Morfar upp i dagen
På västkusten sprang H ut i "gyttjeviken" - den perfekta badplatsen (eller vadplatsen?) för de icke simkunniga och skrek av ren och skär glädje. När hon lugnat ner sig såpass mycket att hon kunde verbalisera så tjöt hon bara "hurra! Hurra! Världens största hav!"
Andra glädjeämnen i osorterad ordning: Liseberg, särskilt "farfars bilar" , "jättesnabba tåget" (eg Cirkusexpressen), och "tekopparna" (eg kaffekopparna). Morfars skojiga gunga med jättejättejättelånga rep som hade världens bästa svängradie, mormors skojiga spel och lekar, gammelmormors mjukisdjursgåva, gammelfarmors hoppvänliga soffa (note to self: mer barnuppfostran i höst), Barnen i Bullerbyn-högläsning och så förstås besöket hos Kusin-A på vägen hem.
Men inte helt fel att vara hemma heller, även om bilresorna är långa. De satt och lekte med läslamporna och följande intelligenta slutsatsdragande ägde rum (notera särskilt min egen strålande begåvade insats).
H: Det finns lampor i bilar. Som funkar.
jag: Ja.
H: Då finns det letrisitet i bilar.
jag: Ja.
H: Men....bilar kan inte ha sladdar, de skulle vara så långa.
jag: Ja.
H: Och trassla in sig i varandra.
jag: Öh....
H: Hur får bilen letrisitet?
jag: Tja..
H: (avbryter) De kanske har batteri.
Smart va? - av en av oss.
Reaktioner...
Såhär ungefär reagerar barnen:
A: glad som vanligt, märker av konstig stämning ibland och flinar desto mer mot alla och ropar sitt "heeeeejjjj" vilket faktiskt funkar rätt uppmuntrande
S: vill inte vara hemma. När man frågar varför säger han "det är så tråkigt hemma för farmor har dött". Tur att han har dagis (bara den här veckan, sedan är det hela juli utan dagis). Han är också väldigt orolig för saker, t ex att bilar skall köra på oss och så måste man säga att man älskar varandra och pussas väldigt mycket. "Jag älskar lille S"-sången är väldigt populär.
H: Väldigt orolig för sin far. Frågade här om morgonen: "Vem skall vara din mamma nu då?" och när M sade att han inte hade någon mamma längre, så blev hon mycket upprörd "Men det måste man ha! Alla måste faktiskt ha en mamma. Annars blir jag lessen." Så handlar det mycket om att hon sknar, och blir ledsen och gråter.
För egen del försöker jag skaffa böcker åt dem men det är inte det lättaste med bilderböcker som handlar om döda farmödrar (farfäder etc skulle förstås också gå bra). Det här har jag fått tag på eller beställt hittills:
Adjö herr Muffin (Anna-Clara Tidholm och någon annan)
Min farfar och lammen (utgiven av Sveriges auktoriserade begravningsentreprenörer eller något i den stilen, bra men jag tror att den riktar sig till något äldre barn)
Alla döda små djur (är det Wirsénarna kanske? Handlar iallafall om en massa barn som "öppnar begravningsbyrå" en sommar och begraver alla små döda djur med psalmsång och frejdigt gråtande. Lite härlig sådär och kanske en bra förberedelse för begravningen?
Annars har jag inte hittat så mycket bra. Alla förslag mottas med tacksamhet.
Hur hjälper man barnen?
Hur hjälper man barnen att sörja? Försöker att surfa runt för att hitta hjälp men det finns inget riktigt bra, iallafall inte där jag har råkat hamna.
Det är inte lätt när man inte förstår.
Vi förstår inte så bra själva. Men vi har ju ändå strukturer i hjärnan för sådant här. Men barnen....
Vi vill inte hjälpa dem genom att undertrycka all sorg, inte genom att avleda eller överförenkla. Vi vill ge dem ett vettigt sätt att arbeta med sorgen. Hur gör man det?
Vi läste Lotta på Bråkmakargatan igår. Båda storbarnen satt som klistrade mot mig och grät när jag var tvungen att gå på toaletten. Tror de att vi skall dö också nu? Hur uppfattar de det här? Vem kan veta? Vem kan hjälpa?
Nu har Ansgar fått sin farmor
"Svärmor" är ju inte direkt ett ord som på svenska fullkomligt bågnar av kärleksfullhet och ömhet men jag gillade verkligen min svärmor hur mycket som helst.
Vi sörjer mycket här hemma. Det är inte lätt för barnen att ta något sådant här. Det är svårt för vuxna också. Vi berättade för barnen och H försökte fatta så gott hon kunde.
-Var är hon nu då?
-Tjaaa...hon ligger och det ser precis ut som hon sover. Men hon kommer inte att vakna någon gång.
-Blir hon en ängel nu som Ansgar?
-Ja, det tror ju jag iallafall.
- Jag med. (tänker tänker) Måste vi prata ängelska med henne då?
-öh..Hon förstår nog svenska också. Fast egentligen kan vi inte prata med henne mer. Men i fantasin kan man förstås.
-OK men jag kan engelska. Då blir hon nog glad. (går fram till fönstret, tittar ut) Bye-bye, farmor.
Oliali, oliali hoppsan vilken dag
Först fick jag planterat om alla våra växter (utom tre monsterstora) och satt en massa av Hs och mina fina frön! Vadå inte rätt årstid att plantera om krukväxter? Det är rätt årstid när familjeläget bestämmer att det är det och idag fick jag gjort det. Man riktigt såg hur minsta lilla ampellilja sträckte på sig. Jag blir alltid både lättad och glad av det, plus att fönsterbrädorna blir finare och som sagt, växterna mår synbart bättre. Så röjde vi bland bärbuskarna och fick plockat lite i rabatterna. Allt detta tillät barnen! A satt så tätt som möjligt och mumsade på allt som såg farligt ut (note to self: Gullregnsträdet är jättevackert. Men det måste bara bort!!!).
Sedan: Lunch ute på baksidan, alla glada och nöjda.
H: Har ni tänkt på en sak? I den här familjen är det faktiskt jag som bestämmer.
Vi lät henne tro det. Och vem vet, hon kanske har rätt? Börjar iallafall tro att hon är en av de smartare i familjen.
Lade barnen. S älskar att sova middag (jag vet vad ni tänker).
S när jag stoppade om honom: Mamma! Jag älskar dig! Jag älskar dig jättemycket för du bäddar så bra.
Sedan: Picnic på vårt nya helljuvliga picnicställe, längst bak på tomten om man säger så, upp för en kulle och så hela vägen längst ut, förbi en stenmur eller två, där man har världens mest fantastiska utsikt över alla fält och ser hela vägen bort till Hjälstaviken. På vägen fick vi gå förbi våra höns som var ute i samlad trupp (Det är två höns som jag aldrig sett ute. Vet inte om de inte törs. Men resten var där). Vi bjöd in dem på picnicen men de tackade nej med motivationen att överallt där det växer gräs är som en picnic för dem. Tyvärr kissade S ner sig rätt snabbt så det blev en snabb picnic, vilket var tråkigt för H som hade hittat en "riktig elefant faktiskt!" inne bland träden och ville vara med den.
Och som att inte det vore nog: Ledig kväll (M och jag har det varsin gång i veckan). I och för sig dagens mest prosaiska del, eftersom jag töntigt nog använde ledigheten till att
a) köpa jobbkläder
b) ringa jobbsamtal
och
c) lämna övertidiga låneböcker.
Men ändå. En sådan där dag som känns som sommar.
Sista dagen....
Åh, A! Tänk vad snabbt alla de här månaderna har runnit iväg. Är glad över att jag har hunnit så lite av alla de husrelaterade projekt jag lite luftigt (trots att det är tredje föräldraledigheten!) tänkte att jag nog kunde ha gjort under den här tiden. Är lite lessen för alla de måsten som ändå fick ta tid från vår gemensamma tid.
Ms tid tar vid. Han har redan börjat genom att sköta extra mycket tvätt idag.
Och jag har tillbringat min sista föräldraledighetskväll med att ligga bredvid barn som var alldeles för pigga för att somna och lyssna på sagor om när jag var liten. Nu är det dags att bege sig till sängen. Imorgon börjar verkligheten.
*****
Fast den gör inte det. Ledig måndag och tisdag. Och på onsdag är det ju 6/6. Men på torsdag....
Mors dag
H: Jag skall gå först!
S: (eko,som alltid) Jag skall gå först!
H: Nej, S, JAG skall först. Jag står före dig, titta. Alltså kommer jag in i rummet först. NU går vi pappa! Nu går vi!
M: Men vänta, glömmer ni inte....
H: NEJ! Nu går vi! Vi har inte tid att slösa bort på att stå och vänta! Nu går vi!
M: Men vill ni inte ha med....
(H stormar in i rummet)
H: Mamma, mamma! Öh. Oj, Vänta!
(vänder sig om och springer ut igen)
M: Här. Ni får ta en var. Vem vill ha den här?
H: (Jättesurt) jag tar den! (Marscherar irriterat tillbaka in i rummet tätt följt av sin älvlikt dansande lillebror. Sinnesstämningen vänder på en femöring) Mamma, mamma, grattis på --- ehmm..födelsedagen
M: (sufflerar) mors dag menar du!
H: Ja! Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar på din födelsedag, med blommor och med blad...här, titta vad jag har köpt åt dig? (håller fram en stor chokladkaka) Det är din favoritsort, mamma, visste du det? Och här (teckningar och så S inburna present, en tidskrift att fördjupa sig i)
S: Hurra, hurra, lilla mamma. Öh...öh...öh...ha den äran (härmar mössen i Askungen)
Om någon undrar var A befann sig så stod han upp i spjälsängen, förundrad och lycklig över att morgonen inleddes med alla hans favoritpersoner i samma rum.
Själva riktiga presenten fick jag dagen innan för H kunde inte hålla sig, vilket är väldigt praktiskt om man är en mor som inte riktigt heller vill hålla sig.
Jag tycker att det på något sätt var den ultimata början på en mors dag. För om man börjar dagen med att bli rörd över ens ungar, när de bråkar om vem som skall få gå först när de går in till en, ja, då har man den stora äran att vara mor.
En psykologisk nyans av rosa
Jag köpte jeansjackor åt alla barnen som vårjacka. Tycker att de är snygga och så rätt praktiska: tål en del smuts, en del regn, en del slitage och så är de relativt vindtäta. En riktig så där nästan-jacka som våren liksom kräver. Och så ser de balla ut, barnen alltså. Tycker jag. Men jag är ju född på sextiotalet.
Iallafall så är det stora prinsessproblemet med jeansjackor att de är blå. Detta är ett åtgärdbart problem, förklarade jag när protesten "det här är ju en KILLjacka" genljöd i vår hall klockan kvart i åtta för tredje gången. "På fredag skall vi färga jackan i tvättmaskinen".
Två saker relevanta om mitt liv: Jag vill verkligen leva upp till att vara feminist. Som kvinna i ett mansdominerat yrke och - tja, som kvinna i livet i största allmänhet ligger detta mig väldigt varmt om hjärtat. Men prinsessåldern är svår att rå på. Och så tröstar jag mig med att om hon skall revoltera mot feminismen i tonåren kanske hon inte gör det genom att klä på sig det hon älskade mest som treåring??? Andra relevanta saken: jag älskar att ändra på kläder. Färga, byta knappar, sy på ett fint band, eller så.
Åter till handlingen. Fredag morgon inköptes så rosa Herdins textilfärg som vi överhuvudtaget kunde komma (inte så väldigt rosa, visade det sig). Så två olika relaterade nyanser inköptes och jag hoppades att resultatet av de två ihop skulle bli en väldigt fin stark ceris. Hem, ner till tvättmaskinen med jeansjacka och färg (i sista sekunden slängde jag med ett par militärgröna tunna byxor som jag älskar men som H vägrar att ha för att tjejer inte har sådana). Så fick vi vänta. Två gånger skall man tvätta kläder man färgar, men man kan kika i pausen. Och jag kikade. Och det var - hurgel hurgel - inte rosa utan rött.
Ganska så vinrött-rött, rätt snyggt faktiskt, enligt mitt enkla, falurödsälskande, prinsessperspektivbefriade synsätt. Men vad vet jag, jag är ju en enkel mamma. Och så vet man ju faktiskt inte hur färgerna blir när kläderna torkar. Det är ju alltid mörkare blött. Hoppas, hoppas, hoppas.
Torr jeansjacka. I det närmaste - yepp - faluröd. Presenterar med bävande hjärta för dottern som kramar den kärleksfullt och utbrister för alla som vill höra
-Mamma har gjort min jeansjacka rosa! Nu är det en riktig prinsessjacka, förstår ni.
Folk som möts av detta tittar med viss häpenhet på jackan och på dottern. Men hon är inte färgblind. Det lovar jag, efter alla turer med olika rosa nyanser och sådant som varit här hemma. Det är helt enkelt så, att rosa ligger i betraktarens öga.
Något måste ge sig, antingen kartan eller verkligheten...
-Man blandar bara rött och gult.
-Får man grönt då?
-Jaa, så gör vi på dagis. (en mening som förekommer hemma uppåt tvåhundra gånger om dagen. På dagis säger de att den vanligaste meningen är "så gör vi INTE hemma")
-Det måste jag se.
Vi plockar fram kritor och papper och dottern tar fram rött och gult, säker på sin sak. Målar och målar och målar och det blir förstås inte så väldigt grönt.
-Mamma! Vet du vad?! Det är fullt av kor i trädgården!
-Va? Nej, det kan det väl inte vara? Blicken går till köksfönstret och ut i vår helt kofria trädgård. Under tiden har dottern tagit fram ett nytt papper och den gröna kritan och när jag tittar tillbaka på henne sitter hon och målar grönt. När hon fångar min blick säger hon
-Kolla mamma! Gult och rött, det blir grönt. Så är det bara.
En annan del av dygnet
Som student, sisådär, så tyckte jag att jag var okonventionell och kreativ och liksom galet excentrisk. Jag åt frukost klockan tretton och kunde vara vaken hela natten och sånt.
Mycket kan man kalla mig för nuförtiden, men okonventionell och galet excentrisk ingår liksom inte i konceptet när man är mångbarnsförälder. Kreativ däremot, men mer som en nödvändighet för att överleva än som ett sätt att bara vara lite rolig...Och kreativeten visar sig mer på området "gör något roligt med tre fiskpinnar och en grön paprika och gör det på fyra minuter, tack" än på området "jag skall hitta på en ny klänning innan jag går ut ikväll"...
Men det var inte alls det kreativa vi skulle snöa in på nu utan en stor stor fördel med att leva ett inrutat och förutsägbart, högkonventionellt och liksom galet icke-excentriskt liv. Det är nämligen så här:
Idag var jag ute och körde bil klockan fem. Klockan fem. Körde jag bil.
Fattar ni? Jag kör ALDRIG bil klockan fem. Det händer ALDRIG. För då äter vi, eller lagar iallafall mat om vi (som oftast är fallet) ligger lite efter schemat. Och viker tvätt, och underhåller barn med låg sockernivå och stort uppmärksamhetsbehov, samtidigt som vi knäskurar bort lite fläckar under barnstolen och försöker föra vuxensamtal samtidigt som vi beundrar barnen som kan Bolibompatablån för hela veckan utantill, sjunger Klappa händerna med ena handen och mungipan och leker roliga flygplansleken med A med andra handen, medan den handens mungipa, om man får säga så, avbryter vuxensamtalet för ett allvarligt "S! Inte sitta på bordet!". Under denna tid kan också diverse djurvård av det småakuta slaget ingå och nästan alltid ringer någon. Jag kör aldrig bil klockan fem. Aldrig någonsin. Det händer inte.
Men idag hände det!
Och jag hade ett leende på läpparna.
Här skulle det kunna komma en lång förklaring om varför jag körde bil och vart och sånt där. Men det skall det inte göra utan jag fastforwardar direkt till sagans moral:
Om man aldrig aldrig aldrig någonsin kör bil klockan fem, då är det superroligt den gången då man gör det.
Magica de Väx
M: Hör ni, vi får inte glömma bort att fråga farfar om vi får låna hans häcksax?
Barnen: (storögda) Nejdå.
Promenad, promenad.
M: Barn, var det något vi skulle fråga farfar?
S: Jaa! Farfar, får vi låna din exakt?
Farfar: Öh....min vadå?
H: S! Vad dum du är! Pappa sade ju inte "exakt"! Farfar! Farfar! Vi undrar om vi får låna din häxa.
En bra farfar ställer alltid upp. Han förklarade att farmor var i köket. Farmor har, om inte magiska talanger, så iallafall ett gott öra för vad barn menar, så hon gick och hämtade häcksaxen som nu ligger här och väntar på en dag full av ork och goda gärningar.
Tills dess: pinnplockning, rensa fram till hallon & vinbärsbuskarna, återuppliva krusbärsbuskarna, hindra H från att plocka allt som blommar i rabatterna, sätta lite frön, fira att det är maj nu.
Nya bajssången
Ekorren satt i granen
skulle bajsa kottar
fick han höra barnen
då börja' han kissa
hoppa han på toaletten
trilla han i lilla pottan
och han bajsade med rumpan.
När de framförde sången för oss var de i badkaret och valde av någon anledning att ha var sin vattenkanna på huvudet som hatt.
Jag vet inte om ni vill glädjas eller sörja över att denna blogg inte innehåller några kort på barnen.
Post påsk, ergo propter påsk
Kusin Adam - äggjakten - Elin och Alicia och Isak - GODIS GODIS GODIS
För övrigt tänkte jag sammanfatta det hela med två små konversationer från igår. Den ena från när bilen satte iväg från västkusten med destination fadern och hemmet.
H: Vad händer egentligen när man är död? Då kan man ju faktiskt inte vara en människa längre.
jag: Nä. Vad tror du händer?
H: Man kanske blir som en liten ängel?
jag: Ja, kanske det. Jag tror ju att Ansgar är som en liten ängel.
H: Vad gör han då?
jag: Jag tror ju att han kanske skyddar oss.
H: Vad är skyddar?
jag: Kanske att om det kommer någon bil som skall köra på oss så hindrar han det så att vi klarar oss.
H: Jaha! Ansgar är en POLIS! Då förstår jag. Men - när kusin F blir en polis, blir han en ängel också då?
Andra konversationen var när vi kom hem, precis nyklivna innanför dörren. H rusar först, emotionell som alltid.
H: Pappa! Pappa! Jag ÄLSKAR dig, pappa!
S: (kommer efter, något lugnare i enlighet med sin personlighet, men upprepar som vanligt papegojlikt det mesta syrran säger) Pappa! Pappa! Jag älskar älskar älskar ÄLSKAR faktiskt min bokstav.
A difference that makes a difference
Fick idag till min lättnad höra att S inte gör det. "Kniv, sked..." sufflerade han sig själv när han dukade fram bestick åt alla i familjen. "Och så en liten gaff."
Sjuka barn
Ja, det är ju så års och vi har varit lyckligt lottade hittills. Så man skall inte klaga. Det är bara det att när barnen är så friska att de börjar klättra på väggarna, då gör man dem sällskap. Jag vill UT! Jag vill ha vuxensällskap!
Men det är ju bättre när man blir tokig av tristess än när man blir det av oro tycker jag.
Mina barn vill inte ligga i sängen när de är sjuka. Det vill nog inga barn. Men - mina barn vill leka att de är sjuka, en exakt parallell till verkligheten vill de leka. Så här lät det igår:
-Pappa, du kan vara vår pappa och vi kan vara barnen, jag är storasyster och S är lille bror. Ja, och så är vi sjuka, så vi måste ligga på våra kuddar i våra sängar och sova. Och så skall du komma in och torka på våra pannor och säga att vi är sjuka. Och så skall vi dricka mycket du kan hämta lite vattenflaskor åt oss som vi kan ha i sängarna. Ok, då börjar vi. Åh, jag är så sjuk, jag tror att jag har feber. Känn efter pappa. Det är du, pappa, det är du som är vår pappa.
Fascinerande va? Den enda lite overkliga detaljen var när H plötsligt utbrast:
-Det vet ni väl att vår mamma är död och är i himlen.
Huga!
Men idag är alla väldigt friska och är hemma från dagis den där sista feberfria dagen. Imorgon skall jag -
men vi får väl se om alla är friska imorgon.
I sagornas värld
"Det var en gång en liten katt som ville hoppa upp på ett litet bord. Och så gjorde han det och VET ni vad som hände? Jo, bordet välte. Och alla barnen i hela landet blev väldigt ledsna. Men då kom det en fin och vacker prinsessa, som hette H. Och jag hade så fina kläder, som var alldeles rosa och med mycket pärlor och sådant som glittrar på mig. Och jag var vacker och snäll och alla barnen blev glada igen, för då reste jag upp bordet så det blev helt och gav katten lite vatten och kakor. Och alla barnen levde lyckliga i alla mina dagar."
S rör sig gränsöverskridande mellan olika sagovärldar. T ex har han nu bestämt att hans Findusmjukisdjur, hittills kallat Pettsson, numera heter Nilsson och "egentligen" är Herr Nilsson, Pippis apa. Låter det som en konspirationsteori? You ain't heard nothing yet.
Pettsson/Findus/Nilsson är dessutom Nalle Puhs bästa kompis. Så blir det när S leker med mjukisdjuren och så måste det ju vara i verkligheten också. Så när NP går på dvd:n här hemma, så sitter S och undrar oroligt "Var är Nilsson? Kommer Nilsson?"
Jag tror att han tror att DE (de där som alla konspirationsteoretiker är rädda för) har klippt bort Nilsson ur alla NallePuh-arkiv så att ingen skall få reda på vad som egentligen hände. Jag tror också att han är orolig för att Nilsson snart skall klippas ur från Pippisagorna (bevis: han letar dagligen efter bilder på Nilsson i Pippiboken och blir glad varje gång han ser att han är kvar) och också ur Pettsson (bevis: idag under Bolibompa, när Pettsson och Findus visades, så sprang han och hämtade mjukisdjuret ifråga och visade: "titta, där du Nilsson, du Nilsson, du här, du där") - och sedan vara fullständigt utraderad ur hela mänsklighetens medvetande.
Men oroa dig inte, S: the truth is out there.
Ytlig lycka
Dagisfröken skrattade åt hans stolthet men nästan ännu mera åt H. Det är "all the rage" med Lypsyl bland tjejerna på dagis nu. H kräver obönhörligen att ha kläder med fickor där detta livsviktiga preparat kan förvaras. Detta är en helt ny klädkategori för oss här hemma och vi har tvingats inse att vi inte handlat så strategiskt - vi har ju överhuvudtaget knappt tänkt på denna livsviktiga företeelse.
iallafall så travade H in med sina nya hemstickade raggisar på fötterna, och stack omedelbart fram dem inför frökens förvånade nia. "Titta" sade hon "de är inte bara vackra och praktiska, de LUKTAR gott också". Jag vet inte om de gör det, men fröken hade goda möjligheter att konstatera hur hög sanningshalt påståendet hade.
Det är kul när barnen är stolta över sina grejer. Det är roligt med ytlig lycka. Och liksom lättillgängligt.
Tentaplugg
Det är bråda dagar här hemma eftersom sjuksköterskeprogrammet har tenta imorgon. M satt och pluggade vid bordet med båda storisarna målande respektive pärlplatteberedande bredvid sig. Det var med andra ord skarpt läge.
H: Varför är du så arg pappa?
M: Öh, nu skall vi se här: diabetes...va?
H: Varför är du så arg?
M: Nej, vännen jag är inte arg men lite stressad för jag har tenta imorgon.
H: Vad är tenta?
M: Som ett prov i skolan, du vet.
H: Jag VET! Som i Madicken.
M: Ungefär så ja.
Tystnad som varar precis så länge att M hinner slita åt sig böckerna igen.
S: Lilla snigel akta dig, akta dig
H: Precis S! Det är just vad pappa skall göra?
M: Hmm? Va? Akta dig? Snigel?
H: (med sin "The council for the defence is ready to interview the witness"-röst) Är det prov i skolan imorgon pappa?
M: .....Ja.
H: Då måste du ju sjunga!
M: ....Öh.
H: Och pappa. Du kan faktiskt inga sånger.
M: ....Nä.
H: Inte ens Blinka lilla stjärna.
M: Joho. Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är. Fjärran lockar du - nä ok. Jag kan inte den.
H: Jag skall lära dig pappa.
M: (skjuter uppgivet både böcker och stress åt sidan och lär sig tålmodigt texten till Blinka lilla stjärna)
Och nu när jag skriver detta hör jag nynnandet av den gamla mozartklassikern från köket...
Linköping och sedan världen
Hon har också ritat honom (helt plötsligt huvudfotingar!) och väldigt noggrant påpekat att det är han och var huvudet är och håret och ögonen och armarna och så ("mamma jag kan inte rita hans näsa" "Det gör inget man måste inte det" "Men då får han ingen näsa! (tittar på sin teckning) "Jag tycker han är så fin ändå!") I massor med exemplar. Hela eftermiddagen har gått.
Roligast av allt är att hon ritar upp och ner. Dvs om man satt mitt emot henne vid ett bord så skulle hans fötter vara närmast en och håret längst upp, alltså rättvänt. Håret är alltså närmast henne och de långa långa spirorna till ben längst bort.
Sedan for vi iväg och handlade, S och jag. Här har vi en kille som håller på att erövra världen genom språket. Han krävde att över sina rosa plyschbyxor få ha pepparkaksdräktsöverdelen som vi lånade av kusinen och sedan mössan som hör till sagda pepparkaksdräkt. Han var med andra ord oemotståndligt söt och pratade som att han fick betalt för det. Folk stannade upp och tittade och log...Så här ungefär blev det:
Precis när vi kommer in i affären så kommer en man som handlat färdigt för att ställa tillbaka vagnen. S tar den dock ifrån mannen och säger uppfordrande till honom:"A:s vagn." Jag får vagnen och ställer i bilbarnstol med A. S går och hämtar en liten vagn "S:s lilla vagnen. In in in mamma. Köpa köpa (jag sufflerar bröd) Bröd bröd bröd bröd bröd (tar en limpa, de får välja sådana
saker när de är med och handlar) bröd bröd bröd GLASS (jag säger att vi inte skall köpa glass just nu) köpa köpa köpa handla handla (yoghurt sufflerar jag) Mumingogurt Hej Mumin. (stoppar i vagnen)Köpa mat A nu (vi går förbi barnmatshyllan) Blöjor, mina blöjor? (Nej, säger jag) gå handla banan, äta banan (inte på den här affären S) TITTA! (Stannar med ett knyck) bilen hästen! BILEN HÄSTEN!
MAMMA!!! BILEN!!! HÄSTEN! (en polisbil av leksaksslag komplett med hästvagn med häst i) Ojojoj. (går vidare utan att ta leksaken) Hej tjejerna! (Två tjejer sitter i en vagn) Titta! A:s mat! (lyfter upp burkmat ur vår vagn för att visa) Inte äta, tjejerna. Bebis ätar (pekar på A) Hejdå tjejer! Nu mamma. (nu skall vi köpa såpa S) Såpa såpa såpa såpa såpa (han har ingen aning om vad det är
för något, jag går och hämtar en flaska och sätter i hans vagn) titta mamma, titta titta, såpa såpa såpa såpa, (plötsligt, med sträng röst) Gubbenflyttar (en äldre herre makar roat sin vagn åt sidan för att släppa fram S och hans lills vagn, S stannar plötsligt och säger med stor värdighet) Tack, lilla gubben (så säger dagistanterna åt honom men det vet ju dessvärre inte den äldre herren men han ler ändå ganska glatt) mamma mamma mamma mamma - gå handla nu (han menar betala). Sitta där? (pekar på varubältet som rör sig) nänänänä (skrattar) Här mamma (börjar plocka upp saker och ger mig och jag sätter dem på plats för att betala) Mamma! Klart nu! Ställa vagnen! (går väldigt ordentligt och förtjust och ställer vagnen på rätt plats, går sedan bort till de stora vagnarna och tar som alltid en ny, han tycker att man kan handla hur många gånger som helst)
O, helga natt
Julafton: H står och hoppar upp och ner och skriker "När kommer tomten? När kommer tomten? När blir det paket?" redan före tolv. I vårt hem kommer tomten traditionsenligt efter KA så jag såg en lång eftermiddag framför mig. Men det gick ändå, tack vare storkusiner att hålla i handen och skryta för (om de julklappar hon tillverkat till dem =)) sedan kommer Tomten. S tar ett tårfyllt tag om sin morbror för att kunna hämta paket, medan H artigt pekar ut intressanta företeelser i hemmet och säger både "Hej tomten, jag gillar dig" och "Hejdå tomten, du får komma hem hos mig imorgon med" som hälsningsfraser.
Juldagen: besök hos Ansgar. Barnen hade gjort teckningar och H hade plockat torkade blommor i vår trädgård, blev en rät t snygg bukett faktiskt, fast okonventionell. Är säker på att Ansgar gillar den. Vi tände ett ljus och lade teckningar och blommor i en fin hög.
Idag, annandagen: det var julgudstjänst i en av de vackra medeltida kyrkorna härikring: "Vi sjunger julens sånger". Lät mysigt och en fin annandagsgrej att göra så jag packade in de två stora barnen i bilen och for dit. Lite orolig sådär för att vara ensam med två barn i en kyrka men jag tänkte att vågar man inte så kommer man aldrig iväg...
Vi hälsades på så vänligt och jag hoppades att folk skulle tycka att det var gulligt snarare än irriterande med löpande kommentarer under gudstjänsten. Som tur är känner jag prästerna lite grann och jag trodde att de skulle ta det hela med ro.
Men då anade jag ju liksom inte riktigt vad mina barn var kapabla till. Som jag såg det hade det värsta kunnat vara ett toabesök med H (eftersom medeltida kyrkor sällan är försedda med moderna bekvämligheter av det slaget) för då hade jag fått släpa med mig båda barnen och deras mjukisdjur och ytterkläder etc etc till församlingshemmet. Därför klarade vi av den detaljen redan innan. Så nu var det bara att sitta och njuta.
Jag försökte också att pedagogiskt anlända lagom tidigt innan gudstjänsten började, så att vi skulle hitta oss en fungerande plats och jag skulle kunna peka ut fina saker (ljus, guld, Jesusbarn) utan att störa andra alltför mycket. Vi tände ett ljus för Ansgar när vi gick in och barnen fick lägga pengar i en bössa till Lutherhjälpen och gjorde det med stor entusiasm. Så allt var precis enligt planerna och jag satt med programmet i handen och tänkte HOPPAS HOPPAS att vi får vara med och sjunga Nu tändas tusen juleljus, för den tycker jag är så fin.
Men den var halvvägs igenom och man vet ju aldrig. Den stora ultrabonusen hade varit att få vara kvar ända tills "Gläns över sjö och strand" men det hoppet vågade jag mig inte på, för det var nästan sist.
Äntligen stod prästen i predikstolen. Och barnen tyckte att han pratade fint och att sångerna vi sjöng var så fina, så det gick toppen. Vid Nu tändas tusen juleljus viskade H till mig att hon kunde den sången för de sjöng den på dagis. Ännu bättre. Dessutom hade vi överlevt över hälften av programmet...
Då kom förbönsstunden. Då brast det loss. För då slutade barnen med sina försök att volta över bänkkanten, välta några ljus, nå de utskurna lärjungarna i träfaneret etc etc för att H plötsligt illvrålade något. Dessutom gjorde hon det precis efter att den andra prästen (som läste förbönen, som H sagt "hon är nog en prinsessa mamma, eller en ängel" högt och tydligt när hon kom in - men det platsar ju bara i kategorin "Gulligt" och inte alls i kategorin "Irriterande" så det var bara en del av den goda delen av upplevelsen) kommit fram till det partiet när man ber för de anhöriga till de som dött och dessutom nämner de döda med alla namnen och hur många år, månader och dagar de levat...Precis precis när prästen sagt namnet så häver H upp sin stämma "MAMMA! Jag har kissat på mig! Jag har kissat på mig i trosorna och byxorna!"
"Ojdå!" - det hade jag inga planer alls för. Det har inte hänt på hur länge som helst. Tänka tänka snabbt snabbt snabbt. kommer inte på någonting, inget alls.
"OK, nu får vi sätta på oss våra stövlar och jackor och gå till bilen då" var det enda som hände i mitt huvud. "Stövlar, stövlar" sade S och satte stolt på sig sina
"S vill inte vara här" sade H vid nästa tysta stund i förbönen. Jag tror att jag har nämnt tidigare här i bloggen att mina barn har bibliska namn? Vid denna tysta stund i kyrkan så fyllde detta faktum de närvarande med stor eftertanke tror jag faktiskt. "Jaså, S vill inte vara här. den här kyrkan kanske är impopulär i de nytestamentliga kretsarna - Undrar om ingen från Bibeln vill vara här? Kanske inte ens - öh - the Boss?" jag såg dessa tankar formas i mina medlyssnares hjärnor medan jag separerade det gröna gulliga mjukisdjuret från det blåa gulliga mjukisdjuret, delade ut ett till varje barn och reste mig upp.
"Knäppa knäppa" sade S som är mycket noggrant med att dragkedjor skall vara uppdragna heeeeela vägen upp. Knäppte hastigt. H slår till treårstrotsreträtt.
"Mamma jag vill inte gå! Jag vill stanna här! Det är fint här! Jag vill ha pepparkakor!" (i början av gudstjänsten utlovades glögg och pepparkakor i församlingshemmet efteråt) "Jag GILLAR präster! mamma, snälla, fåååår jag stanna här?"
Jag byter förhoppningar vilt och plötsligt, från att hoppas att ingen mirakulöst skall ha hört "jag har kissat på mig"-fadäsen till att hoppas att ALLA skall ha hört den så att ingen tror att jag plötsligt reagerat på något prästen sagt och bestämt mig för att lämna kyrkan och allt kyrkligt och att mina barn i oskuldsfull barnatro ber på sina bara knän att få stanna i det underbara ljusa kyrkorummet medan deras hårdhjärtade förhärdade fariseiska mor sliter dem därifrån.
För det är det jag gör, ett barn under varje arm. Time to go. Inget glänsande över sjö och strand. Men pepparkakor i köket hemma, iförd nya trosor och byxor (H alltså).
