ANSGARS SYSKON

blivit lite fult här på förstasidan så jag snabbar mig att uppdatera igen. Det enda viktiga den hrä bloggen gör nuförtiden är ju att peka vidare mot sin nya adress, så vi gör väl det:

Nu var jag visst här och skrev igen, ett litet märkligt inlägg, se nedan.

alla bloggbesökare!

Min snälle bror har gett mig en alldeles egen domän i födelsedagspresent.
Så nu flyttar bloggen, den har fått en fin alldeles egen adress, som är

http://ansgarssyskon.se

Välkommen dit!

Bloggen skrivs i wordpress och jag håller på att lära mig, så det är inte superproffsigt direkt. Men jag jobbar på det.

http://ansgarssyskon.se

För att fira lite handlar mitt nya inlägg där just om adressändring, men inte om bloggens adressändring.
Nu blev du allt nyfiken va?

http://ansgarssyskon.se

Välkommen dit...

Som så många andra mammor rensar jag garderober inför hösten. Barnens först, sedan min egen (M klarar sin själv). För många är det skönt att rensa garderober. För mig finns det ett moment i samband med garderobsrensning som är starkt förknippat med oro.  Jag vet redan på förhand att det kommer att komma över mig. Jag vet hur det kommer att kännas, jag vet hur jag kommer att göra. När allt kommer omkring har jag städat garderoben många gånger sedan  2002.

Jag vet inte exakt var de ligger någonstans, vilken låda jag stoppat dem i den här gången. Men jag vet att de finns där. Och jag vet att jag borde slänga dem.

Men jag känner liksom på mig att jag inte kommer att göra det.

Så, när barnens garderober är färdigstädade är det dags för min. Det är bara att börja. Jag vet några kläder som skall ut och bort. Några andra som behöver lagas. Jag omorganiserar lite grann, bläddrar igenom tröjor inför vintern och kollar att de är hela. Plötsligt ligger de där, instuckna mellan några träningskläder…de blå byxorna.

De blå byxorna borde slängas.

De är för långa.  De är lagade – ja, tjugo gånger kanske. Resåren är dålig. De är slitna, färgen är nästan borta från dem. En gång i tiden var de intensivt blå och mjuka, tjocka, lyxigt sköna. Nu är de väldigt tunna och nästan grå. Jag använder dem nästan aldrig.

Men jag kommer inte att slänga dem idag heller.

Det är byxorna jag hade när Ansgar dog. Den där morgonen, när det bara var att klä sig så fort man kunde och springa ner till neonatalen/spädbarnsintensiven. Samma kläder som jag hade när jag själv nöddöpte Ansgar på sjukhuset. Samma kläder jag hade när jag höll honom när han dog.

De finns med på korten från den dagen. Men självklart innehåller de inga spår av Ansgar eller något, de är ju tvättade och de första åren använde jag dem väldigt ofta. Jag, som väldigt sällan bryr mig om att laga trasiga kläder, har pietetsfullt restaurerat dem när det blivit hål eller slitningar. Jag vårdade dem ömt, under några år. Men jag var löjligt noggrann med att inte packa ner dem som sjukhuskläder någon av de andra gångerna vi varit inne och fött barn.

De första åren använde jag dem väldigt ofta, som sagt. Lite för minnenas skull, men också för att de var sköna. Och - då för tiden – rätt snygga. Dessutom anpassade de sig på ett mjukt och vänligt sätt till en gravid eller nyförlöst kropp. Det var ju mjukbyxor, men liksom eleganta mjukbyxor.

Nu har jag inte burit dem många gånger de senaste åren. De är så lagade, slitna, etc. Jag har funderat på om jag skulle sy påsar av benen på dem, påsar att packa kläder i kanske? Eller om jag skulle spara dem lite mer på allvar, lägga ihop dem med Ansgargrejerna kanske? Eftersom jag ändå inte tycks kunna släppa taget om dem? Eller om jag, rationellt och intelligent, helt enkelt skulle slänga dem.

De tar nämligen inte så stor plats i mitt minne, inte så stor plats i verkligheten heller, för den delen. Jag har lyckats slänga andra Ansgar-förknippade saker och anser inte att jag håller så hårt i mina minnen. Så det rationella är verkligen att låta byxorna gå. De har tjänat mig väl och de förtjänar att vila.

Det är här garderobsrensningsmolnet kommer in i bilden, molnet som har hängt över min dag. För jag vet att garderobsrensning är ett sådant utmärkt tillfälle att ta farväl av byxorna.

Jag lägger dem med bestämd min i utrensningspåsen. Det är dags nu, fyra barn senare och nästan åtta år senare. Byxorna är inte något alls för mig. De har inget med Ansgar att göra, de minnena finns på andra håll. De har inget med sorgen att göra heller – det är inte så att jag använder dem för att sörja eller gråta ut vid. Jag vet ju inte ens riktigt var jag har dem om jag skulle stanna upp i vardagen och fråga mig själv. Det är dags nu.

Jag packar vidare igenom mina prylar. Tänker förvånansvärt lite på byxorna. Lyssnar på musik, det är tomt i huset för M och alla barnen är ute och målar falu rödfärg  i garaget. E sover i sin inne-vagn. Det känns skönt, beslutet är fattat. Jag är mogen nu.

När jag ser barnen och maken korsa över gårdsplanen för att komma in i huset och fika, går jag resolut till min kläder-att-slänga-säck och plockar ur byxorna. Jag har diskuterat och argumenterat med mig själv men det finns tydligen andra värden än de rationella.

Det här blev inte heller dagen då de skulle slängas.

Alla ändras vi under sommaren - eller så märks det mer då för att man är mer ute ur sitt sammanhang än vanligt.

E märks det förstås mest på. Det händer så mycket, hon vill bara stå upp (man får hålla i henne förstås). Idag har hon suttit med oss vid matbordet, i egen stol. Hon är fortfarande så liten att hon inte följer vårt ätande med hungrig blick utan är rätt nöjd med att sitta och fingra på en röd plastslev.

A har också blivit märkbart större i sommar - ja, han har ju fyllt fyra, bara en sådan sak. Häromdagen på biblioteket gick han alldeles självmant fram till informationsdisken.
-Hej, har ni information här?
-Ja, sade killen bakom disken och log.
-Jag behöver en speciell bok, en som handlar om ubåtar.
-Oj, sade killen bakom disken. Du måste vara intresserad av ubåtar. Han började slå på datorn.
-Ja, sade A, jag har varit på en ubåt, man kunde gå ombord och titta. -
-Jaha! Var var det då?
-I vattnet. (kort tystnad) Har du någon bok?
-(efter att ha slagit febrilt på datorn) Jag tror inte det. Men vi skall gå bort och tittta.

Tyvärr hade biblioteket inga böcker om ubåtar för barn, vi hittade "Mulle Meck berättar om båtar" men det var ju bara en enda ynka liten bild på en ubåt och ingen information. Men ändå, modigt och duktigt, eller hur?

S har utvecklats till att bli lite större, lite mer skolmogen, det känns verkligen att det här är en kille som har slutat med dagis. Han har flyttat upp i översängen i rummet som han och A delar och man ser, när man smyger in på natten, att det inte är någon liten kille som ligger däruppe, utan en stor.

Men snäll som alltid är han förstås, och springer fortfarande ivrigt in för att "gosa med E" på morgnarna. Han tar hand om de andra syskonen, plockar upp efter dem, hjälper dem, täcker upp för dem när de har vredesutbrott. En curling-bror om det någonsin funnits en.

Hans enorma tålamod och ihärdighet gör att han lyckas med det han företar sig, även om det tar tid. Just nu håller han på att hjälpa sin far att bygga om vår utetrapp.

H har också fått en mycket mer vuxenstil. Hon har fått eget rum och får sitta uppe vid skrivbordet på kvällarna efter brorsornas sovtid. Och vad stor hon är då! Hon läser massor - hon har hittat Christine Nöstlingers böcker om Mini och läser en per kväll. Dessutom har hon upptäckt att biblioteket har hela årgångar av Bamsetidningar, inbundna. De läses också flitigt. Och - kanske bäst av allt - hon har fått en cdspelare som hon kan bära omkring på. Och där spelas det musik, dagarna i ända.

Ja, vi blir större och mognare allihopa, hela tiden, hela dagarna.

Funny how time flies when you're having fun.

Jag är helt nyförälskad i biblioteket. Kanske är det för att jag gått dit så mycket med barnen på våren, kanske för att de hade en skylt på dörren att de skulle skaffa den typ av bredband som innebär att man bara kan ta med sin laptop och sätta sig där. Eller så är det det faktum att de har en maskin som gör att man kan välja på vanligt och kolsyrat vatten, båda iskalla, båda gratis, när man har barn som skriker av törst (och lust att prova på roliga bubbelvattenmaskinen). Eller så är det att man kan hyra filmer där, bra filmer, sådana som man vill se, och ha dem i en hel vecka, vilket är det man måste i en fyrbarnsfamilj för att det skall bli av att man ser dem. Eller så är det bara så att gammal kärlek inte rostar. Jag har alltid gillat bibliotek. Stora tysta rum fyllda av böcker. Vad mer kan en flicka begära?

Jag var där och lånade böcker åt samtliga familjemedlemmar (öh, med undantag av E) att ha under semestern. Alla fick två stycken lånade åt sig. Så jag tänkte berätta här om dem, kanske är det ett sätt att lära känna oss som familj att titta på vad vi läser? Eller så är det bara ett sätt att lära känna mig, eftersom jag har valt böckerna. Eller så är det ett sätt att lära känna hur jag ser på oss som familj, eftersom jag har valt böckerna åt familjemedlemmarna.

Hm. Det är ju det själva bloggen handlar om också. Så detta måste med andra ord vara ett väldigt representativt inlägg. Bra, då har vi bestämt det. Ett representativt inlägg om semesterläsning.
Kanske dags att börja skriva på det?

Nä.

Innan jag börjar berätta måste jag bara skryta med att H just kom upp och berättade att sedan hon gick och lade sig halvåtta så har hon läst hela boken Gummi-Tarzan (av Ole Lund Kirkegaard). Hela boken. Jag är så stolt över henne. M är också stolt. Han är dyslektiker och är inte så säker på att han skulle ha tagit sig igenom hela den boken på tre timmar.

OK, här kommer böckerna.




M: stackarn har inte semester förrän om en vecka men eftersom vi far iväg innan honom och jag ändå var på biblioteket och roade mig, fick han också sig ett urval. David Baldacci: Sanningen och Alexander McCall Smith: Den gode maken på Zebra Drive. Baldacci för att det är spännande och McCall Smith för att det inte är spännande. Så kan han liksom välja vilken typ av semester han vill ha.


H: hon älskar Daisy Meadows (allvarligt, läs pseudonymen en gång till. Det är ungefär som om Fredrik Lindström skulle ge ut böcker under namnet Pompe Pompös) så hon har fått låna Tindra, månälvan och Nova, månstensälvan. Alla böckerna handlar om två flickor som är vänner med älvorna och i alla böckerna har älvorna råkat illa ut pga den ondskefulle Kung Bore och dennes otäcka svartalfer som alltid försöker förstöra för älvorna och alltid, alltid blir upptäckta och överlistade av de smarta flickorna och de vackra älvorna. Det är också mest för Hs skull som jag fått med mig vår gemensamma godnattbok (fast jag vet att jag inte kommer att läsa saga speciellt många gånger när barnen har mormor och morfar att välja på också) Diamantmysteriet av Martin Widmark.



S:  första fråga vid kvällssagan är alltid "Är det där verkligen sant?" och om det inte är det så undrar han varför någon har skrivit ner det i så fall. Så det fick ju bli något som var sant. Det blev alltså David Macaulay: Så funkar maskiner och redskap, som enligt omslagstexten handlar om vardagliga ting i vår omgivning - bilen, rulltrappan, symaskinen, blixtlåset och mer än hundra andra maskiner och redskap. Låter helt perfekt med tanke på allt som han går och funderar på. Den blev det, och Castor snickrar av Lars Klinting. Snickra gör vi mycket här hemma (håller på att bygga en lekstuga) så det är spännande. Man kanske inte kan säga att Castor snickrar är direkt sant. Men den innehåller en massa bilder på namngivna verktyg och ritningar på verktygslådor, så jag tror att den kommer att passera hans stränga censur.


A: har också en snickeribok i sin ryggsäck. Mulle Mecks första bok: Snickra. Ungefär samma grundintrig som i Castor snickrar men utan de tekniska finesserna. Däremot då den "asacoolla" Mulle Meck att titta på och lära av...Och sedan blev det Rut och Knut tittar ut på naturen: Kottar och klorofyll som jag hoppas skall vara lite rolig och inspirerande och stärka friluftslivskillen inom honom. Det var både sånger och tips om saker man kan göra i naturen och intressanta upplysningar. Perfekt för den snart-fyraåriga renässansmannen helt enkelt.


själv:  har jag fått med mig Martin Lönnebo och Stefan Edmans Jordens och själens överlevnad, som jag velat läsa länge men inte fått tag på. Och så fick det bli Bo Balderson Mord, herr talman. Politisk humor blir snabbt gammal i och för sig men hos Bo Balderson åldras den med grace.

Ja, det var det det. få se om jag kan få någon av barnen att bjuda på en recension av något slag. Det borde kunna bli intressant. Om jag får det och om det blir det, kommer den att synas in a blogg close to you, the summer of 2010.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om BIBLIOTEK  SEMESTERLEKTYR  DAVID BALDACCI  ALEXANDER MCCALL SMITH DAISYMEADOWS  MARTIN WIDMARK  BO BALDERSON

I natt när jag gick in till mina ännu icke sovande barn sade A med förtrolig röst.
-Mamma, jag skall berätta en sak för dig. Kom närmare!

Jag kom närmare och han viskade högljutt:
-Jag kan lova dig en sak!
-Jaha, vadå?
-Jo, du vet ju att jag är storebror nu? Till min lillasyster?
-Ja...
-Och jag älskar E jättejättemycket. Jag kan hjälpa till att ta hand om henne.
-Det var snällt.
-Nu skall jag berätta min grej, mamma.
-OK, jag lyssnar.
dramatisk tystnad.
-Jag skall inte stoppa E i skorstenen.
-Det tycker jag var ett bra beslut.

För det tycker jag. Inte för att det direkt har funnits i min oroslista, men min oroslista är alltid beredd att utvidga sig till att omfatta även de mest aparta idéer. Det är därför den är så lång och detaljerad.

Jag kramar honom och reser mig upp för att gå ut när han säger:
-Vet du varför då mamma?
-Öh..varför du inte skall stoppa henne i skorstenen?
-Ja! Jag har ett jättebra skäl.
-För att du älskar henne?

Tystnad.
-Hon skulle ju aldrig få plats. Inte nu när hon har blivit så stor.

Tack för det, Nutramigen.


*****
Läs även vad andra bloggare skriver om STOREBROR LILLASYSTER  SKORSTEN

(intressant?) 

Var på bvc idag med E - snuvig, förkyld och inte riktigt sitt vanliga charmiga jag, och A - nervös, hoppig, och inte riktigt sitt vanliga charmiga jag. De stora barnen, som hade berättat om syntest och hörselprov, och var mer i normalform, fick följa med.

E kunde: skratta och le mot bvc-sköterskan Ulrika, göra vokalljud, "samtala", följa sin mittkurva så fint och snora ner stackars Ulrika. Ingen spruta idag. Förkyld.



A kunde: höra bra, se bra (yippee! första barnet vi inte behöver göra extrakontroller med!), rita huvudfotingar (och bilar! fler bilar kan jag säga!), färgerna någorlunda (han har en del personliga tolkningar, av vad som är orange till exempel) prata bra, inhösta beröm för att han var snäll och torkade spyor efter lillsyrran. Hon frågade om allt gick bra enligt dagis och jag berättade att de beskrev sina intryck av honom som en charmör, sagoberättare och filosof, sjöman, och cowboy, musiker och artist - nej, det var visst Fritiof Andersson. Men ändå. Det kan väl aldrig bli trist. 

De stora barnen kunde: vänta fint i väntrummet medan vi var inne på bvc. Fantastisk prestation där med.



Det fick bli glass/Nutramigen efteråt, laget runt, för att fira.



När vi lämnade bvc sade sköterskan att hon tyckte att A var en bra storebror.

A: Ja, det är jag. Jag har fem böcker i min säng. Jag läser alla för E. Och så väger jag ju åtti kilo - nähä, nä, ok - arton kilo nu. Då är man en stooor storebror. (går ut genom dörren, men kommer på något och sticker in huvudet igen till Ulrika) Och du skall ha ett skönt sommarlov, vackra dam.



Charmören var tillbaka.


*****
Läs även vad andra bloggares skriver om BVC  SYNPROV  GLASS CHARMÖR 

(intressant?)

Vi fick hem S potatisplanta från dagis idag. De har satt var sin sättpotatis i en hink, alla Vikingarna. Idag bestämde S att det var dags att ta hem den.



Han drog ur hela potatisplantan ur hinken när vi väl kom hem. Vi andra flockades omkring honom på gräsmattan. Med noggrannheten hos en arkeolog borstade han försiktigt bort jord. Han hittade 18 potatisar varav ungefär hälften hade en omkrets på mindre än tre centimeter. Men de största var rätt stora.

Han var väldigt nöjd och uppkallade raskt potatisarna efter olika familjemedlemmar, baserat på vilken storlek de var. Många små E-bebis-potatisar fanns det, som sagt, men också mellanstora potäter i A-, S- och H-storlek. Pappa fick en av de största och jag en av de rundaste =)



Så kokade vi dem till middag och åt upp dem med smör och salt. De var mycket goda, som färskpotatis ju alltid är. Barnen ansåg att de små mini-bebis-E-potatisarna (den absolut minsta storleken alltså) var godast. S var stolt, som en mästerkock. Det här var hans ögonblick, hans stolthet, som han delade med oss. Frikostigt förklarade han hur det funkade med att odla potatis. Berättade att hans potatisar var goda som godis. "Magnifika," utbrast han, och fick användning för sitt senaste storord.



På kvällen satt vi ute på trappen. Igelkotten var ute och gick och hittade en överbliven potatis (tack och lov i vuxenstorlek) som han/hon satte i sig.
-Nu har den fått vara med om det största och bästa i hela livet, sade S belåtet. Den har ätit av Min Potatis. Varsågod, lilla igelkott. Nu är du en - en - - en livsnjutare!


Ain't we all, när livet är så härligt.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om  FÄRSKPOTATIS IGELKOTT LIVSNJUTARE

(intressant?)