Komplicerat
A: Vad heter du mamma?
jag: Charlotte.
A: Nej, du heter mamma.
jag: Jag är din mamma. Men jag heter Charlotte.
A: Du kallas mamma.
jag: Ja.
A: Varför kallas du mamma?
jag: För att jag är din mamma. Det är som att mormor kallas mormor av dig men jag säger mamma, för mormor är min mamma.
A: Varför kallar du mormor mamma?
jag: För att hon är min mamma.
A: Men vad heter mormor då?
jag: Hon heter E.
A: Men hon heter mormor. Och hon heter din mamma.
jag: Ja, hon kallas för mormor eller mamma. Men hon heter E, för det bestämde hennes mamma och pappa, som var min mormor och morfar.
A: .......... (jag inser att jag, genom att införa ännu en generation, har krånglat till det hela för honom)....... Men du heter iallafall min mamma.
jag: Jag kallas för mamma. Men jag heter Charlotte.
A: Mormor bestämde du heter Charlotte.
jag: Ja, det kan man väl säga. Mormor och morfar.
A: Men du kallas mamma.
jag: Ja.
A: Men varför mormor bestämde du heta Charlotte, om du kallas för mamma?
En deckare med en twist i handlingen
En liten anka till tröst
Men imorse, på trappan, på väg in till dagis, vände han sig plötsligt om och lade ankan i min hand.
-Mamma ha den! Mamma leka den jobbet! Vassego!
Så idag har den varit med på alla mina arbetsuppgifter. Till tröst och glädje.
"Min bilen!"
Även hemma har den varit central i våra liv. Han har sovit med den i sängen, borstat tänderna på den, haft den med sig framför tv:n, ute på trehjulingen, nere i källaren, i badet - alltid.
I går natt var första natten han somnade utan den. Då stod den kvar på köksbordet, lite sorgsen och för ovanlighetens skull övergiven. Men det första han sade imorse var "MIN BILEN!" och så blev han överlycklig när de återsågs. Varje liten Skogaholmsbrödskiva tävlade förgäves med "min bilen" om uppmärksamheten.
Men sedan hände katastrofen. När vi gick ut och satte oss i bilen för att köra till dagis var bilen borta. Denna bil, som varit totalt omöjlig att glömma någonstans eftersom den i princip aldrig lämnat As händer, fanns icke tillstädes. Då letade vi ändå väldigt rejält, källaren, köket, tv-rummet, barnens sovrum, vårt sovrum, till och med datorrummet analyserades noggrant efter spår. Men inget.
Det var en mycket sorglig bilfärd till dagis. Jag talade om för A att den säkerligen var hemma eftersom han haft den under morgonen. Jag sade att den skulle vänta på honom. Jag hittade på en saga om ur "Najnaj" gick ur sängen och hittade gula bilen och pussade på den och bäddade ner den så att den fick vänta på A. Inget hjälpte.
"Inte gå in dagis, åka hem, hämta min bilen!" vädjade han förtvivlat till mig. Ibland funkar inte livet som man vill. Ibland kommer totalt ovidkommande grejer i vägen för det verkligt viktiga, till exempel att man bara måste till jobbet istället för att åka hem och leta efter en bil. Så det blev till att gå in på dagis.
När jag kört halvvägs mellan dagis och jobbet stoppade jag ner handen i fickan för att ta upp mp3-spelaren. Då låg det en liten gul älskad bil där.
Någon kommer att bli väldigt glad när det äntligen blir hämtdags.
En glad tvååring
Det roliga med att fylla två är att man har ingen möjlighet att fatta i förväg att det är födelsedag och vad det innebär. Så det hela blir ju en fantastisk storstilad överraskning som bara håller på och håller på och håller på.
Dagen började med en vagn till Bobby-caren och en gemensam present från syskonen: en såpbubblemaskin (efter A inte själv kan blåsa såpbubblor, mycket omtänksamt tyckte jag). Presenterna var så bra att hela frukosten fick lov att skjutas upp för att man skulle ut och leka.
Efter lunch hade det hela hunnit bli så spännande att man knappt orkade lunchvila. Men såsmåningom somnade han och när han vaknade hade en morbror och moster kommit. De var ytterst välkomna.
Lite marängsviss och lite presenter, så var livet ännu gladare.
Sedan kom en faster och en farbror och en farfar, samt en utarbetad fader och då blev det STOOORA presentöppningen: en grävmaskin, diverse böcker, en bil, ett förstoringsglas, några fina porslinsskålar med tillhörande djur, en legotraktor - och så tårta och mer marängsviss.
Sedan var man bara tvungen att springa omkring och jubla allmänt ett tag.
Sedan blev det såsmåningom, som det blir alla dagar, underbara eller ej, läggdags. Storasyster sov. Storebror snarkade. Men tvååringen själv låg med ett lycksaligt leende på läpparna och bara njöt av livet.
Mer språk
Imorse på dagis vid lämningen frågade jag A om jag kunde få en puss. Han svarade: "Nej, inte puss. Slicka som hunden" och så slickade han mig omsorgsfullt på näsan.
The B words
Denna vecka har massor med nya ord dykt upp, alla på B.
Blong (ballong)
Bompi (Bolibompa, dvs TVn)
Bnan (banan)
Bott, bott (pottan - ok då, inte på B i orignal - men "badrumsfacilitet" börjar på b. Så b så.)
Brrrm (bil - och även andra typer av bordon, t ex braktor och bastbil och blygplan).
bana (barna, dvs H och S)
och så, kanske mest överraskande av alla ord: blist (blixtlås).
Bimponerande va?
Bod Bul på er allihopa.
Baby love, my baby love
Dagens nya ord: Puss. Fast i A version heter det "usch".
"Usch, usch," säger han och sträcker fram munnen mot en för en riktigt stor öppen-mun-dreggel-puss. Det är rätt svårt att motstå.
Men kanske bara om man är mamma.
Söt-nos
Hoppas att fröknarna hade lika roligt.
Överkurs
Alternativ om han inte är ett geni: Är det en sådan där darwinistisk grej, att folk som inte kommer på att man kan ta av filten man har över huvudet innan man går ut och går, de kommer aldrig att alstra avkomma?
Vad är det som går och går och går och går?
Jo, A förstås! Han började igår kväll och har fortsatt, avbruten av kortare påtvingade raster för mat och sömn, sedan dess. Imorse när jag kom in gick han fram och tillbaka i spjälsängen, väldigt noggrann med att inte hålla sig i.
Ettåring!
Presentköpandet är nog värt ett eget stycke här förresten. Storbarnen hade fått löfte om att själva få köpa varsin present till lillebror. H hade, efter mycket funderande, bestämt sig för att den bästa presenten nog var en filt. En rosa filt. Så en sådan hittade vi på HM, extra fin eftersom den var dekorerad med små lila nallebjörnar. Den vilar nu runt A lilla sovande kropp. Ss present var en annan historia. Han hävdade envist varje gång vi frågade, att han ville ge A "en present". "Ja, men vad skall det vara i presenten då?" frågade vi. "En gåva!" sade han då, triumferande. Vi försökte utröna vad gåvan skulle bestå av men det fick vi inte fram. Det skulle vara en present, som var en gåva, som innehöll en present. Den enda detalj som S ville komma med var att presenten skulle vara grön. Så vi for iväg, ända till Västerås, för att inhandla en rosa filt och en grön present.
Och jodå, faktiskt. S kom i affär nummer tre dragande med en stor grön mjukisdjursgroda. "Den!" sade han kortfattat, fick en hundring ur sin fars plånbok och tågade med bestämda steg fram till kassan. "Den!" sade han igen. "Present!" befallde han också. Så sträckte han fram grodan och pengen och sade artigt "Varsågod!" Den något roade expediten frågade om det skulle vara en present till lillebror som satt i sin vagn en bit bort. "Jaa, du har alldeles rätt." svarade S, artig som alltid. Sedan fick han sin växel, kvitto och en oinslagen groda i en påse som var helt renons på glada jultomtar, vilket ganska ofta är fallet mitt i sommaren och tågade glatt iväg, med en vinkning och ett mycket artigt "hejdå och tack". Expediten hade väl inte förstått att han ville ha den inslagen. Men det gjorde ju inget, han fick själv slå in den. Så inhandlade barnens far en solhatt och nya lakan och jag en liten barnstol att matcha de andra barnens stolar och så for vi hem och tittade på bilder av tårtor för att bestämma vilken vi skulle baka.
Och imorse var det alltså dags. Förutom presentöppning och sång vid väldigt många tillfällen under dagen blev det tårtfika med farfar på eftermiddagen (och en marängtårta med syskonplockade hallon, nonstop och massor av grädde) blev det en långpromenad och även - det som förmodligen var det största med födelsedagen - inflyttning till syskonen på kvällen.
Jo, vi hade bestämt att syskonen kan dela rum alla tre. Så med stor entusiasm så bar vi gemensamt in spjälsängen i storbarnsrummet, i det nyrensade hörnet, hängde upp As doptavla över hans säng (de andra har sina doptavlor över sängarna), satte i en ny mjukisdjursgroda och en ny rosa filt, och lade honom samtidigt som de stora barnen. Det är bara det att en sådan glad dag kan ju inte bara sluta med att man går och lägger sig! Nej, man måste ju fira lite extra.
Så inifrån rummet hördes glada röster i sisådär en och en halv timma efter läggdags. Det var H och S som berättade snälla saker för A, och A som stod upp och hoppade i spjälsängen och sade "hejhej!" och "hihi!" och sin egen version av de stora barnens namn. Ibland när jag öppnade dörren för att lägga honom ner skrek han "Mamma!" glädjestrålande och hoppade lite extra i sängen. Tänk, så stor man är när man får sova med sina syskon!
Efter den där timmen och en halv så kom H ut och förklarade att "A är helt galen" och att de var trötta på honom där han stod och gladskuttade som en allsångsvärd i kubik (hon uttryckte det inte riktigt så). Jag tog detta som ett tecken på att sömnen var förestående, gick in och lade ner A (för sjuttonde gången), stoppade om mina storisar (för femte gången) och sade "godnatt" (för uppåt trettionde gången) och sedan blev det välsignat tyst!
Hmm...jag undrar hur tidigt de vaknar imorgon? Tidigt tror jag. Men det måste ju vara så i början när de skall dela rum.
Så nu har jag faktiskt en ettåring, en tvååring och en treåring hemma. De två största är ju förvisso "och ett halvt" och fyller ju tre respektive fyra detta år. Men ändå. Häftigt va? Åh, vad jag önskar att vi hade vår lilla fyra-snart-femåring också.
Lekmakaren
Antal spelare: minst två
Spelarnas ålder: den yngsta deltagaren, hädanefter kallad lekledaren, skall vara sju och en halv månad. Den andra - hädanefter kallad lekdeltagaren - skall vara äldre, gärna mor till den yngsta deltagaren, men även syskon, fäder, och helt okända ute på stan kan delta.
Du behöver: en filt eller en tröja
Målet med spelet: att skratta okontrollerat
Spelet går till så här: Lekledaren tar tag i filten (eller tröjan) och drar den över huvudet. Nu är det viktigt att den andra deltagaren är med på noterna. Man skall säga "Var är A? Var är min lilla A?" och liknande saker med bekymrade uttryck i rösten. Lekledaren drar sedan plötsligt oväntat bort filten (eller tröjan) från sitt ansikte och då måste lekdeltagaren säga "Tittut! DÄR är du ju!" Sedan får man skratta. Man kan dock upprepa leken med en gång igen om man vill, den är lika rolig varje gång.
Stor lycka
Dop
Sedan vidtog en frenesi av förberedelser, vi skulle ha dopfikat här hemma och det fanns bord att flytta, glass att göra och kakor att inte provsmaka. När det är så där frenetiskt så märker man inte att tiden går och därför var barnen och jag ungefär likvärdigt förvånade när det var dags att byta om till fina kläder och bege sig till kyrkan. Den enda som tog saker med upphöjt lugn var A själv, som såg ut som en liten nöjd buddhafigur (fel religion, japp, men rätt beskrivning) där han satt medan vi rusade runt som små svettiga sorkar.
En liten besvikelse var att vi inte kunde spela våra utvalda CD-sånger på dopet. Vi har alltid valt ut var sin sång att tillägna barnet som döps och det var med viss sorg som vi inte fick lyssna på dem denna gång, det blev strul med tekniken. Prästen började alltså med att säga "Och här står det i era tryckta blad att vi skulle ha lyssnat på en sång med Suzanne Vega men det går inte - för hon är inte här." =) M hade valt Lundells "Gå ut och var glad". Det går inte att undvika Lundell när man är gift med M. Fast på S dop så blev det faktiskt en Iggy Pop-låt om jag minns rätt.
En stor glädje var att svärmor, som fått permission från Onkologen på Ackis för att delta, kunde stanna hela dopceremonin, även om hon inte orkade med fikat. Men det var jätteroligt att hon kom till själva ceremonin.
Under dopet stod inte bara A:s utan även Ansgars, H:s, och S:s dopljus på altaret. När A döpts så tändes ljuset också, de andra var tända från början, och då blev det, för en liten stund, som en obruten syskonkrets av tända ljus på altaret. Man kan inte låta bli att tänka på att det skulle ha varit ännu ett barn som sprang omkring i kyrkan och bidrog till stämningen av glatt kaos denna dag.
För ett glatt kaos var det. Det byttes både barn och föräldrar framme vid dopfunten - d v s någon gång kom någon av faddrarnas barn och ville kramas lite, någon gång kom våra storbarn fram och någon kom alla därvarande barn - med utvalda vuxna - fram, då på prästens uppmaning.
På korten som vi hunnit titta på är det just den här rörelsen i gudstjänsten som är det mest slående. Inga fina uppställda kort där alla står på en rad som på de andra dopen utan barn, föräldrar, spring och ängslade eller roade blickar och ett utpräglat oordningsamt förhållningssätt gjorde det hela oförglömligt på sitt sätt.
Lite roligt blev det förstås också: M skulle svara på prästens fråga "vilka namn har ni gett ert barn?" får en blackout och tar helt rådigt min agenda, vänder till första sidan där A:s alla tre namn står i stor font och svarar därefter vackert på frågan.
Tre kollegor till mig, som satt en bit ner i kyrkan, hade tidigare funderat på vem av de tre männen där framme som var barnets far. De hade ju träffat mig men inte M. Då viskade en av dem, som kom ihåg att jag pratat om att en fördel med att vara gift med en rödhårig man var att man hade chansen att få rödhåriga barn, att det måste vara den rödlätte mannen där. De andra två kunde inte med bästa vilja få varken M eller någon av våra manliga faddrar till rödlätt. Så frågan kvarstod. Tills M hunnit med att berätta namnen - då viskade kollegan som visste till de andra "Där är det, det är han som är pappan, han som inte visste barnets namn!"
Så blev det goffarfika här hemma, och när jag säger "goffar" så tänk på stora mängder med kalorier. Och lass av glass.
Mycket trevligt snack med mycket trevliga människor men tyvärr så blir det ju alltid sådär att man inte hinner prata med någon alls egentligen. Sedan efteråt diskade min snälle make och de övernattande gästerna torkade. Själv kollade jag på datorn här medan pappa förde över sina digitaltagna kort till våra fotofiler.
Dagen D eller C kanske....eller varför inte Dagen A?
Undrar just om detta inlägg kommer att bli långt med alla detaljer som jag längtar efter att skriva, eller kort - familjemedlemmarna är ute på olika äventyr: H och maken har tagit bilen till veterinären
med vår hund (tydligen har vi inte bara öronbarn utan också öronhund =)), S och mormor är ute och går en glasspromenad och själva har nyfödda A och jag haft amningsäventyr som lämnade honom matt och utslagen sovande mitt i vår säng. Vi får se hur länge friden varar.
Redan den nittonde juli kom A till världen - det var planerat, sedan länge, till den 20e! Vi var på inskrivningssamtal den artonde och de sade att de hade massor av snitt den tjugonde men inget planerat till den nittonde och ville vi få barn redan då?
Hmmm....strafftidsförkortning, för en höggravid, i mitten av en VARM
sommar - vad trodde de att jag skulle välja?
M mumlade något om att vi skulle åka och köpa duschkabin men jag negligerade duschkabinen modigt och taktfast och sade JAAAAAAAAAAA....
Det var väl det mest positiva med det inskrivningssamtalet - det och att jag bara gått upp fyra kilo sedan min mvc-inskrivningsvikt, det var roligt! - grej på grej strulade till sig vad gäller själva snittet. För det första det där otäcka eksemet på magen, sedan hade det lett till att det blivit ett sår
längs ärrkanten efter S snitt, sedan låg moderkakan på väggen PRECIS där man brukar snitta, så man kunde inte snitta där och sedan visade det sig att A, som dagligen och stundligen legat med huvudet fast förankrat mellan mina revben och baken neråt, precis som de andra, rörde sig helt fritt där inne och kunde lägga sig i ett väldigt högt tvärläge bara för att retas. Jag såg hur den stackars snittläkaren blev mer och mer förtvivlad, men hon uthärdade starkt.
Jag frågade om jag var deras värsta patient någonsin ohc hon svarade "nej, det vill jag väl inte säga, men det är en utmaning det här".....
Nu HÖR jag från vårt sovrum att A bajsar. De är söta när de är små...
Iallafall. Så det där ledde till en nervös natt för mig. Vi sov på sjukhuset, mamma och pappa var hemma med storbarnen och H hade pratat hela kvällen om att hennes bebis skulle komma imorgon =)
Snittet gick faktiskt riktigt bra. 0908 - en minut innan Ansgars födelsetid - föddes han, då hade de stått och varnat mig att det brukar ta längre tid för varje barn - men det här snittet gick jättefort - med APGAR 9-10-10, precis som Ansgar. Läkaren berättade efteråt att precis när de skulle lyfta ut honom så vände han sig med huvudet rätt och blev alltså ett lätt snittbarn! I papprena sedan står det "huvudläge" - har aldrig fött ett barn i huvudläge förut!
Och så var han så söt! Och hade (har fortfarande, men vem vet hur länge) massor av brunrött lockigt hår (inte lockigt när det hade torkat) och MASSOR av fosterfett. Och skrek, skrek, skrek genom hela snittet. Inte lite heller. Han fick ligga på min bröstkorg efter undersökningen och var bara så gullig och arg - Ansgar var också sådär arg, H började ju amma när hon var sådär två minuter gammal - försöka iallafall - och S var det ju så dramatiskt med att de bara sprang med honom ... men jag fick illamåendekänslor så narkossköterskan langade över honom till M och då blev det
bra igen.
Sedan var det en liten rolig stund när en av snittläkarna frågade efter namn och jag berättade om alla våra bibliska namn - funderar på att kalla våra barn för Rural Kids With Biblical Names - de undrade vem A var i Bibeln och jag fann mig hålla en liten religionshistorisk föreläsning för sjukhuspersonalen där, mitt i snittet. Absurt.
Vi fick ligga tillsammans på förlossningen efter snittet och slapp bli uppdelade som jag varit rädd för. Som vanligt hade jag otroligt kort tid innan jag kunde röra på tår och ben - redan innan de snittat färdigt så hade jag lyft på båda benen. Skönt!
Så var det det vanliga med att ta sig igenom smärtan, blodet etc och allt dropp och allting - det är så VÄTSKEFYLLT att föda barn tycker jag och på kvällen kunde jag gå några steg - på natten blev jag så arg på en sköterska så jag gick hela vägen ut till avdelningsköket och värmde en vetekudde och
först efteråt kom jag på att jag visst inte skulle kunna röra mig ännu.
Barnen höll jag på att säga, storbarnen får jag väl säga nu, kom på besök redan den första dagen. H skrek "var är min bebis?" och satte sig i mitten av sängen och höll honom koncentrerat och liksom högtidligt i 45 minuter, smekte kinden, pussade munnen, sade "jag GILLAR bebisen" och var
allmänt bara så underbart storasysterkär. S, han gjorde sitt "sött-djur-ljud" (gulligulligulli låter det som med gullegullröst) och började sedan arbeta koncentrerat på att dra ur mitt dropp. När det inte
gick så försökte han flytta sängen.
Han blev ju bara SÅ stor när han kom till BB. Typ dubbelt så stor som vanligt. Kommer ihåg att jag tänkte samma sak om H när S var nyfödd...
Dagen därpå var det hjärtul och som vanligt åkte jag rullstol ner - men blev så glad att han mådde bra att jag faktiskt GICK upp till avdelningen och träffade på vägen av snittläkarna som bara stirrade och sade "men det varväl igår vi snittade dig? Kan du GÅ idag?" - jag har aldrig återhämtat mig
så snabbt från något annat snitt, jtäteskönt var det, jag ville bara ut och gå - mår mycket bättre nu än för två veckor sedan måste jag säga (fast äter ju smärtstillande förstås).
Sedan kom ju gulsoten, den hemska gulsoten. Han nådde värden på över 300 och fick solas, väldigt traumatiskt för mig men läkarna envisades med att det egentligen inte var så hemskt alls, och det var bättre än vad jag trodde, i och med att vi kunde ha honom på vårt rum och ligga bredvid honom i lampan (fast man fick ha solglasögon). Han ville absolut inte ligga själv så jag sov i solglasögon på nätterna och låg med hans kropp tätt tryckt till mig.
Bilirubinvärdet är fortfarande inte bra. Oroar mig för att det skall vara något allvarligt, skall tillbaka och träffa en barnläkare imorgon. Usch!
Men han är så söt och äter så fantastiskt duktigt. Vilken glädje det var när han fattade amningen och vad duktig han är på att tala om när han vill käka...
Det blev den långa versionen det här =) Grattis till alla som orkat läsa så här långt, ni är
a) uthålliga
b) inlevelsefulla
c) sympatiska
Ultraljud VI
Normalt var allting och det går ju inte att förneka att det är en stor kick att få se sin bebis greja omkring där i magen och se att allt ser skojigt och roligt ut.
Var hos doktorn också och blev sjukskriven och så...fick till och med ett datum för bebisens ankomst. Japp! Jag är i v 30+ och vet bebisens födelsedag (om inget händer innan dess vill säga).
Ultraljud IV
Det vill säga, vi springer på så mycket hjärtultraljud och grejer där det är synnerligen nervöst och allvarliga grejer som man man håller på med... men könsultraljudet, det är liksom bara lyx vad det än blir för resultat. Dyrt. Men kul. Och numera tradition.
Sedan är det ju så att det känns mer personligt att veta könet....nu kan man prata med pronomen om bebisen i magen och börja "lära känna" individen, kanske? Eller hur oviktigt är kön egentligen? Det är en intressant fråga som man kan prata länge om tycker jag. Särskilt biologiskt kön torde väl vara rätt oviktigt för personligheten? Eller? Jag har hört att det finns forskning som tydligt visar att små pojkar och små flickor leker på olika sätt redan innan de rimligen kan vara utsatta för våra sociala fördomar.
Vad gäller våra förberedelser för barnaskapet så påverkar detta varken hur barnkammaren skall målas eller vilka kläder som skall tas fram, utan det rör helt enkelt namnet. och jag vet inte, jag tycker nog att vi har rätt så könsneutrala namn på våra barn (utom just Ansgar).
Dessutom passade jag på att äta en trevlig och god lunch med min lillebror när jag ändå var i Stockholm och detta var väldigt skojigt. Länge sedan jag träffade honom och dessutom var han väldigt snygg i håret =)
Nyfiken? Du får väl vänta och se......eller helt enkelt avvakta tills jag försäger mig första gången. Det lär nog hända...
Ultraljud IV
Det vill säga, vi springer på så mycket hjärtultraljud och grejer där det är synnerligen nervöst och allvarliga grejer som man man håller på med... men könsultraljudet, det är liksom bara lyx vad det än blir för resultat. Dyrt. Men kul. Och numera tradition.
Sedan är det ju så att det känns mer personligt att veta könet....nu kan man prata med pronomen om bebisen i magen och börja "lära känna" individen, kanske? Eller hur oviktigt är kön egentligen? Det är en intressant fråga som man kan prata länge om tycker jag. Särskilt biologiskt kön torde väl vara rätt oviktigt för personligheten? Eller? Jag har hört att det finns forskning som tydligt visar att små pojkar och små flickor leker på olika sätt redan innan de rimligen kan vara utsatta för våra sociala fördomar.
Vad gäller våra förberedelser för barnaskapet så påverkar detta varken hur barnkammaren skall målas eller vilka kläder som skall tas fram, utan det rör helt enkelt namnet. och jag vet inte, jag tycker nog att vi har rätt så könsneutrala namn på våra barn (utom just Ansgar).
Dessutom passade jag på att äta en trevlig och god lunch med min lillebror när jag ändå var i Stockholm och detta var väldigt skojigt. Länge sedan jag träffade honom och dessutom var han väldigt snygg i håret =)
Nyfiken? Du får väl vänta och se......eller helt enkelt avvakta tills jag försäger mig första gången. Det lär nog hända...
Ultraljud I
Så fort vi droppat S hos farmor och farfar och H på dagis så började jag gråta och grät hela vägen in. Väl inne i väntrummet var jag så förbaskat kissnödig och det måste man ju vara på 18-v-ul för att det skall funka så det höll mig iallafall tillräckligt upptagen för att jag skulle sluta gråta...
Allt som hon såg var OK och bf är fortfarande 31/7.
Det var en lättnad. Sedan utförde vi vår tradition att gå och köpa nya kläder till bebisen (har vi alltid gjort efter UL ända sedan Ansgar (han begravdes i marimekkooverallen som vi köpte till honom)) och den här bebben fick en fin gul dräkt från Lindex med regnbågar på. Både H och S har fått blåa kläder med nallar så sådana var vi lite trötta på (nej, H fick nog ett lejon när jag tänker på det, men ändå).
Ojojoj. Det är visst på riktigt!!! =)
