredömligt sätt men som jag tror ställer upp på en utmaning:
Bokidioten
Amlon
Jovis karameller
Tina
Be careful out there.
Tandläkaren
Tack och lov älskar ju mina barn alla typer av läkarbesök, så till den milda grad att H gick upp extra tidigt imorse för att rita en teckning till tandläkaren (de är lustiga mina barn. De har också
--plockat blommor för att ha och ge till kassörskan på ICA (oavsett vem som sitter i kassan)
--alltid vid McDonaldsbesök gått fram och tackat (rätt) kassa-människa för "presenten" i Happy Meal
--bjudit en Systembolagschef i Uppsala på godis ur en tablettask eftersom han berättade för dem att han inte fick lördagsgodis av sin mamma.
Men de kan inte plocka av sin tallrik från bordet eller ställa sina stövlar i skostället). Iallafall: S sade, det första han gjorde, när han kom in i väntrummet "jag är så stor nu att jag får gå till tandläkaren" med belåten min.
Tandläkaren var ju väldigt snäll också. Visade sin "roliga" (jo, hon sade det!) stol där man kunde åka upp och ner och sedan åka rutschkana ner för benstödet när man skulle gå av stolen, visade en massa spännande instrument etc. Barnen var helt förälskade redan från början. Och sedan räknade hon deras tänder, kom fram till att det var prick 20 i varje mun och så fick de varsin tandborste och en ring resp en plastbil (könsuppdelat som bara den!) och gick därifrån, MYCKET stolta och glada, för att skryta på dagis.
Den mest luxuösa lyxen som finns i hela världen
Ligga på soffan och läsa en bok (som inte är skriven av Astrid eller Barbro Lindgren, Sven Nordqvist, Elsa Beskow)?
-oh please.
Legofri zon i badrummet?
-in THIS life?
Egen tid att åka på spa med tjejkompisarna och bry-sig-om-sig-själv förtecken?
- bah, humbug.
En romantisk kväll på stan med barnvakt hemma och maken i fina kläder, middag och vin och rosor?
-for beginners.
Hushållsnära tjänster?
-vilket år som helst nu.
Nä, det lyxigaste den här småbarnsmamman har varit med om sedan småbarnen började komma, det hände den här helgen när småbarnsmammans egen mamma var på besök.
Småbarnsmamman själv blev magsjuk. Och tack vare mormors närvaro fick hon vara så sjuk hon ville utan samtidigt med själva sjukdomen att behöva kämpa sig upp och sitta och övervaka trolldegsexperiment, spela kull i trädgården, tillåta körning av briotåg på sin mage, byta blöjor - behövde inte ens sitta och sova framför Askungen III - fick ligga själv i mörkt rum och bli bra alldeles ostörd av utifrån kommande distraktioner.
Lyxighetens überlyx. Tack mamma!
På sig själv känner man andra
Vår stora fyraåring
Hon öppnade förtjust en Pippibok (storbarnsbok, med kapitel och inte bilder på varje sida) från sin far, för högläsning dem emellan, ett väldigt rosa smyckesskrin, komplett med dansande ballerina och "Beautiful Dreamer" från mig, "nya" Askungen-filmen (Askungen III) (believe it or not) från sin bror S, och så en liten porslinshäst att måla och dekorera själv.
A lyckades sova sig igenom hela presentöppningen och vaknade av att S började skicka in presenterna mellan spjälorna i sängen till honom. Lyckligtvis var det bara Pippiboken och filmen som gick in emellan spjälorna. H fick ett vredesutbrott över att behöva äta frukost på sin födelsedag och sedan ett till över att hon inte fick dekorera porslinshästen med en gång före dagis. Men fyller man fyra måste man ju få vara lite arg, det säger sig självt (mina föräldrar har kort på mig arg på alla upptänkliga högtider under hela min uppväxt, så jag skall inte snacka).
Så var det bara att ta den hemmagjorda glassen, beskrivningen av H:s första fyra år, två ryggsäckar, diverse overaller (samt en mängd vantar, mössor och raggsockar), nya snygga kappan från mormor och morfar och bege sig till dagis. Denna dag skulle nämligen innehålla många begivenheter:
-dagisutflykt
-födelsedagsfirande på dagis
-påbörjande av dagis spännande temavecka "Brasilien"
-återbesök på bvc för ögonkoll
-av H själv utvald middagsmat (hemmagjord pizza och våffeltårta).
När jag hämtade på dagis för ögonkollen var det en stjärnögd dotter jag hämtade. ALLA hade tyckt att nya jeanskappan var snygg (fast den inte var rosa), så hade alla älskat glassen (sockerfritt dagis, med glass gjord på frysta bär och yoghurt) och hon hade fått en present: en t-shirt med sina handtryck och sitt namn och sin ålder fint skriven av en sköntextande dagisfröken.
Det första hon gjorde på bvc var att byta till nya tröjan. Det andra hon gjorde var att förklara att hon ICKE tänkte ha någon lapp för något öga och så sprang hon allra längst bort, in i en korridor och skrek "Jag står här och ni kan inte ta mig för jag SYNS inte så bra!" (antar att hon menade att hon inte ser så bra, men det är inte så lätt med aktivum och passivum alla gånger). Efter diverse försök gav bvc-damen upp och skrev en remiss till Ögon på Ackis oavsett vilket. "NU får jag väl glasögon," sade H belåtet när vi gick därifrån. Hmm....
Så var det hem till pizzamiddag och hästmålning. Och våffeltårta. Måste upplevas, kan inte beskrivas.
Dagens lärdom
Det tionde livet
Idag dog vår katt Ville. Han blev nästan sju år.
Han blev sjuk i helgen och vi tyckte inte att han var så illa däran att det krävde akut veterinärvård. Men imorse var han mycket sämre och vid lunch idag ringde M från Ultuna och sade att veterinären där hade rått oss att låta honom gå till de sälla matmarkerna. Så nu har han gjort det. Det är tomt hemma, vilket är mycket sagt i ett hem med så många barn och så många prylar överallt.
Senast igår kväll satt ungarna runt honom och klappade så fint så fint på honom (ett kort tag).
-Men då är han med farmor, sade H tröstande till mig. Farmor gillar katter.
Det gjorde hon faktiskt. Så han har det nog bra nu. Efter nio välanvända liv hos oss får han ett där man inte har ont.
Utflyktsdag
Naturen är spännande. Men hur spännande visste jag inte förrän jag kom hem och tog av A kängorna och hittade
a) ett tillplattat lingon
b) en icke-tillplattad, fullt krypför myra
och
c) en bit korv som det definitivt varit senap på
som samsades med strumporna om utrymmet.
Den mänskliga naturen är också spännande. På vägen hem satt H och förklarade för mig att det var så roligt att träffa kompisarna för de tyckte så mycket om henne och hon tyckte så mycket om dem. "Vi ÄLSKAR faktiskt varandra" förklarade hon högtidligt. Sedan kom en stunds eftertänksam tystnad och sedan ett tryggt konstaterande "och vi älskar MIG väldigt mycket allihopa. Då har vi något gemensamt liksom."
Plöjnings-SM
Oj, vad längesedan jag uppdaterade bloggen. Nu kan jag iallafall komma med en färsk rapport från Plöjnings-SM för er som inte hade möjlighet att ta er hit...
Plöjnings-SM förärade nämligen Tuna med sin närvaro. Med bara en kilometer till tävlingarna så packade jag och kompisen K barnvagnen full med våra fyra stora barn (A var hemma med förkylning, samt sin far) (två barn stod på ståbrädan, två satt i vagnen) och begav oss bort till tävlingarna. Man tävlade bland annat i de spännande grenarna "plöjning med häst" och "veterantraktorplöjning". Jag frågade M om han ville ha skilsmässa ifall jag skaffade en keps med LRF:s logga på men han visste inte riktigt, så jag fick lov att fundera på vilket jag ville ha mest.
Efter en en kilometer lång diskussion om att både K och jag tenderar att blanda ihop orden "plöja" och "ploga" och vilka effekter detta kan ha på omgivningen och då framför allt på ens äktenskapliga lycka (en diskussion som avbröts av de sedvanliga förmaningarna och en snabb uträkning om hur många kilo barnvagnen med samtliga barn i vägde (100 kg tror vi)) var vi framme och var mycket förvånade över att vi inte behövde betala inträde. Men si det behövde lokalbefolkningen inte, bara om man kom med bil. Inte ens en aldrig så fullsatt barnvagn krävde sitt pris, så vi gick lyckligt in på tävlingsområdet och hamnade direkt vid - ponnyridningen. Jo, för så modernt är plöjnings-SM att man har en hel liten mässavdelning med utställare som Landshypotek, LRF, 4H, till och med någon som sålde quiltningsarbeten med tema traktorer fanns. Och 4H erbjöd ponnyridning. Nu hör det till saken att både H och hennes kompis A, 6 år, går på ridskola. Så man tycker att ponnyridning borde vara lite under deras värdighet. Men de red TRE gånger var. Och i och för sig, i Hs fall, först för att hon ville det och hennes snälla mamma sade ja, och sedan ville S rida men vågade till sist inte, och då fick hon hans ridning - och sedan vågade han iallafall men bara om hon red bredvid på den andra hästen. Skall jag tillägga att detta var en lördag och att det bara var några timmar tills den riktiga äkta ridlektionen? S älskade sin ridtur och satt oavbrutet och sade "det här är jätteroligt". Så det var kul att han vågade till sist.
Dessutom, o lycka bland lyckor, hittade H sin nya dagiskompis I som går på hennes ridning.
Och, o salighet bland saligheter - det var traktorutställning. Och alla barn som ville fick klättra upp i traktorerna! Och så delades det ut traktorbroschyrer, S och hans kompis J har inte läst annat sedan dess.
Och så var det ROPING. Fatta det. S och J satt och skrek "Yes! Yes!" varje gång en cowboysare fångade in låtsastjuren med sin lasso. Och H förklarade för mig, när hon såg att det var kvinnor med i uppvisningen, att hon hade kommit på vad hon vill bli när hon blir stor nu. Om hon fick ha en rosa häst.
och så Bärstaklämman då. Kan inte beskrivas, måste ätas.
Och tävlingarna? Inte en aning. Vi kom inte längre än mässområdet. Men vi hade superkul och det var rätt glada barn, med nya Swedbankkepsar med gul genomskilnig skärm, som rullade hemåt mot ridskolan. LRF gav inte bort kepsar utan bara en slags memoryspel. Så jag är fortfarande lyckligt gift.
Som Schwarzenegger och DeVito
Hittills har ingen dock frågat om H och A är tvillingar (det är trettio månader mellan dem)
eller för den delen om M och jag är tvillingar (det är drygt tre år mellan oss).
Inskolad
Det känns bra. Han har också utvecklats otroligt på området "gå med skor på fötterna" under de här veckorna. Första dagen var det med viss tvekan vi gick från bilen och in på dagis. Idag sprang han omkring ute på gården som vore han barfota. Skönt det, för nu är det ju definitivt skotider som randas.
De stora barnen är väldigt förtjusta - och känner sig väldigt stora. S har ofta ofta under de senaste veckorna talat om att han är "storebror". Han har ju varit det i tretton månader, men det är som att det först är när dagiskompisarna får se honom i rollen som det är riktigt riktigt allvar.
Ja, förresten, en intressant dagisupplevelse bidrog även S med. M har ju blivit opererad för ljumskbråck och får vara konvalescent hemma här i någon vecka nu. Barnen har varit väldigt fascinerade över hela grejen med en bula som doktorn bara tog bort. Ännu mer intressant när familjefadern förklarade att doktorn inte skar bort bulan med en stor kniv, som H trodde, utan liksom tryckte tillbaka den i kroppen och satte ett nät för öppningen.
S lyssnade med stora öron - och stora ögon. Och nästa dag på dagis när jag hämtade barnen stirrade alla fröknarna med viss skepsis i blicken på mig. Så förklarade en av fröknarna:
-Jo, du förstår, S sade idag att hans pappa hade fått en bula. Och att doktorn har tagit bort bulan och tryckt till den så att den har landat på hans knä. "Pappa har många många knän nu", sade S. Så nu undrar vi om M är sjuk på något sätt?
Sprinkler
Ultraljud VIII
Pojkarna har varit på sin "utskrivningsundersökning" där. Allt var normalt med bådas hjärtan och de behöver ingen speciell koll mer. Ever ever. Skönt va?
Ni som inte har gjort hjärtultraljud på era barn kan säkert sätta er in i anspänningen innan man åker på undersökningen. Men jag undrar om det är möjligt att förstå den oerhörda lättnaden som drabbar en som en - letar febrilt efter ett icke-klyschigt men ändå begripligt uttryck - som ett gammalt skämt som man tyckte var jätteroligt men som man inte stött på på år och dag och plötsligt hör - när läkaren säger det välsignade, efterlängtade, underbara, klart undervärderade ordet: "normalt."
Vi firade med nya stövlar, glass och (i mitt fall) högljudd musikalmusik.
