ANSGARS SYSKON

Det är inte lätt med kärleksförklaringar, hur skall man få fram allt man vill ha sagt?

Imorse i vår säng låg alla barnen och skrattade hysteriskt åt varandra. H drabbas väl plötsligt av en extra stor dos kärlek till sin yngsta lillebror för hon tittar på honom och säger högtidligt:

-A jag älskar dig. Jag älskar dig faktiskt. Jag älskar dig JÄTTEMYCKET. Jag älskar dig (förtvivlat funderande efter hur man skall uttrycka det hela) -Jag älskar dig i livet. (mycket nöjd med formuleringen, ger honom en stor puss och avslutar sin förklaring) TACK för att jag får älska dig i livet.

Ett annat sätt att formulera sig är med pepparkakor i form av bokstäver. Jodå, det fanns redan sådana formar. Framsurfade, inhandlade, hemskickade, överanvända (redan)....

Idag är årsdagen av den värsta chockdagen i Ansgars liv, den dagen då han slutade andas. Också hans dopdag. Så en jobbig dag att ta sig igenom.

Inte lättare av att A:s kruppläkare skrämde upp mig rejält när vi var inne sist och sade att det var säkrast att han inte fick RS-viruset. Det är ju inte så lätt att undvika kanske, läste att 70% av alla barn får det under sitt första levnadsår.

Men trots detta har vi haft en härlig dag. Trädgårdspyssel när vi vintersäkrade trädgården, viktigaste projektet: grusa om vår totalsönderlerade uppfart - gruset räckte nästan. Sedan beskar vi lite buskar och grejer och lyfte lite trädgårdsmöbler (va? Gör alla andra det i september-oktober?) in i trygg vinterförvaring. S blev så ledsen att han storgrät när vi lyfte bänkar och bord. Stackarn. Undrar om han tror att vi skall flytta igen. H hjälpte mig att plocka en novemberbukett med blommor, jättefin blev den och inget vatten behövs =)

In för en snabb lunch och vila och ut igen. Lite mindre idylliskt än morgonpysslandet i och med att A INTE sov lugnt och tyst i vagnen hela tiden, att S mest försökte hitta sätt att bli blöt under galonisarna och att H anförde en anti-intagande-av-sandlådeleksaker-protest vars krav vi beslöt att tillmötesgå efter en kortare konferens.

Sedan in igen och bakade faktiskt pepparkakor, säsongens första .H var lite mer konstnärlig än vi andra och skar ut fina former med kniv. S körde stämplarmetoden och bearbetade bara degen med formen utan att trycka igenom så att man kunde lyfta ut en figur, det blev liksom stora degsjok med fina mönster. Vi bakade dem som de var och det blev vackert och nyskapande. Själv gjorde jag tråkiga grisar och gummor. Men de var lika goda. A valde att mest uppmuntra bakandet genom att ligga på golvet och rulla runt, mer eller mindre halva varv.

Önskar att det fanns pepparkaksformar som såg ut som alfabetets bokstäver, det tror jag skulle bli roliga pepparkakor. så skulle man känna sig tvungen att äta upp ett helt ord och alla vokaler skulle ta slut och så skulle man få stå där och panikbaka a och e  och o mitt i natten av pedagogiska skäl. Fast när O:na tog slut kanske man kunde äta upp mittdelen av o som en pytteliten hållös vokal. Ja, mycket finns det att fundera över. Och den här typen av funderingar kanske får den vane bloggbesökaren att förstå att här inte har sovits så mycket på sistone? Alldeles riktigt i så fall.

Kvällens aftonbön: inte rs-viruset, inte rs-viruset, inte rs-viruset, snälla snälla snälla.

Jag har nu fått en värderad kollega i mitt arbete. H förklarade nämligen imorse att hon också är A:s mamma. En uppgift, kan jag säga, som hon sköter med den äran. Så fort hon ser honom så rusar hon fram, och man riktigt ser hur hon brister i sömmarna av all omvårdnad som hon är fullpackad med.

"Jag är din lilla mamma, A, och jag har gjort en sång om dig:
A är bäst, A är bäst, allra allra bäst
A är allra bäst och H med är bäst
och S men A är allra bäst"

"Jag kan klappa dig A, har du saknat mig jättemycket när jag var och hämtade en vovve åt dig att leka med?"

"Jag skall ge dig mat, A, från mitt finger, så blir du väl glad?"

"Jag ÄLSKAR dig A! Jag skall vara din lilla mamma och ta hand om dig och när du är lite större så kan du få följa med mig till mitt jobb och du kan få vara på lilla avdelningen och jag är storbarn förstår du men sedan ses vi efter dagis och då skall vi busa och kramas hela dagen!"

Hon tyckte idag att vi andra kunde gå ut och gå en promenad så kunde hon stanna hemma och passa A: "mamma, jag kan faktiskt det, du brukar själv säga det"...

Jag hade många tankar om avundsjuka innan A föddes, men aldrig anade jag att H skulle vara avundsjuk på mig. Men hon är en fantastisk liten mamma och så omsorgsfull och vänlig som man kan begära. Och känslan är reciprok, de största och finaste leendena A har, de får H. Man ser riktigt hur det knakar i käkarna för han vill le så stort stort extrastort som det bara kan gå för att H skall se hur mycket han gillar henne.

Annars har vi mest krupp och astma här. Just nu är poängställningen astma 3 barn - krupp 2 barn. Vi hoppas innerligt att siffran inte jämnar ut sig.

Nu har det gått så långt med tröttheten här hemma att min man inte ens orkar slötitta på tv. Gick in till honom just och då satt han framför en av barnens dvd:er och tittade - Hajar som hajar.

Vilken oerhört kaotisk dag det blev idag då... snö! SNÖ! Och så sommardäck. Ingen bra kombination men igår när jag var nere på däckverkstan (som vanligt, höll jag på att skriva, vi ränner där stup i kvarten, som studenter på Systemet) så visade det sig att våran idiotiska bil har ett extra idiotiskt däckmått som är svårt för verkstäder att fixa fram och som skulle ta några dagar - jo, för vi har ju punka på ett vinterdäck.

Så på smala, vingliga, sköra sommardäck körde jag därifrån och hoppades på finväder några dagar till.

Och så vaknade jag upp till verkligheten imorse.

Vi har en mil till dagis. En mil på landsbygdsvägar - eller på stor trafiktyngd och vägarbetsfylld väg. Jag övervägde verkligen att hålla barnen hemma men jag kunde inte få det till att de var sjuka och de VILLE så gärna gå - "jag skall bygga snögubbe på dagis idag" sade dottern och då var det 0,5 cm snö här - och vädret var inte så hemskt just då. Så jag körde dit dem - max 40 km /h och det gick väl.

Men sedan hem igen och A och jag slog på nyheterna och jag insåg att innan klockan var hämtning så skulle vädret vara väsentligen sämre. Jag ringde till några andra däckverkstäder (som i och för sig ligger ännu längre bort i stormen) men ingen kunde hitta konstiga däckmärken på 0 dagars varsel).

Så till sist for jag till dagis för att hämta storbarnen i förtid. Jag kände mig såååå fånig när jag körde dit och tänkte att inga andra dagisföräldrar är så här: dåligt ute med vinterdäcken i tid, jättenervösa för hemfärden och allmänt förvirrade. Men när jag kom dit var det tur att jag var där. Då hade H 40 graders feber helt plötsligt och var nästan apatisk. S var inte lika illa däran men dämpad.

Hem for vi, fick i dem mat, lade dem. Efter sovstunden var de fräschare och lättare att prata med. Då var de uppe och tittade på Lassie och allt verkade rätt ok - senare på kvällen hann jag bli orolig när H vägrade att göra något annat än att sova (hennes vägran innefattade även att dricka saft, som annars är en favorithobby de gånger man får det) men Alvedonen tog det hela fint så jag är inte så orolig nu (jo, det är jag. Självklart är jag det!! Alltid!!! Alltid redo för lite oro. Men inte lika orolig som vid femtiden).

Vid femtiden kom för övrigt M hem, då med ett nytt fräscht vinterdäck till vår andra bil (jag sade ju att vi ränner på däckverkstan h e l a tiden), bytte däck i snöstormen och kom sedan in och försökte laga ugnen (som gick sönder i strömavbrottet) och allt gled på i relativa normala kvällsspår.

Så nu har vi en bil med vinterdäck tills imorgon. Tyvärr inte den bilen som vi har bilbarnstolarna i.

Men nu till det jag egentligen skulle berätta om: H pratade i telefon för första gången på sin tvåårsdag. Innan dess tryckte hon mest på knapparna (när jag visade mina barn en gammladags nummerskivetelefon fattade de inte vad det var) eller bara lyssnade. Men idag - tre månader i förväg - har S gjort sin telefondebut. För att förhöja nöjet med H:s sjukdag så frågade jag om vi skulle ringa mormor och vi gjorde det. Mormor var hemma och pratade på med H men plötsligt begärde S telefonen.

Han vill mest trycka på knapparna. Så jag gav honom en tv-fjärr men det dög inte. Han skulle prata! Så H langade över luren och mormor (som är en klok mormor även om hon är en lärare) förstod att det var S och pratade med honom. Helt plötsligt blev han alldeles lycklig i hela ansiktet och bara strålade "mormor! MORMOR!" sade han.

Det var lite spännande att vara med, den gången när han förstod att en röst i telefonen faktiskt motsvarade en människa han kände.

I flera minuter stod han sådär och bara njöt och sade "mormor!" och jag njöt också. Sedan återtog verkligheten sitt grepp om dagen, H skrek "jag pratade faktiskt!" och drog tillbaka luren och S tog den och tryckte på alla knappar han kom åt (inkl avknappen). Men ändå. Det är sådana stunder som man bara vill hålla kvar i hjärtat, när barnen får något slags härlig aha-upplevelse.  Och dessutom älskar sina släktingar!

sov ALLA i familjen igår natt. (Utom jag då för jag blir orolig när det är för tyst) (och när de hostar) (eller drömmer mardrömmar) (eller bara är vakna och nynnar) (eller helt enkelt varje natt) (och på dagarna ibland).

Iallafall, det har inte hänt sedan vi blev så här många. Och jisses vad utvilad jag kände mig imorse.

Måndagar är stora S-dagen här hemma, då A och jag hänger med S medan storasyrran är på dagis (tvärtom på fredagar). Min tanke i tidernas begynnelse var att det skulle ge mig mer tid att fokusera på storbarnen en och en och mer tid för dem att lära känna A. Jodå, det går väl sådär. Men det gråts en del de morgnar när bara en av dem får gå till underbara fantastiska dagis och den andra är tvungen att vara hemma med trista morsan.

Men idag blev en supermysig dag, med IKEA (Uppsalas inomhuslekplats) (för vuxna också, kanske?) med därvid sammanhängande obligatorisk korv och sedan lite av varje. S kidnappade en sköldpadda på IKEA som jag betalade lösen för vid utgången så att vi fick med oss den. Paddus, Paddus, skriker han och kramar den och pussar den. Den är rätt söt, skölden kan vara som en kudde om man blir trött av att gosdjurskela.

Det är underbart att få vara med storbarnen en och en (A i all sin skrattiga underbara småbarnsära, men han är ju inte den som tar initiativ i sociala sammanhang (utom just att le mot alla)) och S vågar sig på att ta så mycket mer plats när inte storasyster är med. Han kan bestämma sig för att börja storkramas i kassakön, att han skall springa runt några varv inne på toa utan blöja innan man får sätta på den, att A plötsligt måste behandlas som en liten klenod med egna klappar och pussar och storebrorsblickar, och att man plötsligt måste gå baklänges överallt...

Men sedan, när eftermiddagen kommer och storasyster kommer ut från dagisdörren så är det två rätt belåtna barn som ropar varandras namn och sedan håller handen hela vägen hem, hela vägen in genom dörren och hela vägen ut i köket tills de fått sina melliskex.

Lektion 1
H: Pippi kan flyga luftballong.
jag: Mmmm..
H: Jag kan också flyga luftballong, fast på låtsas.
jag: ja, till Marstrand och äta glass med morfar (en favoritlek)
H: Ja. Fast jag kan inte flyga utan luftballong.
jag: Nä. Inte jag heller.
H: Varför kan vi inte det?
jag: Vi har inga vingar.
H: Jaha! Flugorna har vingar och flugorna kan flyga i luften.
jag: Alldeles riktigt.
H: Men hur kommer flugorna upp i luften?
jag: (famlar förtvivlat efter lämplig förklaring, misslyckas förmodligen kapitalt för svaret blir) Öh, de tar liksom sats och hoppar och så fladdrar de med vingarna (ser omedelbart för min inre blick hemska Madicken-med-paraplyet-liknande scener, usch).
H: (fullt nöjd) OK. Men när flugorna somnar, vad gör de då?
jag: (fattar inte frågan, ser fullständigt nollställd ut)
H: Då kan de inte fladdra vingar, då sover de. Då trillar de ner från luften.
jag: OK...
H: Hur kommer de upp i luften då då? När de sover?
jag: (fammel fammel efter lämplig förklaring. Denna gång ser H min förtvivlade min)
H: Ingen fara mamma, Pippi lyfter upp dem. Hon är världens starkaste flicka.

Lektion 2
Elis, vår collie, och Ville, vår katt, busbråkar på morgonen. Brorsorna Bråk brukar vi kalla dem, att särskiljas från uttrycket Syskonen Kaos och Katastrof som storbarnen får heta ibland. Iallafall - hund- och kattbus med åtföljande svansviftningar och upphopp på bord och nertrill av grejer.
S blir jättelessen.
S: Ville! Ville! (drar mig i kjolen för att visa att Ville har ont och det är synd om honom).
jag: (med famnen full av tvätt, disk och grejer som måste med till dagis) Mmmm (fattar inte)
S: Ville! Ville! (med alltmer ökande förtvivlan i rösten) ELIS!
jag: Jaha! Du tror att Ville och Elis slåss?
S: Ja! (nickar ivrigt )
jag: Åh, S! Det är ingen fara, de busar bara. De slåss inte på riktigt! Titta, nu är de snart kompisar. (S tittar på det nu försonade paret som ligger bredvid varandra under köksbordet, trötta men tydligt sams)
S: Ville! Ville!
jag: Det är säkert, S! De är kompisar nu.
S: Ville ont.
jag: Nejdå, det är ingen fara. De bara låtsades, som ni kan göra på dagis ibland. Bara låtsas-bus var det! Tokigt! (försöker verkligen lugna honom men kämpar mot a) klockan, b) en famn full med osorterade grejer, c) min inneboende lust att skratta och rördhetsgråta med min känslige son)
H: (gör entré på scenen) Det är OK S! Ingen fara! De mår bra. De bara är djur.
S: Jaha! Tack! (springer glatt iväg mot nya äventyr)

förr eller senare kommer jag nog igenom väggen.

Det kan man säga är min mans valspråk. Han påstår att han ärvt denna envetenhet från många släktingar på hans fars sida.

OK. Vår son S har också ärvt den. (En sak jag inte tänkte på innan jag fick barn - om man gör barn med en man som är mer viljestark än man själv, så får man barn som är mer viljestarka än man själv)

Idag sköt han A i barnvagn (tack för moderna vagnar där man kan vinkla ner handtaget till barnvänlig höjd) på en sådan där gammal grusväg som det växer gräs i mitten av. Och inte i någon av de grusade hjulspåren utan på det höga svårgenomträngliga lätt fuktiga gräset i mitten. Just där bestämde han sig för att det var bäst att skjuta vagnen - inte på något lättkört ställe som hade varit rätt problemfritt, utan mitt i gräset, mitt i vägen, utan hjälp av någon, sköt han en vagn som han inte kunde se över och inte riktigt visste vart han skulle med. Men han gav sig inte, fortsatte skjutandet med ren viljestyrka.

Under tiden gick hans syster och sjöng på ännu en nyskriven sångtext, tack och lov rumsren men ändå lite brutalare än vad vi föredrar:
Heja Bamse, sparka sparka Bamse
för han tycker mycket om att slåss

Jag tror att hon egentligen ville sjunga starka starka Bamse, för det ligger närmare originaltexten, men jag hörde fel och frågade om hon verkligen ville sjunga om att sparka på Bamse som är så snäll. Det ville hon tydligen för då kom andra raden till.

S somnade i bilen på vägen hem. H sjöng en alldeles vanlig icke omgjord version av Imse Vimse Spindel. A log i sömnen.

men just nu finns det ingen underhållning hemma hos oss som går upp emot en sak...

Vi (M och jag) utförde stora Bolibompainropningen och den brukar dra fulla hus - varje fåtölj är fullt av ett halvvaket barn eller en halvsovande vuxen - men idag till absolut ingen nytta. De stod ute på trappen, tätt intill varandra - de hade klivit upp på bänken och spanade över räcket på det mest rafflande man kan se i dessa tider.

Jo, det är sant, och du, kära bloggläsare, är när som helst välkommen hem till oss för att ta del av detta fantastiska, spektakulära, ögonifallande fenomen: Bonden som har odlat marken som är precis kant-i-kant med vår tomt, var ute och tröskade.

Bolibompa har ingen chans. Inga barn var halvvakna  längre, alla sinnen var spända, varje nervtråd i kroppen vibrerade av längtan efter att fullt uppleva detta. I fyrtiofem minuter stod de där och bara tittade.

Tröskning. Det är underhållning det.

Och kanske ett nytt sätt för Sveriges lantbrukare att dra in lite pengar ett dåligt år som detta. Kan man konkurrera med Meg och Mog så måste det finnas stålar att hämta för den smarte, det på något sätt.

H: "Dollans dagis". Handlar om lilla Dollan som "skall gå till dagis. Det måste alla. Det har kungen sagt". Gullig och absurd med fina teckningar. Denna är godnattsaga, mitt-på-dagen-saga, A-ammas-saga och dessutom upphovet till dussintals internskämt som hon har med sin älskade Apa. "hihi, du har tappat byxorna, hihi" - man måste liksom ha läst boken för att förstå det roliga.

S: "Lollipop och pappa". Gobokenbok om lilla bebisen Lollipop, av obestämt kön och hans utmärkta pappa som tröstar när Lollipop gråter, skojar och skämtar och avslutar boken med att säga "jag tycker om dig, Lollipop". Det har hänt när jag har lagt barnen att S skrikit "pappa! pappa!" och då är det inte sin pappa han vill ha utan boken om Lollipop och pappa. Den är så poppis att när S får välja godnattsaga och väljer denna (självklart) så får inte jag läsa den utan det skall han göra själv i sin säng.

A: "Hur man får vuxna att förstå hur man skall lindra kolik" - nej, precis, det finns ingen sådan bok. Men tänk om det fanns! Den skulle vara mycket populär här hemma.

jag själv: Hmm, om man bortser från "What to expect the first year" och "What to expect the toddler years"? Finns det andra böcker? Öh, få se: don Camillo-böckerna, Gunnar Widegrens roliga Raggenböcker och PG Wodehouse. Alla snälla fina ofarliga böcker utan mord och elakheter. Ett måste för varje amningstillfälle.

M: Hinner inte läsa böcker, säger han, med famnen full av tvätt. När jag pressade honom sade han "alla reklamblad från Granngården, Elgiganten och Krauta".

Det jobbigaste när man precis kommit hem med en ny bebis till en familj där det redan finns barn är inte blöjbytena och nattvaken och läckagen utan att man som mamma - iallafall om man ammar - mer eller mindre sitter fast vid bebisen och därför inte kan vara "som vanligt" med de stora barnen så långa stunder. För att göra det hela ännu svårare så är de stora barnens behov av att mamma skall vara som vanligt extra stort och ens dåliga samvete extra känsligt under just den här tiden.

Tack och lov är M en mycket bra man. Och en mycket bra pappa. Han tar i där det krävs, gör det som behövs och sover inte förrän barnen är tonåringar - nåja, kanske något av en överdrift. Men ändå. Hans nätter är faktiskt inte nämnvärt lättare än mina amningsnätter ity att S reagerar på att bli store/mellan-bror med att gråta från fyra på morgonen tills sju på morgonen. Varje natt. Och då sitter jag med orsaken till hans reagerande fastklämt vid tuttarna, så det är kanske inte den lämpligaste tröstebilden han kan få på näthinnan. Pappa tar vid.

I viss mån gäller det här förstås båda barnen - det blir mycket mer far än mor för tillfället. Ibland reagerar de på detta. Imorse, när jag satt "uppkopplad", som en kompis till mig kallar det, med lillen, hör jag H skrika i köket till sin far "Jag gillar inte dig! Jag vill inte vara med dig! Jag vill sitta i ditt knä!" - allt med samma urarga tonfall. Tydligare än så kanske man inte kan beskriva den splittrade känslan som barn har inför sina föräldrar =)

A har börjat med napp. Till stor glädje för sin mor som innan dess agerade Bebisakademins Ständige Nappersättning. Detta fröjdar storasyskonen som nu har ett mycket utpräglat gemensamt intresse med den lille märklige nyanlände. Mycket tid går åt till att fundera över vems napp som är vems, över var As nappar är och deras egna - och så har ritualistiske S kommit på en ny familjeritual: nappbytet. Det går till så här:

S klättrar upp i den säng där A för tillfället ligger - eller böjer sig bredvid babysitter el dyl - klappar sin ömt och tyst sovande lillebror fint på kinden och på huvudet, inväntar beröm från närvarande förälder. Så fort detta är inhöstat rycker han brutalt ut lillebrors napp ur munnen och stoppar i sin egen. Sedan får lillebror, då ganska arg och högröd och nyväckt, S napp i munnen som kompensation, blir relativt nöjd och snäll. S sitter och betraktar med ömhet denna bild, slår A några gånger i huvudet - inte alltför hårt, bara tillräckligt hårt för att A skall börja gråta, drar ur sin egen napp, stoppar tillbaka As ursprungsnapp och tar själv sin egen tillbaka.

Detta kan  upprepas ad aeternam om inte mammor och pappor griper in. Vilket vi förstås gör.

Nu har vi varit på semestern. En sådan där idyllsemester då barnen fått rikliga tillfällen att bada i havet, åka båt, hälsa på kompisar, leka med till synes outtröttliga mormor och morfar, och allmänt bara göra sådant som är gôtt. Även denna mamma har haft sköna dagar med sovmorgnar och annat som normalt tillhör drömsfären för flerbarnsmammor.

Visst har yttervärlden trängt sig på genom att t ex bilverkstaden ringt och meddelat att femtontusen är ett fyndpris för den aktuella reparationen osv - men på det stora hela har idyllen fått härja fritt med oss.

Å andra sidan är ju en idyll lite vad man gör den till...antingen trivs man när allt är bra eller också så kräver ens själ Den Dramatiska Sidan av Saken...

S har glatt solat sig i glansen av sol, hav och lycka. Förnöjsamhet har strålat från hans ansikte när han vadat omkring, lekt vattenlekar, tittat på spännande grävskopor, åkt på axlar och sovit i vågsvallet på båten. Förtjusta skratt har varit hans favoritljud under dessa salighetsveckor...

För Hs del är inte idyllen tillräckligt rolig utan en och annan kamp, och en och annan djupt utlevd känsla. När hennes morfar tog med henne på Liseberg så var glädjen fullständig för varje "åk" de tog, men sorgen outhärdlig varje gång ett "åk" tog slut. Hon har också hittat sätt att verbalisera denna dramatik - och dramatik är det, av äkta melodramklass...detta är ett rätt typiskt meningsutbyte:
H: (har roligt i badet)
Vuxen: Nu är det dags att sluta bada och gå och lägga sig!
H: Nej! Jag vill inte! Jag vill bara bada, jag vill vara här!
Vuxen: Nej, nu är det som jag säger, dags att sluta.
H: Då FÅR jag aldrig mer bada då! (storbölar)
eller
Jag: Nu förstår du H skall mormor och morfar passa dig ikväll så skall pappa och jag gå ut på restaurang.
H: Nej! Du får inte åka! Du skall vara här! Mormor kan åka!
Jag: Nej, mamma och pappa vill åka iväg. Men mormor och morfar passar dig och så ses vi imorgon bitti.
H: Då blir jag ALLDELES ENSAM!!!

Den värsta varianten av detta kom härom kvällen, när jag blev avbytt av barnens far när det gällde att "ligga bredvid" när de skulle sova för natten. M var så snäll och välvillig för att jag också skulle få sitta lite på en altan och njuta, så han kom in och sade att han kunde ligga och verka sövande medan barnen somnade. Sådant accepterar inte en första klassens drama queen utan protester.
H: Mamma!!! Mamma skall sova här! Inte du pappa.
M: Men mamma måste göra något annat, jag kan ligga här lite.
H: Då HAR jag ingen mamma då!

För min egen del så påverkas idyllen alltmer av den ökande trångboddheten hos nästa lillbebis som kommer till oss. Mest är det fråga om förnöjsamhetsvarianten. Men vi skall väl inte förneka varifrån H fått sina gener....

M: Är du trött? Vill du att jag skall köra bilen?
Jag: (som också älskar att köra bilen, och i hemlighet verkligen längtar efter att köra, men av obegripliga hormonanledningar använder martyrrösten) Nejdå, jag kan hjälpa dig lite om du känner dig trött. Visst kan jag nog köra.
M: Men det är ingen fara. Jag gillar att köra, jag kan köra en bit längre.
Jag: ja, om du inte vill ha min hjälp förstår jag ju det. En del tycker ju att gravida kvinnor är som höns.
M: Vill du köra så får du gärna det.
Jag: Ja, som sagt, säg bara till om jag kan göra ditt liv lite enklare. (drabbas plötsligt av Basil Fawltys personlighet) Jag kanske kan stanna och kolla lufttrycket i däcken också och kanske lägga mig ner på marken och kravla under bilen och känna efter om oljefiltret sitter fast ordentligt.
M: Öh...nejdå...jag bara tänkte att - ja, du brukar ju gilla att köra bil och om du ville det så...men vi kan prata om något annat.

Humörsvängningar? Jag? Inte då? Det är bara ett klart fall av ärftlig D.Q. Jag är helt oskyldig. Allt som jag inte kan skylla på hormoner kan jag skylla på gener.

Så var det dags för tillväxtultraljud igen. Bebisen var STOOOOR och låg på +26% dvs en beräknad födelsevikt (om fullgången) på 4410 g. Så stort barn har jag aldrig fått förut, å andra sidan är det ju vanligast att snittbarn kommer lite tidigare..

Det var så kul att se bebben som enligt bm som gjorde ultraljudet har HÅR på huvudet. Det är spännande vad mycket de kan se nuförtiden =)

Så skall vi åka iväg på semester ett tag. Först bara jag och barnen och sedan mannen och hunden också. Höns och katt får stanna hemma. Det skall bli skönt att komma till västkusten men själva resan dit fyller mig med skräckblandad förkylning, som en god vän till mig säger.

Vi skall färdas femtio mil med två trotsande och lätt diarreiga barn och med bara en vuxen...men det skall väl gå bra?

Jag hör barnen hoa i trädgården och skall nu sluta mig till dem. Vi hörs när jag kommer tillbaka.

Tja, förresten - färdigflyttad är kanske lite skrytsamt i sammanhanget. Vad jag menar är att våra kartonger och vi är här nu. Men vi är inte så uppackade som man kanske skall vara för att få kalla sig färdigflyttad direkt.

Vi har bytt hus med mina svärföräldrar, så de har fått ett litet nätt lättskött tvåpersonshus och vi har fått fördubbla våra kvm och har plats att andas och barna att leka, och får byta ut våra tidigare asbestgrå ytterväggar mot falurött med vita knutar, som det skall vara. =)

 Men det är klart att det är lite kris för ett barn att byta sovställe och lekställe och allting - kanske särskilt mycket så om man från köksfönstret kan se det gamla boendet rätt klart och tydligt.

Förmågan att formulera vad man tänker och känner är nog till väldigt stor hjälp i sådana sammanhang - kanske i alla sammanhang? Vår dotter har lyckats verbalisera sin väg från
"jag vill flytta tillbaka alla mina saker till MITT hus igen"
via
"alla mina saker är här så jag bor här fast månlampan måste komma hit"
och
 "nu bor jag i farmor farfars hus och de bor i mitt hus"
vidare till
"jag vill bara bo i det röda huset nu, farmor och farfar får bo hemma hos mig"
och numera ända till
"jag älskar mitt nya hus. farmor och farfar har också nytt hus, det är grått"

Vår son har mest fått hänga med, eftersom hans verbaliseringskonst sträcker sig till enstaka ord som dock kan sägas med många olika emfaser. Abstrakta begrepp som "hemma" och så har vi inte riktigt hunnit till, håller mest på med djurens namn och läten och så "gummipaj" (give me five).

Det märks verkligen att det är bra att kunna prata sig igenom saker och ting, iallafall.

En kortblogg för att tala om att nu flyttar vi (trehundra meter). Så det kan dröja ett tag tills datorn är uppe och funktionell igen.

Vi har packat och donat och hela tiden försökt ta hänsyn till barnens känslor. Som medvetna och uppdaterade föräldrar har vi ju inte missat att en flytt kan vara jobbig för barnen. Så vi har försökt att låta bli att packa deras leksaker och andra viktiga saker, skjutit upp det så länge som möjligt helt enkelt.

Men det är klart att de har  märkt att kartonghögarna har växt omkring dem och att hyllorna blivit tomma. "Var är alla böckerna? Var är alla tallrikarna?" har H gått omkring och sagt. Hennes moderna och barnpsykologipålästa föräldrar har förklarat att de måste packas för att de skall kunna följa med till det nya stället vi skall flytta till.

Det har verkat göra henne nöjd men konfunderad och packning och annat har kunnat fortskrida.

Men så kom frågan iförrgår kväll:
-Skall inte mina leksaker få följa med till nya stället?

Så istället för att bli lugn över att vi inte packat hennes grejer blev hon ju orolig! Det är inte lätt att vara en kunnig och skicklig förälder.

Idag var vi på det läskiga hjärtultraljudet, det som skulle avslöja om bebisen i magen har Ansgars hjärtfel. Det var inte någon särskilt uppvisningsvillig bebis, den lade ständigt sina armar och ben i vägen för ul-givaren, men doktorn hann se att Ansgars hjärtfel inte finns hos bebisen (än).

Det här är ju ingen hundraprocentigt säker sak - bebisen kan mycket väl få hjärtfelet innan förlossningen och det vet man inte om Ansgar hade så här tidigt (fast eftersom hans hjärtfel var så grovt är det troligt att det hade synts i v 29) - men det känns alltid skönt att höra att något är bra.

Imorse var jag så förfärligt nervös så jag höll på att gå åt. Förutom att ringa och skälla lite på Viasat så kom jag bara på en sak att göra, och det visade sig också vara ett mycket bra val - åka de nio milen upp till Ansgars grav och plantera lite blommor och "prata lite". Det kändes toppen att göra det, kändes som att det passade in. När jag skulle gå sade jag "jag är glad att du finns" - och det var skönt att få säga det också. "Jag är glad att du fanns" tänker jag också ibland, men det är liksom en annan typ av tankegång då.

Vad kan jag berätta mer? De hemmavarande barnen har kommit på en rolig lek som är någon slags skratt-tafatt. De springer efter varandra och när de sedan får tag på varandra måste de skratta och skratta och skratta. Det är rätt härligt faktiskt.

S har upptäckt att han kan klättra upp på (och faktiskt, glädjande nog för den ömma modern, ner från) en pall, en låg pall vill säga. Så det gjorde han hela kvällen och ville ha applåder för. Mest tittade han efter storasysters applåder. Men hon ville också klättra upp på pall och få applåder, det kan man förstå, det var längesedan så enkla tricks funkade för att hösta in beröm för hennes del =)

blev det till efterrätt ikväll, och det av två skäl...för det första fick vi ta av S gipset! Hurra hurra! Vi tog av det efter glassen - tänkte för en gångs skull att det inte gör så mycket om det kommer på själva gipset - och jag har faktiskt sparat själva skenan...en underlig form av sentimentalitet kanske men så är det att vara förälder.

S blev jätteglad och kände om och om igen på armen och pussade på den, glad, antar jag, att den kommit fram igen. Hans allra första reaktion var rent sjukgymnastmässig, han började röra på fingrarna och armbågen som om han aldrig gjort annat än tagit bort gips och därför visste exakt hur man skulle göra. Det var en superglad liten kille som glatt busade runt ungefär som vanligt, trots att hans ömma och oroliga moder försökte hindra honom - det verkar ju så skört nu när armen är oskyddad...

Skäl nummer två: H har äntligen fått en juniorsäng. Eftersom hon inte visat något som helst intresse för att försöka klättra ur sin spjälsäng så har vi struntat i att byta och rätt glada över att hon inte vandrar omkring på nätterna. Men nu finns det två skäl att byta:
1) jag har listat ut att hon nog kommer att ta sig ur spjälsängen det närmaste halvåret och för att hon inte skall behöva stå ut med alltför många nya grejer i samband med att bebisen kommer så tänkte jag att vi byter nu när det liksom blir en sak åt gången
2) hon har för läskiga mardrömmar på nätterna (som jag skrivit nedan) och detta har medfört att hon är jätterädd för sin säng. Så vi tänkte att bytet av säng skulle kunna göra läggdags lite mer positivt...

Åh, vad glad hon var. Hon fick vara med och skura sängen (det är en gammal släktsäng som har stått i förråd ett tag så den behövde en grundlig rengöring) och sedan hade jag köpt lite Nalle Puh-klistermärken som hon fick sätta på den.

Sedan var hon alldeles för uppspelt för att titta på Bolibompa och ville bara gå och lägga sig. Hennes vilja visade sig starkare än vår så redan halv sju var hon iförd pyjamas, färdiginhalerad och vackert placerad på kudden med Stora apan intill sig.

Underbart glada barn idag alltså!