ANSGARS SYSKON

När jag var student, typ ,så var jag i det närmaste en expert på att spara ögonblick. Fina tillfällen, när folk sade något fantastiskt bra ("åh, vad jag önskar att det FANNS folk som du", sade en kompis till mig en gång) , eller när något kändes så där totalultimat - någon sade något som var som en rubrik på hela deras karaktär("jag kanske har dålig moral, men jag har god smak"), eller en kompis fick ur sig något som var citatboksmässigt ("alkoholromantik är den enda sanna romantiken"), eller så. Det är klart att komplimanger man fick, särskilt sådana som inte var uttänkta nu-skall-jag-säga-något-snällt-komplimanger, de fick alltid mycket uppmärksamhet av mig...

Jag kunde spara dessa ögonblicksbilder som ädelstenar - ta hem dem, titta på dem, vända och vrida på dem och se hur ljuset reflekterades i dem vid olika tillfällen och i olika belysning - så småningom trä upp dem på ett pärlband av minnesbilder. Och jag höll hårt hårt hårt i dem.

Nu har jag barn! Barn! Som jag ju bryr mig mycket mer om än någon annan, oavsett dessa andra personers allmänna värde i mitt liv. Men på något sätt har jag tappat förmågan att sådär totalintensivt spara minnesbilder av ultimata saker som de gör...(kanske är därför jag bloggar? för att försöka spara det jag kan?)

Beror det på, tror ni, att det blir så många ögonblick när man har barn? Att livet är så uppfyllt av dem att man inte rimligen kan komma ihåg alla? Att tiden inte räcker till att "ädelstensgranska" roliga och smarta saker som de har sagt? Eller beror det på att man är så trött hela tiden? Iallafall känns det trist att man inte kan komma ihåg allt. Känns som "bortkastad träning" att i alla dessa år ha gått och gjort mentala fotoalbum och nu inte komma ihåg mer än hälften...

Här är iallafall några pärlor från det senaste dygnet.

Igår kväll när jag satt i min stora fåtölj kom S på att han kunde leka tittut med mig. Så han stod bakom fåtöljen och stack fram huvudet på ena eller andra sidan och sade "TITTUT!" jätteglatt. Han var så nöjd med sig själv så han skrattade hela tiden, vilket ju avslöjade vilken sida hans ansikte skulle dyka upp på. Inte för att det förminskade det roliga/härliga i det hela, det var så himla gulligt att se hur k u l han (och jag med) hade.

Imorse vaknade S ledsen (tror att det är en ny tand på gång, men det kan förstås - man kan ju alltid oroa sig - vara något läskigt med den frakturerade armen) och H sade, nästan i sömnen "såja, S, mamma kommer snart, mamma sover men H är här, ingen fara, lägg ner dig, du kan sova lite, såja såja S" och började sedan sjunga Blinka lilla stjärna som vi brukar sjunga på kvällarna. Så himla gulligt och omtänksamt.

Ikväll efter middagen så fick Hs fantasi hur mycket spelrum som helst. Först hittade hon ett gosedjurslamm och bestämde sig för att det var hennes lammunge Pontus. Så rotade hon fram en docknappflaska och skulle sitta för sig själv och mata Pontus i ett litet hörn och klappa honom och sjunga Bäbä, vita lamm för honom och gosa. Ingen annan fick klappa Pontus heller, men när S blev trött och började gråta gick hon och erbjöd honom att klappa Pontus. Som tur var ville han det!
Så fick man bara kalla henne för Lisa för det heter ju Pontus "matte" i Barna i Bullerbyn".

Det är ett märkligt fenomen att folk som bor i staden vill ut på landet när det är vår, men vi som bor på vischan vill fira våren genom att åka in till stan. Iallafall vi=jag och mina barn.

Så idag gjorde vi slag i saken. Mina egna motiv är nog rätt så glass- och kafédoftande. Barnas motiv är nog mest att det är så ont om lekplatser på landet.

Så vi for in till Uppsala och lekte vid en lekplats. Det märks att H är en stor tjej nu, hon leker på ett mycket mer rutinerat sätt än förra året, hon vet hur man klättrar upp på gungdjur och annat skojigt, och hon gungade till och med på en storbarnsgunga. S däremot är ju en lekplatsnovis men han skrattade belåtet när han gungade och trivdes som aldrig den i sandlådan.

Han lyckades till och med stjäla en liten kratta som något annat barn glömt kvar. Jag visiterade honom liksom inte men han hade nog - med sin handikappade högerhand i högsta hugg - lyckats smuggla med den från sandlådan till vagnen till bilbarnstolen för jag hittade den när jag lyfte ur honom. Om något bestulet barns förälder läser detta, så hör av er. Vi skall återgälda den vid nästa stadsbesök.

Sedan blev det glass för hela slanten.

Det var idylliskt och trevligt och vi glömde nästan bort gipset.

Ja, "GIPS" är för övrigt Hs senaste ord. Hela morgonen sprang hon omkring och sade "S har en sådan där på armen, jag har ingen sådan" så jag fick lov att lära henne säga "gips". Sedan sade hon glatt det till alla som vi mötte.

Världens mammigaste son och jag for iväg för att inskola honom på dagis. Ett nytt dagis, nystartat, men med (för dottern) gammal och invand personal. Såg fram emot att få se min supersociala dotter bland sina kompisar och visste redan innan att sonen skulle bli sittande hårt tryckt emot mig och gråta så fort någon tittade på honom.

Vi kom till dagis. Vi klädde av barnen. Sonens inskolningsfröken (som en gång i tiden varit dotterns inskolningsfröken) tog emot honom. Han grät en skvätt. Hon satte ner honom på golvet - han kröp raskt iväg till leksakerna och började greja med dem.

Dottern satt under tiden hårt tryckt emot mig i min famn och vägrade att lämna mig.

Barn är rätt så intressanta.

Dag två lekte mammagrisen glatt med andra småkillar, och grät bara en gång - när inskolningsfröken lämnade rummet....

Dag tre satt jag i fikarummet och läste Allers från 1994. Jo, då hade också dotterns kris löst sig, hon hade fått börja inne med de stora barnen och det var så oemotståndligt intressant att inte en gammal mamma förslog så mycket....

Dag fyra var jag ute och gick med en annan inskolningsmamma och dennas pudel Brutus.

Dag fem var jag inte ens där.

Och nu verkar allt bara flyta på. Personalen säger att de inte haft lika lätt att skola in någon sedan dottern började där - hon som andra dagen sade till mig "mamma köra bilen, H leka barnen, hejdå."

Fantastiskt.

Han måste ha varit understimulerad hemma. Bevisen? Ja, dels är det ju den stora kärleken till dagis. Och dels är det alla små framsteg som han plötsligt uppvisat....igår hade han ett ord för äpple (som dagis ger som morgonfika) - Bappele, sade han flera gånger nöjd och belåten och kastade skivat äpple i golvet här hemma....idag åt han själv med sked ur tallrik.....han har börjat hitta på internskämt och skrattar så tokroligt när man fattar dem.....

och så har han börjat duka bordet här hemma! Vi har ett skåp med plasttallrikar, plastglas (ett märkligt ord), plastbestick etc. Nu, om man vänder ryggen till S i några minuter, så är han där och dukar fram på vårt matbord. Man kan finna den yttersta kanten (som är så långt han når) belamrad med åtta små plasttallrikar, skålen med Tomtebobarnen på, fyra plastglas i olika storlekar och så lite plastbestick av uddakaraktär....detta måste ju vara en naturbegåvad (men kanske, öh, extra kreativ) inredningsdekoratör.

H mår bra av de stora barnen också. Harmoniskt värre är det med andra ord. Och hon har blivit så vårdande så det nästan är komiskt.

Jag var lite sjuk i lördags. Hon gick in i köket, hämtade en sked, låtsades tappa upp medicin från knappen på vårt tv-skåp, kom med skeden, jag fick svälja, så gjordes det hela om och om och om igen. "Du blir snart frisk nu," sade H, "nu mår mamma strax bra," lugnade hon sin (inte alls oroliga) lillebror och far.

ja, det är härligt med ens barn!!!

Och så för lill* Hoppsan då? Ja, vi väntar bara på att även familjens barnafader skall bli frisk så att namnförhandlingarna kan börja äga rum....

Hjärtultraljud av bebisen i magen är nu avklarat, iallafall det första. Det gjordes ju nu i v 20 och det innebär att det är alldeles för tidigt för att upptäcka Ansgars hjärtfel. Jag fattar inte varför de kallar oss så tidigt, för de vet ju det - de är ju rätt vana vid oss, som läkaren skrattade lite och sade. Vi är ju rätt vana vid dem också, men det blir alltid ont i magen och stressigt innan man skall dit. Man tänker "den här gången åker vi dit, den här gången kommer det INTE att gå bra."

Först och främst - saker och ting ser ljusare ut för lilla Lova som jag skrev om nedan. Bara att hålla tummarna att allt fortsätter i den riktningen....

Sedan: på en mailinglista där jag är med blev jag inbjuden att skriva tio saker om H och tio om S. Tänkte lägga ut dem här också, i storleksordning med systern först - H:

















10. har börjat göra egna böcker där hon tecknar "gubbar" och klistrar in bokmärken.

och så S:

av rena skära vidskepelseskäl - men (jag viskar väl lite) det verkar faktiskt som att alla är friska nu. Kan det verkligen stämma? Jag börjar fundera på en ny tideräkning där man inte så mycket går in för att vara frisk som för att vara temporärt fria från symptom på magsjuka. Jag vet inte om det är optimistiskt eller pessimistiskt att tänka så men det känns för tillfället realistiskt.

Nåja. Nöjd är man iallafall när alla uppför sig ungefär som vanligt och ingen verkar ha alltför konstiga behov och matvanor (eller brist därpå).

Istället så gick värmen här hemma. Fast det löste sig tack och lov efter bara några timmar tack vare två mig närstående män.

S kan bygga torn av klossar nu och rör sig fritt mellan möbler, så länge de inte står altlför långt ifrån varandra.

H har tillbringat kvällen med att "läsa" böcker för S, dvs hon tar böcker som hon kan handlingen i och återberättar den. Så här blir "Morris på stora ängen"
-Titta, där Morris. Morris fyra. Morris får inte gå i trappan. Stora ängen härligt. En dag Morris stor, stor, stor, springer fort fort fort. Matte botta! Var e matte?!?! Inte dä, inte dä, DÄ!!! Morris så glad."

Imorgon skall hon (om inga nya katastrofer inträffar) tillbaka till dagis. Jag tror att vi är många som längtar efter att hon kommer dit.

NU - när vi nästan började tänka att vi klarat oss, resten, från magsjukan, NU är lillkillen sjuk också. Och H är igång igen också. Jag skall inte säga att jag längtar tillbaka till jobbet, bara konstatera att jag aldrig fått ovansidan av vänsterfoten nerspydd av någon på min arbetsplats.

..som gör att spyorna duggar tätt här hemma. Allt från vinterkräksjukans hemskheter till löjliga önskebilder om att det nog bara var en ren tillfällighet grasserar i min hjärna medan jag bär lakan och annat fram och tillbaka...

Sedan följs ju alltid detta av de väldigt spännande tankarna - när skall det spys härnäst? Vem skall spy? På vad? och hur mycket rengöring kommer att krävas?

Nästan som en liveversion av Cluedo, fast utan mord och med kräks...

Det värsta är att jag först inte ens trodde dottern när hon väckte mig i natt och sade att hon hade kräkts. "DET kan ju ändå inte vara möjligt," tänkte jag - varför tänker man så? Så det tog lång tid innan hon lyckades överbevisa mig om motsatsen....stackaren!

Nu ligger hon och sover på soffan (närmare duschen) och jag har iallafall fått eld i kaminen. Alltid något som måste fixas hur alla än mår. Så får vi se hur dagen blir...

Igår hände det som jag försökt förbereda mig på länge - naturligtvis när jag var borta hemifrån - H låste in sig på toa. Hon älskar att vara inne på toa och dona och greja, oftast borstar hon tänderna, tvättar sig, tvättar golvet, duschar och låtsas deodoranta sig, samt förstås, favvoprylen - gå på toa. Hon har börjat gilla att stänga dörren, förmodligen för att vi alltmera börjar gilla att stänga dörren om oss (lyx ser annorlunda ut än vad det gjorde innan man hade barn)...

Iallafall så lyckades hon vrida om vredet på dörren så att hon var inlåst och hon ropade till M "Pappa! Jag inne! Rädda mig! Rädda mig!" samtidigt som hon panikartat höll i vredet så att det var rätt svårt för M att med en skruvmejsel vrida om vredet. Men han lyckades iallafall och hon kom ut.

Sedan dess har hon pratat M Y C K E T om detta. "Jag inne toa, pappa räddade mig!" och så gråter hon. Det måste ha varit en superläskig känsla att vara instängd och inte veta hur man skulle ta sig ut...nu har vi skruvmejseln liggande nära till hands, tror att det är mest praktiskt så. För en annan del av bearbetningen (?) (eller bara det allmänna vansinnet) har varit att gå in där och skaka ordentligt i dörrhandtaget och vrida vredet fram och tillbaka...

Vad händer mer denna trettonhelg? Jo, vi har varit ute och gått och hon har varit en exemplarisk storasyster. Vi gick en LÅNG flertimmarspromenad och när lillbrorsan tröttnade på att sitta stilla i vagnen så sjöng hon för honom "bä bä vita lamm, har du nån nån ullerullerull, jaja, skära banan, ja har häcken full" och gosade med honom och lät honom till och med låna den älskade apan som är hennes ständiga följeslagare. Snällt va?

Lillebror i sin tur gör stormmässiga framsteg, från att ha försiktigt börjat krypa "ordentligt" ett par dagar före jul så kan han nu ställa sig upp, gå utmed möbler, släppa taget med en hand, gå med läragåvagn och han har till och med sagt sitt första ord: "Pa!" för Lampa.

Nu sover de sött. Hoppas jag iallafall. Sista meningsutbytet med H denna kväll:
-Sov gott nu.
-Jag VILL INTE sova nu.
-Nähä, vad vill du göra?
-Dansa, dricka saft, sjunga om grisar.

En ljusning på dagisfronten! Nu är det plötsligt roligt!
Någon av följande saker kan ha hänt:
1) Det berömda bakslaget kanske är på väg att ebba ut
2) Hon får numera ta med sig Storapan (högst älskad av alla mjukisdjuren) till dagis
3) Det var picnic igår och maskerad idag
4) Hon har börjat äta där, så hon kanske orkar lite mer
5) Dagiskorten kom häromdagen och hon har suttit och tittat på gruppbilden hur länge som helst och pekat på både barn och fröknar, och talat om vad vissa heter och att andra är fina och snälla...
6) Vi kör stenhårda morgonrutiner dagismorgnarna så att hon skall vara väl förberedd på vad som gäller

Skönt är det iallafall.

Sonen har lärt sig att ställa sig upp mot möbler (ibland går det). Idag var han med mig på jobbet och då reste han sig (mitt under pågående syförening) upp mot en stol och började knuffa den framför sig. Fördelen med att han har väntat såhärpass länge är att han kan sätta sig ner lugnt och sansat när han inte orkar eller vill längre, och dimper inte i backen med en alltför stor smäll...

Det var inte en dag för tidigt, för bvc gör tiomånaderskoll imorgon och då skall de tydligen kunna resa sig upp och gå utmed möbler.

Det verkar gå framåt med dagisandet för Hs del. Hon gråter inte hela dagarna längre, men hon vägrar att äta på dagis. Inte ens glass. Hela den här veckan har hon avstått från varje molekyl av mat på dagis.

Man undrar ju vad det är för tankar som styr detta. Litar hon inte på dem? Är hon inte tillräckligt avslappnad för att äta?

Hon har dock glatt berättat för personalen att hon och pappa äter hela högar med tofflor hemma. Igår när jag och S var borta på kvällen så festade de tydligen loss på glass med sylt och våfflor. Så just idag kanske hon helt enkelt inte var så hungrig.

Men jag funderar och funderar på vad det är som gör att hon inte vill äta....

Idag på Rapport var det ett avsnitt om mirakelbarnen som överlevde svåra hjärtfel med hjälp av skickliga läkare och operationer. För tio år sedan var det 10-12 procents risk att dö för barnen som föddes med hjärtfel. Idag är det 1%. Lugnande och trevliga siffror? Men Ansgar överlevde ju inte och då blir mina känslor inför Isidors lyckliga mamma väldigt dubbla...

Dels är jag väl en av de få som kan förstå exakt hur lycklig hon faktiskt är, och vad hon har gått igenom. Och dels har jag en missunnsam elak del som tänker (eller snarare känner) "om inte jag fick ha min son kvar så tänker jag minsann inte vara glad för någon annans skull heller"....

Vad knäpp man är. Inte skulle det kosta mig något att vara odelat glad för hennes (och alla andra överlevarmammors) skull. Och jag är glad för dem - men som sagt, ett litet förbehåll sitter som en tagg i mig....

Nåja. "En mor är aldrig gladare än sitt olyckligaste barn" har jag hört någonstans. Visste inte, innan allt det här började, hur sant det ordspråket är. Men Ansgar är väl inte olycklig, det kan jag inte föreställa mig. Borta, ja, men inte olycklig.

Men min unga matvägrare, jag undrar hur hon har det egentligen. Tänk om man kunde fråga. Men hon befinner sig på nivån där "Glad" "Lessen" "Trött" och "Aj" (arg) är de fyra hörnen i känslorektangeln. Allt däremellan är overbaliserbara gråzoner....